Lennart Svensson

1.

Här börjar det

Ett intryck
Mitt första intryck av begreppet “science fiction” torde ha kommit av anblicken av ett Jules Verne-Magasinet-omslag, på inget mindre än Tempo i Enköping. Det var en av de tidiga Sam J. Lundwall-utåvorna i veckotidningsformat, med en reproduktion ur Piranesis “De inbillade fängelserna”; det gav ett något skrämmande intryck men var samtidigt lockande, en skön rysning, en port till en ny värld …

Det var härliga tider det, 60- och 70-tal, när sf lånade in hallstämplade namn för att pryda omslagen, metafysisk konst av yppersta slag. Aldiss berättar till exempel att Penguin på 60-talet lät pryda Bradbury- och Blishböcker med Max Ernst, Yves Tanguy parades ihop med Hal Clement och själve Frank Herbert fick omslag av Paul Klee; kongeniala grejer, en finkulturell inbrytning i ghettot som även kan ha inspirerat omslagen hos våra egna Bernces och Delta – och Jules Verne-Magasinet.

En ny stil – men det var alltså ingen finkonst vilken som helst, nej dessa målare var metafysiker och symbolister ur den moderna skolan.

Så kan man inleda en essä om metafysik i science fiction, om man tar det från den bildmässiga sidan. Men metafysiken har också en programmatisk sida, och då kunde man ju osökt nämna Arkiv X, vars narrativ enligt mig var av typiskt sf-slag. I sedvanliga tv-deckare får man för sin del alltid gåtan löst på slutet, alla frågetecken rätas ut; X-gänget däremot lät gåtan kvarstå, lämnade mycket öppet. Man visste aldrig riktigt vad som hänt – säg om en viss gåtfull varelse verkligen existerade, eller om agent Mulder bara sett i syne.

Adam Roberts säger för sin del att den traditionella deckaren är epistemologisk: detta att lösa sin gåta, att på slutet förklara allt; detektiven blir uttolkare av världen, ger en konventionell världsförklaring. Science fiction-genren däremot rör sig på metafysiska marker; verklighetens själva natur är satt under lupp, man möter nya världar och okända varelser, och måste tolka vad man ser mer förutsättningslöst.

Sf-genren har alltså sin metafysiska prägel. Den ger sig mer än andra genrer ut på ontologiska marker, den ställer frågor som andra genrer tar för givna. I sf kan verkligheten vara gåtan, själva tillvaron. Metafysiken sitter i högsätet; man rör sig som barn i huset med ontologi, spekulation och idéer om varats natur.

Spekulation över verkligheten i sf goes with the territory, enklaste novell kan ha esoterisk prägel. Det har inte att göra direkt med vad som sägs, det behöver inte i texten förekomma vad jag kallar programmatisk metafysik. Nej, det esoteriska kan finnas där immanent, som låt säga formell metafysik. Som symbolism.

Tunga begrepp, tag varning … men om min terminologi nu inte är fullt klar, kan jag väl säga att “programmatisk” står för något lätt pekpinneaktigt, magistralt och överskådligt, kanske rentav för den gamla kära tell me professor-utläggningen. “Formell” åter tänks syfta på form som ju är synonym med idé, tingens immanenta verklighet, vilket anknyter till symbolism – vars credo är att de synliga tingen är symboler för något osynligt, de är förkroppade idéer.

Med detta tror jag mig ändå ha lagt grunden för denna essä: Sf, metafysik och symbolism, precis som det står i titeln. Det ska handla om science fiction eller varför inte speculative fiction, en litterär genre som blomstrade under 1900-talet, och dess bäring på metafysik och symbolism, på ontologi och annan esoterica.

Fylkessons paradox
Ett bra exempel på metafysisk sf kunde vara Philip K. Dick. Han tar så att säga nacksving på verkligheten, kan som få andra författare få marken att gunga under ens fötter; man lämnas i tvivelsmål om vadan och varthän, vad var det jag läste, är verkligheten verkligen verklig? Är verkligheten själva verkligheten, eller är allt sken och villa? Finns det en högre verklighet? Dick är nu ett kapitel för sig, och jag återkommer till honom. Men hans läromästare van Vogt kan lämna likartade känslor efter sig. Som Eric Fylkesson sa i en BTJ-kommentar om Makten och stjärnorna: “Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs”.

