Fast med det sagt blir jag själv ändÃ¥ lite förvÃ¥nad över diskussionen. Inte sÃ¥ att jag tycker att nÃ¥gon verkar ha fel, direkt, men pÃ¥ den gamla tiden var det ändÃ¥ pÃ¥ nÃ¥got vis intuitivt självklart vad man menade med sense of wonder. SÃ¥ pass självklart, faktiskt, att det liksom inte ens diskuterades – det togs för givet att alla visste vad det är och att det är science fiction som skänker sina läsare sense of wonder.

Och trots alla berättigade pÃ¥pekanden i den här diskussionen som svÃ¥righeterna med att definiera begreppet känner jag mig fortfarande övertygad om vad sense of wonder är, för mig personligen – känslan av förundran som väcks av för science fiction typiska egenskaper/inslag (de flesta nämnda av Ã…ka i artikeln). Fast mest brukade vi exemplifiera med galaxerna och eonerna pÃ¥ den gamla tiden; de storslagna perspektiven i tid och rum. Stapledon och Simak och sÃ¥ där. Star Maker och City, typ.

Här en grej, dock.

I mycket blir det där en tillvänjningsprocess. Efter x antal galaktiska imperier och x antal svindlande tidsresor är känslan av förundran inte lika intensiv längre och till slut riskerar den att blekna bort helt.

Ã… andra sidan – en närmast identisk känsla av förundran har i alla fall jag upplevt kan väckas av helt andra saker, i helt andra former av litteratur. För att ge tvÃ¥ exempel som jag tog upp i nÃ¥gon liknande diskussion för Ã¥ratal sedan – de första styckena i Beryl Markhams självbiografi ”West With the Night” och novellen ”The Lives of the Dead” av Tim O’Brien (avslutar samlingen ”The Things They Carried”).

Numera, sedan flera Ã¥r tillbaka, väcks hos mig en stark känsla av förundran av välskrivna, självbiografiska texter. Jag har blivit alltmer fascinerad och allt mer gripen av att läsa texter om nÃ¥got som verkligen har hänt, av flydda skeenden i en riktig människas liv – och dÃ¥ behöver de skeendena inte vara märkvärdiga och det behöver alldeles avgjort inte handla om en berömd människa.

Kör hårt,
Bellis

Kul att det blir lite diskussion i alla fall! Det är lite egoboo i kommentarsfunktionen, och alltid lär man sig nåt.

According to Darko Suvin, a ”superannuated slogan of much of SF criticism due for a deserved retirement into the same limbo as extrapolation” [187] Nevertheless, the term remains a common, if perhaps unsatisfactory, attempt to describe the affective appeal of fantastic texts.”

Referensen till Suvin är frÃ¥n Metamorphoses of Science Fiction frÃ¥n 1979. TvÃ¥ saker slÃ¥r mig: Wolfe ger sig inte pÃ¥ jakt efter nÃ¥gon form av definition eller beskrivning (vilket är hans standardapproach genom hela Critical Terms); och Suvin verkar anse att termen, även om den är (var) redo att ersättas av andra har varit användbar (varför annars ”deserved retirement”?).
Det är ocksÃ¥ värt att notera att Wolfe talar om ”fantastic texts” — fantastic är en term som han, i likhet med mÃ¥nga andra forskare, lÃ¥ter inkludera (bl a) bÃ¥de fantasy och sf.

Det finns en lÃ¥ng artikel om Sense of Wonder i Nicholls/Clutes encyklopedi, skriven av Peter Nicholls och Cornel Robu. Artikelförfattarna inleder med Suvin-citatet men fortsätter att försöka förklara vad S o W innebär och var/hur det uppstÃ¥r i texten. I korthet är deras Ã¥sikt att S o W handlar om att placera läsaren sÃ¥ att hon/han kan fÃ¥ en glimt av mänskligheten ur ett nytt perspektiv. Detta nya perspektiv handlar ofta om en plötslig förskjutning av skala (”a shift to a new position along the enormous span between cosmos and microcosm” och Nicholls/Robu kopplar S o W till vad Nicholls kallar ”conceptual breakthrough”, ett oftast vetenskapligt paradigmskifte. S o W är sÃ¥ledes inte nÃ¥got sf och fantasy delar utan nÃ¥got som skiljer dem Ã¥t.

Oaktat hur rätt Nicholls och Rabu (och för den delen Suvin) har vad gäller detaljerna tycks det mig som om det alltsÃ¥ är viktigt att skilja pÃ¥ S o W och Wonder (som ocksÃ¥ gÃ¥r under andra namn — Tolkien kallar det för ”consolation”, dvs the joy of the (unexpected) happy ending i ”On Fairy-Stories”). Oturligt bara att termerna liknar varandra sÃ¥ förtvivlat mycket…

Som ni förstår finns det med andra ord väldigt mycket sf jag är helt ointresserad av.

Johan: kan du utveckla vad du uppfattar som sense of wonder?

Själv är jag för det mesta väldigt tveksam till att använda begreppet. Dels för att jag aldrig är säker pÃ¥ vad som menas med det, dels för att jag själv inte tänkte i sÃ¥na termer när jag började läsa sf. Jag tog till mig science fiction för att det väckte en speciell sorts resonans i mig, och för all del kan man väl kalla det sense of wonder — men det var samma sorts känsla som jag tidigare fÃ¥tt av att läsa till exempel indianböcker. Det som var speciellt var ju att jag började söka efter böcker med rymdmotiv pÃ¥ framsidan och med orden ”science fiction” pÃ¥ baksidan, och kunde fÃ¥ mer av liknande upplevelser pÃ¥ ett nytt sätt. Numera är det nog för mig väldigt mycket mer intellektet än känslorna som tilltalas av sf. Fast det kanske ocksÃ¥ är en sorts sense of wonder, den där tankekicken. Och den är ju med den ocksÃ¥, i artikeln.

ARY: Att fÃ¥ vuxna att börja läsa sf… jag har ett litet experiment pÃ¥ gÃ¥ng, för att testa hur det kan gÃ¥. Problemet är att hitta folk som läser böcker men inte science fiction.