Jag har länge varit intresserad av att skriva SF som läsaren kan närma sig så att säga “utifrån” genren (istället för “inifrån”).

Det finns flera sätt: till exempel den gamla beprövade metoden att utgå ifrån dagens verklighet och bara införa en eller ett par nya koncept/ändringar. Mycket av det Michael Crichton skriver är i den stilen.

En metod jag testat är att skriva “science fiction i fantasyns fårakläder”. Fantasy kan, p.g.a. sina rötter i sagor och myter, vara lättare att “smälta” för många läsare.

Men om man skriver en futuristisk miljö som lånar vissa miljöer och teman från fantasyn… så kanske man kan vinna läsare som annars skulle ha blivit avskräckta eller konfunderade.

STAR WARS kan sägas vara en genre-blandning, men är väl snarare motsatsen: fantasy i science fictions fårakläder. Filmserien har blivit oerhört populär. Kunde science fiction i fantasy-förklädnad nå liknande popularitet?

Sedan är jag lite tveksam till vad man vinner på att skriva science fiction förklädd till något annat. Möjligen är det intressant att skriva genreöverskridande för att göra något nyskapande av det, men om man gör det för att snärja nya läsare och sedan slussa dem mot renare sf är jag inte säker på att man lyckas.

Jag vet att du ARY har varit involverad i debatten som följde över hela sf-bloggosfären efter Ruschs artikel i Asimov’s, och jag är inte säker på att du och jag drar samma slutsatser hela tiden — kanske för att jag inte är så intresserad av att försöka tilltala massorna. (Jag är mer inne på mindre revolutionära åtgärder för att göra den sf som redan finns mindre obskyr och fördold.) Fast det är förstås rätt mycket denna debatt som fått mig att tänka mer på sånt här.

Mer om detta kommer i del två av denna artikel, som jag ska försöka skriva under julen.

Oskar: tack för uppmuntran!

Helt OK att vi har olika åsikter, Åka — det är det som gör debatten intressant…

Du nämnde svårigheten med att bruka avancerade koncept som nanoteknologi i SF — ja, de kan lätt förvirra och mystifiera “färska” läsare.

Genren har utvecklat olika stilistiska grepp och tricks för att minska mängden torra föreläsningar av typen “Now tell me, professor…”
Ändå kan vi inte undvika dem helt — trots allt ÄR det en idé-litteratur, och diskussion av idéer är en naturlig beståndsdel i genren.

När det kommer till helt pinfärska koncept måste man så att säga krypa till korset och förklara för läsaren. Det gäller bara att finna nya stilistiska grepp för att göra “föreläsningen” till intressant läsning.

Ett klassiskt exempel är Edwin Abbots bok FLATLAND, där Abbot förklarar dimensionsbegreppet — inte genom en ren föreläsning, utan genom att skapa en (bokstavligt talat tvådimensionell) karaktär som kan uppleva dimensionerna.

Kort sagt: karaktärer gör idéerna levande genom att uppleva dem. Om man vill skriva en historia om hur ett interstellärt rymdskepp skulle kunna fungera, skriver man inte en planritning: man beskriver hur karaktärerna själva upplever rymdskeppet inifrån (och utifrån).

Ett besläktat, vanligt grepp i SF-litteraturen är att göra ett icke-levande ting till en karaktär i berättelsen: en av Ray Bradburys tidigaste noveller som publicerades i Sverige hette “Jag är en raket”. (Japp, huvudpersonen var ett rymdskepp.)

(Utvikning: Kan en ren abstrakt idé göras till en personlighet? Varför inte. I politisk propaganda förekommer många “förkroppsligade idéer”, Onkel Sam, den Ryska Björnen, Frihetsgudinnan, etc.)

Någon borde försöka skriva en SF-historia där huvudpersonen är en(eller flera) nanomaskiner… ;-)

Selv er jeg delt her, og har ikke noe fasitsvar. På den ene siden kan jeg se svakheter med en altfor selvrefererende genre (det finnes jo lignende i andre genre, det er mange kriminalromaner som belönner at man kjenner det lukkede rom, gangsterskildringens konvensjoner, osv.), på den annen side er jeg nå blant de som *har* lest veldig mye SF, og som liker belönningen min for det. Jeg har opplevd at enkelte norske SF-interesserte i vårt miljö har kjört en “gjör det ekstra enkelt, for nordmenn forstår ikke så mye fantastikk”-linje, og det kan fort bli ganske så kjedelig… (OK, jeg vet, forlagsvirksomhet er også alltid det muliges kunst.)

När kommer nästa del?

Fast ur en helt annan synvinkel märker jag dem och då irriterar de mig bara. Allt oftare läser jag numera tämligen nyskrivna science fiction-berättelser som idé- och intrigmässigt slår mig som rena (om än kanske omedvetna? trots den interna konversationen? är det möjligt?) plagiat på tidigare, i många fall mycket kända berättelser.

Jag kan ge ett par exempel på rak arm, men skulle kunna ge många fler om jag kom ihåg alla författare och titlar just nu.

Hur som helst, har någon läst novellen “Dead Worlds” av Jack Skillingstead, publicerad 2003?

Läs Clifford D. Simaks klassiska roman “Time is the Simplest Thing” från 1961, så får ni se var Skillingstead fick själva idén i novellen ifrån.

Sedan var det novellen av Kim Stanley Robinson som jag översatte till antologin “Cyberpunk” för ett tiotal år sedan. Jag minns tyvärr inte vad den novellen heter, men läs gärna Robert Sheckleys novell “Morning After” från flera decennier tidigare så får ni förlagan till Robinsons novell.

Det här var bara två enstaka axplock, jag vet. Fast poängen är att listan skulle kunna göras mycket längre - inte minst i sken av den våg av “ny” space opera som sköljt över genren de senaste åren, och där den enda avgörande skillnaden mot 30-talets pulp-sf jag kan se är att man numer skriver mycket frispråkigare om sex.

Kör hårt,
Bellis