Märkligare påstående om en bok kan knappast tänkas. Det är metafysisk sf i sin prydno, den formella varianten enligt ovan, den som vi även kunde kalla symbolistisk sf; sf som uttrycker sin ontologiska ådra inte via fattbara resonemang och dialoger, som den programmatiska metafysik-sf:en, utan via själva de ting och miljöer som skildras. van Vogt är förhållandevis generös med scenanvisningar, han skildrar miljöer utan att de förefaller ha någon direkt bäring på storyn. Men det är just det de har – och det är detta som är symbolism! Jämför Heinlein-Asimov-Clarke-Niven och gänget, en gång i tiden huvudfåran i sf; någon påtaglig atmosfär finns inte i deras texter, någon utpräglad sense of place; miljöskildringen är högst rudimentär. Men det var också medvetet, det var efter Campbells intentioner; han sa uttryckligen att en novell inte ska börja med en massa atmosfär, nej straight unto the plot!

van Vogt och symbolism gällde det. Som exempel har vi raden i Noll-A-serien där huvudpersonen kommer in i en lokal, och: “Rummet verkade vara fullt med maskiner”. Denna rad tycks inte leda någon vart, den verkar vara ren atmosfär men att på detta sätt gestalta en miljö, symbolisera ett skeende, är för mig själva hemligheten med berättande. Heinlein däremot kan också skildra ett maskinrum, som i “The Roads Must Roll”, men då märker man inte samma symboliska färgning; där har det hela en sakligare natur, en vardagligare prägel. Det har sin givna plats bara för att man ska förstå rullvägarnas teknologi och sociologi.

Men van Vogt var ju en Campbell-man, hur kunde han få sina alster publicerade i Astounding? Hur kunde han bli affischnamn på det där legendariska 1939-numret jämte Asimov och Heinlein? Ja, säg det. van Vogts texter kan vara subtila, man tror att man vet vad man läst, men sedan drabbas man av Fylkessons paradox: storyn verkar handla om något annat än det som berättas. Se bara Cargills universum, “Minnet”, Tidsmaskinen – och såklart Makten och stjärnorna, “Okänt monster”, “Mot okända världar”, Världen och noll-A, Galaktiskt intermezzo …

Jaså, jag bara name-droppar? Ett citat kanske vore på sin plats för att visa van Vogts gåtfullhet; det är huvudpersonen Drake i novellen “Minnet” som kommit till “Odödlighetscentralen”, en knutpunkt för tidsresor:

Då såg han dörren på avstånd. Först bara svagt, sedan fick den skarpare konturer, blev till en enorm massa av glas med en dörrkarm av mångfärgad metall. Dörren var säkert femton meter hög. När han såg igenom den upptäckte han en stor vit trappa som ledde ner i en tjock dimma som efter tio meter blev så tjock att man inte kunde se vad som låg nedanför.

Drake värvas sedan till den organisation som sköter tidsresandet, och novellen slutar med att han skrider nerför trappan, vinkar farväl till sin partner och sakta slukas upp av dimman; en scen med djup, med tvingande symbolisk makt. van Vogt hade sina gåvor, och likt Fylkesson kan jag säga att jag inte blir klar med honom.

Religion
Metafysik snackar jag om, men vad är egentligen metafysik? Vad hade den för roll från början? Man kan väl säga att den är central i religionernas världsförklaring, den där som säger hur allt hänger ihop, hur världen är beskaffad. All metafysik var religiös i början. Så hur är det med religion och metafysik-sf? Då kommer vi äntligen till Dick. Att han blev religiös mot slutet av sitt liv är allmänt bekant, och att ontologiska, moraliska och soteriologiska spörsmål var legio i de centrala verken vet många. Det värsta är att han själv visste det; i hans Exegesis, efterlämnade papper kring hans omvändelse, analyserar han på ett ställe sina egna stories i ljuset av sin nyvunna religiösa utblick. Därmed blir man ju som litteraturvetare arbetslös, författaren har redan varit där själv och försett sina verk med lämplig tolkning.

