Sedan kan jag förvisso medge att jag personligen nog tycker att det skrivits mer intressant science fiction än fantasy, åtminstone så långt som jag stött på den. Men det ser jag snarare som en kanske olycklig historisk slump; Tolkiens enastående popularitet har lett till att den fantasy som publicerats de senaste 35 åren blivit i makabert hög utsträckning imitativ och fantasilös. Samtidigt finns ju författare som Peter Beagle, Stephen King, Karen Joy Fowler, Mario Vargas Llosa, Bek Okri och många andra som publicerat fantasyverk som kan stå på egna ben och som i många fall är imponerande litteratur. China Miéville kan förvisso räknas till den gruppen.

Det enda jag vänder mig slipstreamtanken, mest därför att jag menar att den utgÃ¥r frÃ¥n en felaktig uppfattning om vad sf och fantasy stÃ¥r för. Men jag är samtidigt fullt medveten om att lÃ¥ngt ifrÃ¥n alla hÃ¥ller med mig i min syn pÃ¥ hur formerna bör betraktas. En minst lika spridd uppfattning är naturligtvis den som jag misstänker att Miéville utgÃ¥r frÃ¥n: att all litteratur är antingen mimetisk eller fantastisk, och att det inom den fantastiska litteraturen finns mer eller mindre lösligt definierbara ”genrer” där sf är en, fantasy en och kanske ytterligare flera existerar parallellt. Ser man det sÃ¥ gÃ¥r det naturligtvis utmärkt att i samma verk blanda inslag av olika fantastiska former, precis som man i en mimetisk roman kan blanda inslag ur olika genrer – deckare, krigsskildring, romantik, vad man vill.
John-Henri

John-Henri: Din definition av vad fantasy respektive science-fiction är tycker jag är helt korrekt — snyggt formulerat, dessutom — inte för att jag hÃ¥ller med dig om den slutsats du därefter drar. Jag fÃ¥r intrycket av att du anser att Sterling är en betydligt bättre författare än vad Miéville pÃ¥ grund av att science-fiction per definitition är en bättre genre än fantasy. Jag kan inte uttala mig om Sterling i och med att jag inte läst nÃ¥got av författaren, men om nÃ¥gon skapar en fantasivärld som är trovärdig inom sina egna ramar, som gör sÃ¥ att läsaren — när man väl sitter där i soffan med boken framför sig — kan föreställa sig att den här världen, hur osannolik den i jämförelse med vÃ¥r egen verklighet än är, faktiskt finns, att den känns sÃ¥ levande att man är övertygad om att den trots allt skulle kunna existera … sÃ¥ gör det enligt mig ingen som helst skillnad att allt egentligen, teoretiskt sätt, är omöjligt.

China Miéville är en författare som lyckas med det. Han är en oerhört originell fantasyförfattare som har kommit att bli en av mina favoriter inom genren.

(Genrediskussioner kan vara intressanta … men bara inom rimliga gränser. I praktiken gör det ju trots allt ingen skillnad om Miévilles böcker är fantasy eller science-fiction; man kan lyckas övertyga hela världen om att han skriver science-fiction och det skulle visserligen vara en överraskande men likväl en hemskt tom och meningslös seger. Böckerna skulle liksom varken bli bättre eller sämre i och med det. Att diskutera en boks kvalitet är överlag betydligt mer intressant än att diskutera dess genretillhörighet!)

Jag tycker att det är givande med en diskussion om genredefinitioner då och då. Tillräckligt intressanta så kan de alltid få en att i alla fall ifrågasätta sin litteratursyn, och det är en bra sak. Fast jag är ju å andra sidan ung nog att inte riktigt ha hunnit diskutera ämnet fullständigt till leda.

Just Perdido Street Station kommer jag ihåg att jag, för ett antal år sedan när den ganska nyligen hade kommit ut, flera gången försökte diskutera som fantasy eller science fiction utan att egentligen tillämpa några kritiska verktyg som kunde hjälpa diskussionen framåt. Det slutade, vill jag minnas, med att vi inte riktigt kunde enas om det var fantasy som kändes som science fiction eller science fiction som kändes som fantasy – just för att det i Perdido Street Station utöver fantasyelementen finns ett vetenskapligt synsätt, vilket är en av de saker som utöver Miévillies ordmåleri, som John-Henri uttryckte det, är en av de saker som gör det till en så bra bok. Det är vad som gör att jag, trots att jag åtminstone tills vidare gärna sorterar in Miévilles weird fiction i fantasyn, tycker att den här texten har någonting substantiellt att säga utöver den intressanta och läsvärda genomgången av gränsen mellan det naturliga och det artificiella i Bas-Lag. Synsättet, andan, i boken tycker jag knyter an till science fiction på ett sätt som gör att Perdido Street Station skiljer sig från mycket annan teknologisk fantasy, där teknologi och vetenskap inte är någonting annat än rekvisita och bakgrund för fantasyberättelsen.

