Fast ur en helt annan synvinkel märker jag dem och då irriterar de mig bara. Allt oftare läser jag numera tämligen nyskrivna science fiction-berättelser som idé- och intrigmässigt slår mig som rena (om än kanske omedvetna? trots den interna konversationen? är det möjligt?) plagiat på tidigare, i många fall mycket kända berättelser.

Jag kan ge ett par exempel på rak arm, men skulle kunna ge många fler om jag kom ihåg alla författare och titlar just nu.

Hur som helst, har nÃ¥gon läst novellen ”Dead Worlds” av Jack Skillingstead, publicerad 2003?

Läs Clifford D. Simaks klassiska roman ”Time is the Simplest Thing” frÃ¥n 1961, sÃ¥ fÃ¥r ni se var Skillingstead fick själva idén i novellen ifrÃ¥n.

Sedan var det novellen av Kim Stanley Robinson som jag översatte till antologin ”Cyberpunk” för ett tiotal Ã¥r sedan. Jag minns tyvärr inte vad den novellen heter, men läs gärna Robert Sheckleys novell ”Morning After” frÃ¥n flera decennier tidigare sÃ¥ fÃ¥r ni förlagan till Robinsons novell.

Det här var bara tvÃ¥ enstaka axplock, jag vet. Fast poängen är att listan skulle kunna göras mycket längre – inte minst i sken av den vÃ¥g av ”ny” space opera som sköljt över genren de senaste Ã¥ren, och där den enda avgörande skillnaden mot 30-talets pulp-sf jag kan se är att man numer skriver mycket frisprÃ¥kigare om sex.

Kör hårt,
Bellis

När kommer nästa del?

Selv er jeg delt her, og har ikke noe fasitsvar. PÃ¥ den ene siden kan jeg se svakheter med en altfor selvrefererende genre (det finnes jo lignende i andre genre, det er mange kriminalromaner som belönner at man kjenner det lukkede rom, gangsterskildringens konvensjoner, osv.), pÃ¥ den annen side er jeg nÃ¥ blant de som *har* lest veldig mye SF, og som liker belönningen min for det. Jeg har opplevd at enkelte norske SF-interesserte i vÃ¥rt miljö har kjört en ”gjör det ekstra enkelt, for nordmenn forstÃ¥r ikke sÃ¥ mye fantastikk”-linje, og det kan fort bli ganske sÃ¥ kjedelig… (OK, jeg vet, forlagsvirksomhet er ogsÃ¥ alltid det muliges kunst.)

Helt OK att vi har olika Ã¥sikter, Ã…ka — det är det som gör debatten intressant…

Du nämnde svÃ¥righeten med att bruka avancerade koncept som nanoteknologi i SF — ja, de kan lätt förvirra och mystifiera ”färska” läsare.

Genren har utvecklat olika stilistiska grepp och tricks för att minska mängden torra föreläsningar av typen ”Now tell me, professor…”
ÄndÃ¥ kan vi inte undvika dem helt — trots allt ÄR det en idé-litteratur, och diskussion av idéer är en naturlig bestÃ¥ndsdel i genren.

När det kommer till helt pinfärska koncept mÃ¥ste man sÃ¥ att säga krypa till korset och förklara för läsaren. Det gäller bara att finna nya stilistiska grepp för att göra ”föreläsningen” till intressant läsning.

Ett klassiskt exempel är Edwin Abbots bok FLATLAND, där Abbot förklarar dimensionsbegreppet — inte genom en ren föreläsning, utan genom att skapa en (bokstavligt talat tvÃ¥dimensionell) karaktär som kan uppleva dimensionerna.

Kort sagt: karaktärer gör idéerna levande genom att uppleva dem. Om man vill skriva en historia om hur ett interstellärt rymdskepp skulle kunna fungera, skriver man inte en planritning: man beskriver hur karaktärerna själva upplever rymdskeppet inifrån (och utifrån).

Ett besläktat, vanligt grepp i SF-litteraturen är att göra ett icke-levande ting till en karaktär i berättelsen: en av Ray Bradburys tidigaste noveller som publicerades i Sverige hette ”Jag är en raket”. (Japp, huvudpersonen var ett rymdskepp.)

(Utvikning: Kan en ren abstrakt idé göras till en personlighet? Varför inte. I politisk propaganda förekommer mÃ¥nga ”förkroppsligade idéer”, Onkel Sam, den Ryska Björnen, Frihetsgudinnan, etc.)

NÃ¥gon borde försöka skriva en SF-historia där huvudpersonen är en(eller flera) nanomaskiner… ;-)

Sedan är jag lite tveksam till vad man vinner på att skriva science fiction förklädd till något annat. Möjligen är det intressant att skriva genreöverskridande för att göra något nyskapande av det, men om man gör det för att snärja nya läsare och sedan slussa dem mot renare sf är jag inte säker på att man lyckas.

Jag vet att du ARY har varit involverad i debatten som följde över hela sf-bloggosfären efter Ruschs artikel i Asimov’s, och jag är inte säker pÃ¥ att du och jag drar samma slutsatser hela tiden — kanske för att jag inte är sÃ¥ intresserad av att försöka tilltala massorna. (Jag är mer inne pÃ¥ mindre revolutionära Ã¥tgärder för att göra den sf som redan finns mindre obskyr och fördold.) Fast det är förstÃ¥s rätt mycket denna debatt som fÃ¥tt mig att tänka mer pÃ¥ sÃ¥nt här.

Mer om detta kommer i del två av denna artikel, som jag ska försöka skriva under julen.

Oskar: tack för uppmuntran!

Jag har länge varit intresserad av att skriva SF som läsaren kan närma sig sÃ¥ att säga ”utifrÃ¥n” genren (istället för ”inifrÃ¥n”).

Det finns flera sätt: till exempel den gamla beprövade metoden att utgå ifrån dagens verklighet och bara införa en eller ett par nya koncept/ändringar. Mycket av det Michael Crichton skriver är i den stilen.

En metod jag testat är att skriva ”science fiction i fantasyns fÃ¥rakläder”. Fantasy kan, p.g.a. sina rötter i sagor och myter, vara lättare att ”smälta” för mÃ¥nga läsare.

Men om man skriver en futuristisk miljö som lÃ¥nar vissa miljöer och teman frÃ¥n fantasyn… sÃ¥ kanske man kan vinna läsare som annars skulle ha blivit avskräckta eller konfunderade.

STAR WARS kan sägas vara en genre-blandning, men är väl snarare motsatsen: fantasy i science fictions fårakläder. Filmserien har blivit oerhört populär. Kunde science fiction i fantasy-förklädnad nå liknande popularitet?