Nåväl. Dick blev religiös, hade en omvälvande upplevelse. Och hans verk strax före denna kenosis tycks vara öppna för religiöst formspråk. Till exempel är huvudpersonen i The Transmigration of Timothy Archer präst, kors i taket; sf i gemen tycks mig annars rätt antiklerikal. “Prästen är dum, alltså är religion trams”, sådan är antiklerikalismens credo.

Element av fromhet, synd, botgöring och hallelujah! kan finnas i sf-genren, men de släpps på sin höjd in köksvägen. Sådan är synen på andlighet om man ser det hela programmatiskt – men, vill jag hävda, formellt och symboliskt sett har sf många andliga drag, med extas (sense of wonder), längtan, svärmiskhet, resa ut i rymden, drömmar om framtiden och allt det där. Immanent, under den sobert vetenskapliga ytan, rör sig mycken esoterism. Sf är i så fall inte religiös, den är kryptoreligiös.

Herbert Sherbet
Sf är en symbolistisk genre, säger Roberts, den har en dragning åt symbolism. Man kan säga: metafysiken i sf uttrycks bäst i symboler. Ett bra exempel på denna symbolism är i mina ögon Frank Herbert; utan att vara någon särpräglad stilist fanns det religiös känsla i hans Dune-böcker, bland annat visat i sandmaskarna. Detta koncept, denna idé om stora, subterrana sandormar som växelverkar med människan på ökenplaneten är en sann hieroglyf, ett tecken; den har en gestaltkvalitet som dröjer sig kvar i ens medvetande långt efter det man läst boken. Att rida sandmasken blir Paul Atreides mandomsprov, och man har andra ceremonier med dessa djur, de blir del i riter kring intagandet av melange; ja, det är väl rentav så att de alstrar den, denna drog som skänker åtnjutaren tunga insikter. Som haschet i Shivakulten och peyote hos indianerna.

Herbert skäms heller inte för att tala om religion, om vi nu övergår till min programmatiska metafysik. I appendixet till första boken säger han bland annat:

Religion must remain an outlet for people who say to themselves: ‘I am not the kind of person I want to be.’ It must never sink into an assemblage of the self-satisfied.

Det var bra sagt, verkligen to the point, för officiell religion idag tycks ofta vara detta: något för självbelåtna invigda, en angelägenhet för sådana som antagit sina fäders religion utan reflektion. Man tror av sentimentala skäl, tror för att man tror. Dem som å andra sidan verkligen behöver ledning, upplysning och vägledning lämnar man i sticket, eftersom man vägrar revidera vissa sedan länge överspelade dogmer. Som “rentvätt av synder i Kristi blod”; jag återkommer till det.

En kuriös detalj i Dune är alla anspelningar på Mellanöstern. Som när Paul på flykt från Harkonnens får se släkten Atreides’ gröna och svarta fana flyga över galaxen, en vision om kommande storhet; i vår värld har ju islam grönt och svart som heraldiska färger, svart för kaliferna och grönt för Muhammed. Intressant är också hur utvecklingen i Dune-serien liksom går i cirkel, från ökenvärld till djungelvärld och tillbaka igen; ingen faustisk linjär saga, inget spjutdrivet dragracing-lopp som i Asimovs imperietrilogi, utan en naturligare kretsgång i harmoni med elementen. Inslagen av ekologi och feminism gör även de Dune till en smått progressiv story, en ännu aktuell text.

Central i Dune-böckerna är “ramsan mot rädsla”, the litany of fear. Rädslan gör en förlamad och dum, därför måste den bekämpas:

I must not fear. Fear is the mind-killer. Fear is the little-death that brings total obliteration. I will face my fear. I will permit it to pass over me and through me. And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path. Where the fear has gone there will be nothing. Only I will remain.