I think things are changing, in exactly this area of crossing or mixing genres. My general rule for a long time was that if magic gets into a science-fiction story, no matter how many spaceships it’s got, it’s no longer science-fiction: it’s fantasy. One little bitty spell and you’ve blown it. I think that rule is still useful for beginners, to remind them that science fiction excludes the supernatural and is allergic to sentences that begin with ”somehow.”
(Le Guin, ”Changing Kingdoms”, Trajectories of the Fantastic, s. 7)

En bra grundregel, absolut. Men Le Guin började skönja en förändring — 1993. Och detta *hade varit* hennes tumregel, men resten av hennes föredrag är ett försvar av ”science fantasy”.

SÃ¥ även om jag själv har fallit tillbaka pÃ¥ den ganska slitna tanken om att det ska vara ”möjligt inom ramen för vÃ¥r kunskap om hur universum fungerar” sÃ¥ är jag väl medveten om att detta bara är just en grundregel. (Utesluter det inte t ex allt som använder sig av FTL?) Men ett allt för dogmatiskt viftande med detta mantra riskerar att hamna i ”Mundane sf”, och sÃ¥ledes skickar större delen av sf-genren över till fantasy.

Jag vet nu inte exakt vad China använder för syn pÃ¥ vad sf är, men jag fann Brian Atteberys tanke, att sf är ”literature which takes place in a universe of science”, intressant. Framförallt PSS använder sig av det vetenskapliga synsättet som en kraftig röd trÃ¥d genom hela berättelsen.

Alternativt kan för en mer användbar syn på vad sf är vända sig till Gary Wolfe. Han listar rte sidor med olika beskrivningar och definitioner, men inleder med att sammanfatta vad de har gemensamt:

+ elements of scientific content (which may include concepts associated with scientific theory even when little or no science is present in the narrative)
+ social extrapolation
+ some cognitive or nonmetaphorical link to the real world

Det framgår inte om detta är tre nödvändiga krav, men även om det är, så är de inte tillräckliga för att helt skilja sf och fantasy. Tvärtom öppnar de för en utsuddning av gränser.

Han tillägger även att ”the ground rules of science fiction are essentially those of the physical universe, although they may include rules as yet undiscovered, whereas the ground rules of fantasy are generally said to be limited only by internal consistency and not necessarily related to experience” (”Science Fiction” in Critical Terms for Science Fiction and Fantasy, s. 108)

Wolfe öppnar för grÃ¥zoner, förstÃ¥s; inga knivskarpa gränser gÃ¥r att dra med dessa definitioner. Är den ”magi” som används i PSS (och som Isaac gör sitt bästa för att förena med andra naturkrafter) helt enkelt naturlagar som vi ännu inte upptäckt (lika lite som vi upptäckt hur vi kan färdas FTL)? Eller är detta ett av undantagen som accepteras under ”essentially”?

Hmm, ett längre inlägg än jag hade tänkt mig… Skulle bara vilja tillägga att jag hos Miéville upplever en sprÃ¥klig eufori som jag saknar hos Sterling (oaktat dennes mÃ¥nga andra goda egenskaper), med en sällsynt god känsla för intressant bildsprÃ¥k. Jag avser inte att hävda att idéerna är nya — det har jag läst alldeles för lite litteratur för :-)

Den som ägnar sig åt att blanda sf och fantasy åstadkommer därför definitionsmässigt fantasy; historier som innehåller element som såvitt vi vet är omöjliga i den verklighet vi lever i.

Det brukar jag också vilja betona, om än kanske inte helt och hållet av samma anledning som John-Henri – eftersom jag inte tycker sämre om fantasy än science fiction har jag ingenting emot att så sker.

Skillnaden mellan sf och fantasy är att sf spekulerar i sÃ¥ndant som är möjligt inom ramen för vÃ¥r kunskap om hur universum fungerar, medan fantasy struntar i den saken och fabulerar fritt. Den som ägnar sig Ã¥t att blanda sf och fantasy Ã¥stadkommer därför definitionsmässigt fantasy; historier som innehÃ¥ller element som sÃ¥vitt vi vet är omöjliga i den verklighet vi lever i. Det blir följaktligen ingen ”blurring”, bara fantasy med sf-kulisser, ungefär som Stjärnornas krig. Kanske ett trÃ¥kigt och petimäteraktigt pÃ¥pekande, men i alla fall; definitioner existerar, som klok person har sagt, för att ge oss alla förmÃ¥nen att fatta vad vi egentligen snackar om, och vad Miéville skriver är fantasy även om den liknar varken Tolkiens eller Astrid Lindgrens.

Den gräns Sterling däremot inte korsar är den Miéville är förtjust i att strunta i, gränsen mellan tänkbarhet och otänkbarhet. Och Ã¥tminstone för mig innebär det att Sterling vinner hands down. För sÃ¥ länge man uppfattar litteratur uteslutande som idélek kan självklart magi och gudomliga ingripanden vara skoj. Men fascineras man av spelet med möjligheter faller de fria fantasierna utanför ramen; Sterlings ”formare”, som transformerar människokroppen genom verkligt radikala sÃ¥väl genetiska som operativa ingrepp, hÃ¥ller sig inom gränserna för vad som Ã¥tminstone är teoretiskt möjligt – och eftersom det teoretiskt möjliga i dag är nästan vad som helst blir Schismatrix spekulationer i en posthuman framtid Ã¥tminstone för mig betydligt mer fascinerande än Miévillies ordmÃ¥leri.