Det enda negativa jag ”här och nu” kan framföra är att jag varit och sÃ¥ ofta fortfarande är sÃ¥ dÃ¥lig pÃ¥ att läsa och svara pÃ¥ kommentarer rörande sÃ¥dant jag sÃ¥väl skrivit som inte skrivit, samt att jag sÃ¥ledes inte förrän nu, närmast en och halv mÃ¥nad senare, har fÃ¥tt se detta väsentliga inlägg i den problemformulering jag genom essän glädjande nog alltsÃ¥ lyckats pÃ¥visa

och uppmuntra dig med – och därmed bÃ¥de förhoppningsvis och troligtvis, andra…

Jag publicerar därför detta ditt inlägg pÃ¥ min blogg, Marmeladkungen (http://marmeladkungen.wordpress.com), och hoppas därmed att fler än vi tillÃ¥ter sig att övervinna de nivÃ¥er av blygsel och filosofisk oro som ”människor” i allmänhet faktiskt lider av, samt (naturligtvis) att fler därmed läser denna min prisvinnande essä och att detta i sin tur lockar till en betydligt mer omfattande diskussion.

Som avslutning känner jag mig synnerligen manad att citera mig själv:

”Annorlunda men ensam
skiljer jag mellan två sorters människor:
de normala Och de mer normala”

(Annorlunda men ensam, B. I. I. Förlag, 2004; sid 7.)

”Vad är en människa att du tänker pÃ¥ henne …” den frÃ¥gan har vi ställt oss ett bra tag och vari det mänskliga bestÃ¥r gÃ¥r nog, som du skriver, inte att svara pÃ¥. Det är väl just därför vi är sÃ¥ upptagna med att ihärdigt försöka för att fly undan den obehagliga ovissheten, vÃ¥r oändliga jakt efter trygghet.

Ligger inte huvudproblemet just i vÃ¥rt behov av trygghet? Är inte ”det mänskliga” ett idealiserat tillstÃ¥nd, ett enkelt och tryggt svar pÃ¥ den skräckinjagande möjligheten att det kanske inte finns nÃ¥got tydligt och enkelt ”mänskligt” i oss? Vi är i grunden (i alla fall mentalt/psykologiskt) odefinierade, gränslösa, kanske potentiella gudar rentav. Ett mänskligt rÃ¥material som mÃ¥ste formas (övervinnas?)

Mycket stimulerande läsning, stort tack!

För övrigt, rörande om det är fel pÃ¥ människan som hon är – det handlar inte om det. Jag anser inte att kvinnor mÃ¥ste ha silikonbröst; ha bulemi, anorexia eller dylikt; att män ska träna dagarna i ända; förbättra sin kropp genom plastikkirurgi osv.

Den enda människa jag kan uttala mig om med säkerhet är mig själv; och naturligtvis anser jag att det är nÃ¥got stort fel med mig. Därför försöker jag förbättra mig – men inte pÃ¥ de sätt jag beskriver, snarare som person i samspel med andra.

Väntar du på en übermensch, FG? Vad är det för fel med människan som hon är?

Torbjorn: sa langt tankte jag inte riktigt, men din logik haller, tror jag. For att svanga sig med fina termer; i det senmoderna samhallet (ogillar termen postmodern, vi har inte kommit dit annu) har varje individ fatt, eller tillskansat sig en mycket storre ratt till att definiera sig sjalv och sin omgivning an forut. Granser har overskridits inom alla omraden. Inte ens kon ar ett fardigbestamt begrepp idag. Man fods till det kvinna och byter till man osv…och en svensk kan en dag bestamma sig for att han ar arab, eller kanske bade svensk och arab.
Angende cyborg, sa tror jag att de flesta fortfarande ser Terminator framfor sig mer an ett fall som FG Granlund, men det ar bara vad jag tror. En god van jag har som opererat sig pa en mangd platser och har mycket konstigt material i kroppen skulle ta illa vid sig att kallas cyborg. Annu en anledning att lata var och en definiera sin situation hellre an att lata andra gora det.

T.ex. kanske nÃ¥gon pekar pÃ¥ en person och säger ”han är arab” eller ”han är cyborg”, fastän personen ifrÃ¥ga inte definierar sig själv som arab eller cyborg.

Man kan bli ”tvÃ¥ngsintagen” i ett visst fack. Inte ett klockrent ordval, men sÃ¥ tolkar jag det.

Cadial: Jag förstår ditt motiv med inlägget, eller tror mig åtminstone göra det. Och nu ber jag hemskt mycket i förväg om ursäkt ifall jag misstolkat dig, men jag upplever dig något avogt inställd gentemot mig som person eller något sådant i ovanstående kommentar, och särskilt med följande:

>Kanner du dig som en cyborg, sa ar du >antingen en, eller sa blir du >tvangsintagen!.

Jag förstÃ¥r inte riktigt. Du kanske inte menat nÃ¥got illa med det, men det är i mitt fall bättre att svara direkt och frÃ¥ga om det är sÃ¥som jag uppfattat det, eller ej – snarare än att vara tyst och grinigare än vanligt. För jag är deprimerad, jag är knepig, tja, mÃ¥nga saker, men absolut ingen lögnare, och jag har ännu aldrig behövts läggas in pÃ¥ psyket, och därmed heller aldrig heller blivit tvÃ¥ngsintagen; även om jag ibland tänker pÃ¥ mig själv sÃ¥som en slags cyborg.

Om du sedan menar människor i allmänhet i ovan citerade mening blir det också ett underligt resonemang, eller har jag fel?

Det jag menar är naturligtvis vad jag skriver i artikeln, att jag kände mig sÃ¥som en cyborg, att min kropp förändrats, förbättrats och renoverats – om jag sedan ”känner mig som en cyborg”, eller om jag ”är [...] en” – det spelar väl ändÃ¥ i sammanhanget en underordnad ordning, eller har jag fel?

Samma sak gäller ditt resonemang om att: ”Definitionen blir upp till var och en [...]” – det stämmer ju helt enkelt inte; bara pÃ¥ nÃ¥gon nivÃ¥. Det jag skriver om i artikeln handlar ju de facto om att utröna och diskutera historia och fakta kring cyborg-termen utifrÃ¥n en självbiografiskt grund – en i detta fallet ganska ovanlig sÃ¥dan.

F. G.