We have nothing to fear but fear itself, således; “det finns inget att vara rädd för, man måste bara förstå det.” Men Curie och Eleanor Roosevelt åsido så tycks detta närmast härröra från Krishnamurti, mannen som utsågs till messias av teosoferna men sedan hoppade av och levde som vanlig lärare – om ens det, det skulle inte finnas några lärare sa han, envar sin egen guru. Han sa i alla fall att man kan bli kvitt sin rädsla genom att se den, se igenom den och sedan lämna den – för när människan verkligen ser hur hon formats kan hon förstå sig själv: “Om du är fri från rädsla, från sorg, behöver du ingen gud”.

Gud
Gud, indeed! Sf-författaren må bejaka religion i vid mening, som fenomen och som ämne för berättelser, men att försvära sig till Gud sitter långt inne. Till och med Dick gjorde ju sitt bästa för att smäda Gud innan han såg ljuset. Skrev han inte någonstans att kvarlevorna av Gud setts sväva i rymden som ett jättekadaver …? Och gör han inte sitt bästa för att häckla allt som är heligt i Eye in the Sky; den religiösa kvinnans inner space är där blott en skenhelig Ned Flanders-värld. Sedan mötte Dick Gud själv; läs Exegesis om ni tvivlar, och se hur den urbane nihilisten tvingades tänka om. Exegesis återger Dicks samtal med Gud, så som han upplevt dem i sin nattliga öken. De är mycket upplysande; ironikern prövar sin ironi mot Gud – och förlorar.

Sken och villa
Tillvaron är ett sken, världen är en dröm; det hävdar alla religioner. Och hos Dick har vi låtsasvärlden i Ur led är tiden som rämnar; en 50-talsvärld visar sig vara en kuliss, och istället är det 1998 och krig Jorden-månen. På slutet tas huvudpersonen Ragle Gumm ombord på ett rymdskepp, får åka till månen och den rebelliska mänskligheten, måndårarna som vill ha rymdkolonisering och expansion, i kontrast mot de isolationistiska och diktatoriska jordmänniskorna – de som lever inskränkt och jordbundet, veritabla “grodor på brunnsbotten” för att tala med Veda, medan månen är ett frisinnat himmelrike, en hemvist för autentiska människor. Från denna rämnande låtsasvärld är steget inte långt till tanken på hela världen som en illusion, en projektion. Världen finns där för att tanken inte orkar tänka på sig själv hela tiden (Fichte); gör den det däremot, återtar man sina projektioner i jungiansk anda, finner man sitt ursprung, sin skapare.

Det vore en tolkning av Ur led är tiden i linje med Dicks Exegesis. Och där skulle vi även ha ontologisk sf i ett nötskal, metafysik-sf där det programmatiska och symboliska möts i en gestalt, en hieroglyf av hart när evig giltighet.

2.

Här fortsätter det

Medveten symbolist
Hellre en trevlig ateist än en tråkig gudsman, sa siaren Martinus. Hellre en Ballard som förmår symbolisera och gestalta, än en aldrig så from C.S. Lewis som bara maler på. För om Herbert hade sandmaskar så har Ballard tömda swimmingpooler och andra ideogram: störtande plan, rostig industri, bilvrak, djungler och kristaller. Det ena och det andra dyker upp och återkommer, blir en bildskrift som går bortom vår sedvanliga ljudskrift, ideogram istället för fonogram.

Men det religiösa då? Ballard säger någonstans i Kvinnors godhet hur han fångades av bilderna av Kennedy skjuten till döds, på den där Zapruders amatörfilm: “Det behövdes ingen korsfäst Jesus av Cranach, här var det nya martyriets ikon” … Nåja, men om ni frågar mig kan vi ha bruk av både en Cranach och en Zapruder, om vi nu ska gestalta martyriets glans.

