http://vetsaga.se/?p=37 Om science fiction och fantasy Sun, 26 Apr 2015 00:42:40 +0000 hourly 1 http://wordpress.org/?v=3.6.1 http://vetsaga.se/?p=37#comment-4278 Johan J. Tue, 15 Apr 2008 05:56:30 +0000 http://vetsaga.se/?p=37#comment-4278 Eller så ville han angripa konventioner för att han tyckte att han skulle berätta en bättre historia om han bröt mot vad läsaren förväntade sig på en rad utvalda punkter. Eller både och. Skriver man ett verk på femtonhundra sidor finns det förhoppningsvis plats för fler syften än ett i det, om det skulle vara så. Jag vet inte hur meningsfullt det är i att spekulera i en författares intentioner, om de inte utifrån historisk situation eller annan kontext är väldigt tydliga, utan att ha något annat stöd än i det skönlitterära verket. Vad han gör kan man alltid bedöma; varför är en fråga som lätt blir så spekulativ att det inte fyller något egentligt syfte att försöka besvara den om man inte tar stöd i annat material. Det är väl knappast helt osannolikt att någon ställt honom den frågan i en intervju av något slag, men jag har inte direkt letat efter sådana.

]]> http://vetsaga.se/?p=37#comment-4277 A.R.Yngve Mon, 14 Apr 2008 18:51:26 +0000 http://vetsaga.se/?p=37#comment-4277 Vad tror ni att Abercrombie ”ville” med sitt verk? Är avsikten att vara en ikonoklast, att riva ned gamla trötta konventioner för att bana väg Ã¥t förnyelse? Eller?
:-S

]]> http://vetsaga.se/?p=37#comment-4276 Magnus Mon, 14 Apr 2008 17:49:29 +0000 http://vetsaga.se/?p=37#comment-4276 Johan J: Ok, nu hänger jag med. Och håller med. :-)

]]> http://vetsaga.se/?p=37#comment-4271 Johan J. Sun, 13 Apr 2008 06:52:19 +0000 http://vetsaga.se/?p=37#comment-4271 Magnus: om jag ser på Abercrombies figurer så kan jag se en rad intressanta drag, som bilden av Bayaz som den godhjärtade magikern som allt mer faller sönder i andra och framför allt tredje boken, Logen Ninefinger som desperat vill bli en bättre man men till slut ändå inte är bättre än, utan kanske värre än, Bethod, Sand dan Glokta som bilden av den som gör vad andra gjort mot honom och så vidare. Det är inte ointressant. Men själva skildringen av dem, som skall sätta kött på bokstäverna och få läsaren att faktiskt lära känna dem som personer, om än fiktiva, snarare än några utvalda karaktärsdrag och handlingar som satts samman och givits ett namn och ett utseende, brister. De blir aldrig riktigt levande på samma sätt som hos en mästerligt psykologisk författare. Glokta förblir trots all den tid som ägnas hans inre liv dessa drag snarare än en hel och fullständig person, eftersom varken det han gör eller det han säger i någon nämnvärd utsträckning pekar mot ett större djup. Det är nu ingenting anmärkningsvärt för en författare behöver, förstås, inte vara en fantastisk personskildrare för att vara bra. Det finns andra områden att excellera på istället. Däremot hindrar det honom från att vara en författare vars personporträtt är värda att lyfta fram och hylla, vilket Fredrik vill göra i sin kommentar.

]]> http://vetsaga.se/?p=37#comment-4269 Magnus Sat, 12 Apr 2008 18:15:56 +0000 http://vetsaga.se/?p=37#comment-4269 Schysst text. Jag förstÃ¥r dock inte distinktionen mellan ”mellan personerna som Abercrombie har skapat dem och hur väl han lyckas skildra dem”. Jag förstÃ¥r faktiskt inte hur en sÃ¥dan distinktion kan existera – för det skulle pÃ¥ nÃ¥got sätt innebära att en litterär figur kan vara mer (eller mindre) än de tecken författaren beskriver den med. Men du kanske bara menar att idén till karaktären är bättre än resultatet? PÃ¥ samma sät som ”Drakarnas rike” är en usel film, men ändÃ¥ har en ganska läcker premiss.

]]> http://vetsaga.se/?p=37#comment-4268 Johan J. Sat, 12 Apr 2008 15:41:13 +0000 http://vetsaga.se/?p=37#comment-4268 Kul att du nämner personporträtten, i och med att de är ett typiskt exempel pÃ¥ sÃ¥dant som den sistnämnda meningen kan appliceras pÃ¥. Visst är de bättre än man hittar hos Jordan & Co., men det behöver inte nödvändigtvis säga sÃ¥ fantastiskt mycket. Man märker att Abercrombie gjort ett ambitiöst försök att fÃ¥ in personer som definitivt inte är svartvita, att skapa människor med styrkor och svagheter, och i hans huvud och sÃ¥ att säga pÃ¥ ritbordet kan han mycket väl ha lyckats, men det hÃ¥ller inte hela vägen om man skall betrakta dem inte bara som fungerande, utan nÃ¥gonting i sig värda att uppmärksamma och hylla. Det är roligt att Abercrombie lyckas göra den nästan fullständigt hänsynslöse Sand dan Glokta till en av de personer som man har mest sympati för, men hela film- och litteraturhistorien visar att det egentligen inte är nÃ¥gon större utmaning att fÃ¥ folk att tycka om personer som gör hemska saker om man bara framställer dem pÃ¥ rätt sätt. Det är roligt att man fÃ¥r en person som Logen Ninefingers, med sina försök att bli en bättre människa och likväl lÃ¥ngt värre än han själv vill tro – ”Does the devil know he is a devil?” – och sÃ¥ vidare, men till syvende og sist är själva porträtteringen av dem inte särskilt bra. Jag vill göra en distinktion mellan personerna som Abercrombie har skapat dem och hur väl han lyckas skildra dem, och jag tycker att han brister i det andra ledet. Jag begär inte att författaren skall vara Dostojevskij eller Coetzee, men hur mycket av Gloktas klagomÃ¥l och tankar skall jag behöva se utan att det egentligen för mig särskilt när honom? Det är inte som om Abercrombie inte har tagit sig utrymmet, och ändÃ¥ saknar porträtten djup. Litteratur behöver inte vara psykologiserande för att vara läsvärd, men man kan inte ägna sÃ¥ mycket tid Ã¥t nÃ¥gons tankar som Abercrombie gör med Glokta, inte säga mer om personen och komma djupare än han gör och fortfarande pÃ¥ nÃ¥got sätt imponera med skildringen av personerna.

]]> http://vetsaga.se/?p=37#comment-4267 Fredrik Wollentz Sat, 12 Apr 2008 15:10:12 +0000 http://vetsaga.se/?p=37#comment-4267 Just det Johan skriver om i essän är en av flera anledningar, av vilka karaktärsporträtten är en annan, till att jag tycker att Abercrombie är en av de mest imponerande av de nya författare jag har stött på inom genren de senaste åren (även om första platsen tveklöst går till R. Scott Bakker). Till skillnad från Johan tycker jag inte att det finns överdrivet mycket att klaga på själva genomförandet heller, ja, om man möjligtvis bortser från att The Blade Itself är alldeles för mycket av en uppbyggare (vilket också förs på tal i essän). Detta är synd i och med att det bidrar till att serien kanske inte når den absoluta toppen, men det är inget som borde hindra någon från att läsa den.

]]>