Andersson tenderar nämligen, tycker jag, att komma lite för billigt undan i de flesta såna här diskussioner, då det helt enkelt är mycket roligare att diskutera det goda och onda i Ohlmarks alla utsvävningar. Men även Andersson har, vill jag påstå, presterat en översättning som inte håller måttet, trots att han i övrigt framstår närmast som Ohlmarks raka motsats på alla områden. Närmare bestämt säger jag i min text att:

Det sammanlagda resultatet av allt detta är att Anderssons nyöversättning nästan framstÃ¥r som ett avsiktligt försök att bringa Tolkien i vanrykte hos svenska läsare: det ser ut som Tolkiens original, avvikelserna är för smÃ¥ för att uppfattas av den genomsnittlige läsaren, men ändÃ¥ är hela sagoskimret borta, han har ”grÃ¥nat ner” texten sÃ¥ att Tolkien för en intet ont anande svensk förstagÃ¥ngsläsare helt enkelt framstÃ¥r som … ja, trÃ¥kig.
Om Erik Anderssons Tolkien-översättning

Men jag skulle ändÃ¥ vilja invända att din analys av översättarens roll utgÃ¥r frÃ¥n en ganska ”stillastÃ¥ende” text, som i mycket av den klassiskt ”fina” litteraturen. Tolkiens bok – även om den är ett mästerverk – är tidvis en actionspäckad äventyrsbok. I mÃ¥nga avsnitt förmedlas komplicerade händelseförlopp och förflyttningar.

Här mÃ¥ste ”översättarens stil” underordnas att handlingen formuleras pÃ¥ ett begripligt sätt. Och här finns tvÃ¥ typer av kritik av Ohlmarks, bÃ¥da framhÃ¥llna flera gÃ¥nger i ”Sagan om Felen”.
a) Ohlmarks sjabblar bort händelser – mest tydligt kanske när Sam hugger mot det spjut som i Ohlmarks narration redan naglat fast Frodo. Du gÃ¥r inte in mycket pÃ¥ den typen av sjabbel i din analys, men uppenbart är det sÃ¥ att om Ohlmarks använder en fin berättarkonst men berättar FEL saker, sÃ¥ har han inte läst originalet särskilt noggrant. Han är alltsÃ¥ slarvig – och har dessutom svag förstÃ¥else för modern engelska, ett väl dokumenterat och helt irreparabelt fel.

b) Den andra invändningen är att Ohlmarks, även när han inte gör direkta fel, ändå genom sina utbroderingar helt förskjuter proportionerna mellan handling/förflyttning och poetisk beskrivning. Läs t.ex. de första sidorna i bok 4, där Frodo och Sam med stort besvär tar sig över en serie åsar, eller i bok 6, där Sam förflyttar sig i ett synnerligen komplicerat byggt torn i Mordor. I Ohlmarks översättning är de passagerna vaga och otydliga, bland annat därför att de deskriptiva passagerna är dolda i en massa adjektiv.

SÃ¥ actionscener och komplicerade förflyttningar – det som rollspelarna tagit fasta pÃ¥ i Tolkien – passar dÃ¥ligt att brodera ut, som Ohlmarks gjort. Men eftersom action inte är finkultur, är detta nÃ¥got som mÃ¥nga litteraturkritiker missar.

(Finns någon artikel därom på denna sida?)

Nä, det kan vi nog inte erbjuda.

Jag måste säga att jag känner en viss förkärlek för Ohlmarks språkbruk i sin tolkning av verket; Andersson avskalade språk känns mest löjligt och ger inte samma känsla som originalet. De nya namnen är rent förkastliga.

I övrigt njöt jag stort av Aberdochs trevligt utformade kommentarer.

P.S. Någon som vet om den underliga The Catcher in the Rye-översättningen står att finna någonstans? (Finns någon artikel därom på denna sida?)

”Ett per tio sidor” är knappast fallet här.

Om förlaget och granskaren förde någon diskussion om just den här titeln vet jag inte.

Nope, någon sådan diskussion hade vi inte. Jag föredrog att lägga krutet på de viktiga detaljerna, som att rätta de (odiskutabla) fel som smugit sig in på grund av dålig källtext. Stilistiska detaljer försökte jag tycka så lite som möjligt om. :-)