I The Atrocity Exhibition vill en Traven döda Kennedy igen, men på ett meningsfullt sätt – på ett mer Kristuslikt sätt? Traven själv vill bli återfödd, antyds det senare i kapitlet “The Assassination Weapon”. Och i föregående kapitel tjatas det om en trafikskadad Nader som Kristus, och en helikopter liknas vid en ärkeängel; Ballard har som modern nihilist stängt religionen ute, men den smyger sig in köksvägen … I övriga Ballardtexter ser man huvudpersoner som vill dö för att befrias (”Motel Architecture”), de vill flyga iväg till en annan värld (”My Dream of Flying to Wake Island”, turken i Kvinnors godhet), de konstruerar konceptuella flyktmaskiner för att nå de fria himlarna i inner space (”Zodiac 2000″) – och det övergivna Cape Kennedy blir en väg ut, en avfyrningsramp mot esoteriska nejder (”Memories of the Space Age”). Det är åter det kryptoreligiösa vi möter, sant religiösa teman om längtan till det hinsides, frälsning och återlösning, förklätt i modern jargong.

Men jag förlåter Ballard all eventuell jargong, han är ju en så gudabenådad symbolist att man bara måste älska honom; en medveten symbolist, en som brukar hieroglyfer som ingen annan, vare sig sf- eller mainstreamförfattare. Han har förstått kraften i symbolen, dess tvingande makt, och han låter oss veta det; han må flagga av en text med Chirico, Magritte och Ernst, men det är bara en vänlig blink förtrogna emellan. Rader som dessa har för alltid försonat mig med karln, hur manieristisk och tuggummifilosofisk han än må vara emellanåt:

Franklin opened the centre drawer of his desk and stared at the assemblage laid out like a corpse on its bier of surgical cotton. There was a labelled fragment of lunar rock stolen from the NASA museum in Houston; a photograph taken with a zoom lens of Marion in a hotel bathroom, her white body almost merging into the tiles of the shower stall; a faded reproduction of Dali’s Persistence of Memory, with its soft watches and expiring embryo; a set of leucotomes whose points were masked by metal peas; and an emergency organ-donor card bequeathing to anyone in need his own brain.
  (”News from the Sun”)

Heinlein, Asimov, Clarke …
Det gamla gardet då? De pålitliga Campellförfattarna? Nog fanns det religiösa drag där också, förstulet insmugna när överjaget sov. Vi har att börja med Asimov, som måste ta till Gaia-hypotesen för sitt imperium när alla andra intrigtrådar spunnits ut; galaxen lever och är besjälad, är ett levande väsen likt Moder Jord. Detta var i Foundation’s Edge. Heinlein åter tycks i Sailing into the Sunset ha drömt om reinkarnation som en bättre väg ut än att bara dö, uppslukas av mörkret. Gärna för mig, broder; för vissa mörknar det, för andra ljusnar det …

Heinleins långnovell “Lost Legacy” från 1941 är annars rena new age-katalogen: Atlantis, telepati, klärvoyans och levitation. Men så publicerades den under pseudonym också (”Lyle Monroe”, i Super Science Stories, november 1941); hade folk fått veta att det var the dean of sf himself som skrivit den hade de väl baxnat. Men nog hade denna novell sina poänger, sina sant religiösa stunder – som när huvudpersonen Jean i ett tillstånd av tvivel uppsöker sin guru på telepatisk väg, och han talar lugnande till henne. Simpelt? Men gururollen är ibland att säga enkla saker, telepatiskt eller inte.

I sammanhanget får man väl nämna Heinleins Främling på egen planet också, om den av marsianer adopterade Michael Valentine Smith som återförs till jorden som en messias. Synd bara att hans religion var synnerligen platt, intellektualism av sedvanlig perukstockstyp: “perfekt förståelse” var väl kungstanken, analytisk anemi om ni frågar mig. Men svängigare marker nås i del två, där Smith blivit cirkusartist och börjat se mindre programmatiskt och mer holistiskt på problemen; han har bland annat insett att vad som gör en människa till en människa är att hon är djuret som kan skratta, “animal risible”. In alles är auran kring denna roman synnerligen metafysisk, dess symbolkvalitet går utöver dess explicita innehåll. Möjligen en värdig representant för sf som frälsningsväg.

Ett synnerligen nämnvärt Heinleinverk i sammanhanget är The Unpleasant Profession of Jonathan Hoag, med sin spegelvärld, metafysiska konspiration, smittsamma mentalsjukdom och “Fågelns Söner, avkommor till den Fågel som var i begynnelsen”. Romanen röjer en ontologiskt sinnad författare, ingen positivistisk goddagspilt stöpt i någon tänkt mall för saklighet, nykterhet och tro på modern vetenskap.

Clarke var för sin del ganska öppet metafysisk och dann. Han skrev om “Nine Billion Names of God” och om mötet med det eviga mörkret på en planet i synkronbana runt sin stjärna (”Mörkrets mur”). Samt Childhood’s End och Against the Fall of Night med rymden som mysterium, som det stora okända där övernaturliga, gudomliga väsen väntar på oss. Ej att förglömma rymdodyssén med sina implicita gudar i bakgrunden som leder människan mot högre nivåer i utvecklingen. Och filmen med “Also sprach Zarahustra”, stjärnbarnets återkomst i livmoderrymdskeppet och annat, är nog för att ge Clarke en plats i högsätet för religiös sf.

Campbell var alltså redaktören som hade ett finger med i alla dessa författare, och han hade själv metafysiska böjelser. Han gav till exempel ut fantasytidskriften Unknown, trodde på Norman Deans maskin som bokstavligen kunde lyfta sig i håret, och han stödde L. Ron Hubbards dianetik när det begav sig. Och Hubbard själv? Hans scientologi är idag ett smått numinöst begrepp, ett rött skynke för envar rättrogen sf-läsare. Inte så att jag stöder denna lära, men inte var Hubbard helt tappad bakom en vagn inte; tillfrågad om sina aktiviteter en gång, det kan ha gällt kommunikation med växter, fick han frågan om han var galen, och han svarade:

  - Javisst. Bara den som förnekar att han är galen är riktigt galen.

Poäng till Hubbard. Sedan skrev han ju även den originella Fear, om en vandring i ett psykologiskt landskap som kan få även en strävsam metafysiker att häpna. Hubbard kan liksom Heinlein få visa på detta med andligt intresset hos en synbarligen ortodox sf-författare; L. Rons Återkomst till morgondagen är ju annars en på alla sätt hallstämplad Campbell-story, en einsteinsk rymdresa där alla frågetecken rätas ut på slutet. Titeln är dock elegant i sig, en figur som lever av sin poetiska kraft.

Titlar ja. Stor sense-of-wonder, sf-aktig gospelkänsla kan infinna genom att blott läsa listor över sf-verk: The Stars, Like Dust … Assignment in Eternity … The New Improved Sun … Metuselah’s Children … The Gift from Earth … The Stars My Destination … The Divine Invasion … The Gods Themselves … Rendezvous with Rama … för att inte tala om Porten till oändligheten, Detta är verkligheten, På andra sidan drömmen, Världar utan gräns och Drömmar om evigheten.

Borges
Borges’ bana kan minna om Dick. Deras privata vandringar, deras frälsningsvägar var i mina ögon varianter på temat “sent ska syndaren vakna”. För Borges må ha varit en synnerligen metafysisk författare – men privat trodde han inte på något, metafysiken var bara en lek sa han, ett tidsfördriv bland många, vilket var gefundenes fressen för det relativistiska 80-talet då han blev poppis. Sedan besökte han Japan 1979 och detta tycks, mirabile dictu, ha påverkat honom. Möten med shinto och buddhism, munkar och tempel berörde honom; han bekände sig enligt en biograf till agnostisk mystik. Alltid något.

Men hans noveller då? Ontologiska budskap må fritt sökas i hans trädgård med gångar som förgrenar sig, hans babylonska bibliotek, hans bok av sand, hans hemliga sällskap som till slut kommer att omfatta hela världen, och hans uppslagsböcker över fiktiva länder som rätt vad det är tycks existera ändå; myten skapar sin egen sanning.

Borges har känsla för symbolik. Till exempel i “Death and the Compass” blir rummen och föremålen emblem, de får en omisskännlig (nu kommer det igen) gestaltkvalitet:

Lönnrot explored the house. Through foyers that opened onto dining rooms and on through galleries, he would emerge into identical courtyards - often the same courtyard. He climbed dusty stairs to circular antechambers; he would recede infinitely in the facing mirrored walls; he wearied of opening or half opening windows that revealed to him, outside, the same desolate garden from differing heights and differing angles – inside, the furnishings in yellowing covers, chandeliers swathed in muslin. A bedchamber stopped him; there, a single flower in a porcelain vase; at the first brush of his fingertips, the ancient petals crumbled.

3.

Och här slutar det

Exegesis
Jag har nyligen läst om Dicks The Three Stigmata of Palmer Eldritch. Och visst finns där en del intressant metafysik, en hel del faktiskt; här resoneras om Paulus och aquinaten, här diskuteras frälsning och gudsnärvaro. Men jag har inget att säga om denna programmatiska metafysik för tillfället, eller ens om romanens formella metafysik med surreala glidningar mellan vardag och drogdröm.

Inte så att det är ointressant, nej tvärtom. Jag märker bara att denna och andra Dickromaner kräver en djupare genomgång än vad jag för tillfället är mäktig, deras metafysik är avgrundsdjup. Som till exempel den ångest som yttrar sig i The Three Stigmata of Palmer Eldritch, med huvudpersonen jagad av halvguden Eldritch genom omöjliga världar: denna ångest var för Dick verklig, den har autencitetens prägel som Aldiss sa. Där nämndes också något om att Dick trodde på den hinduiska idén att vi alla lever i guden Brahmas dröm, och när Brahma vaknar försvinner allt. Som synes, mycket att ta på för en strävsam ontolog.

Men Dicks eget liv var heller inte renons på metafysik; där fanns rentav exempel på den kära formella ontologin, på glorifierad symbolism. Låt oss gå till den ovan omtalade Exegesis; den innehåller VALIS-relaterade texter, kvarblivet ur Dicks papper. Här finner vi bland annat redogörelsen för en synbarligen vardaglig händelse, den när författarens inflammerade tand inte gick att bedöva med aspirin, så han sände efter bättre smärtstillare från apoteket. Kommer så där budet och ringer på hans dörr, och runt halsen har hon en fisk.

Budets ankomst blir en katalysator, fisksymbolen säger “kristen” och detta ger hos Dick upphov till en rad associationer; det blir katarsis, kenosis och ut i det blå. Ett avgörande ögonblick, en vändpunkt – men här skakar den sedvanlige skeptikern på huvudet och tycker sig sviken av Dick, den fine nihilisten som dissade allt som var heligt tar nu detta på allvar … I sammanhanget vill jag bara påpeka att denna så kallade omvändelse helade Dick, han tycks ha blivit en mer harmonisk person på kuppen – och därmed sämre författare? Jag är ingen expert på hans senare romaner – men att han utvecklades bort från svartsyn och hopplöshet (i bland annat A Maze of Death och A Scanner Darkly, allt annat lika) till mötet med en överindividuell, vänlig och förstående kraft i VALIS, det kan väl bara glädja en läsare? Ökad variation, utveckling inom författarskapet?

Kanske övertolkar jag VALIS i harmonisk riktning, kanske visar sig författaren där som komplett galen och schizofren: knarknoja i full blom, tvångsföreställningar och paranoia. Nåväl, det är religiös kris och en kris är som den är, nämligen krisartad. Men som Lisa Simpson säger står det kinesiska tecknet för “kris” även för “möjlighet”, och kanske kan följande citat ur evangelium belysa Dicks religiösa drama:

Den som söker han finner,
och när han finner blir han bestört,
och när han är bestört blir han förundrad
och blir kung över världen.

Skönmåning och överslätning? Men jag vill tro att Dick fann något slags frid till slut, nådde ontologisk harmoni, möjligen yttrat i sista romanen The Transmigration of Timothy Archer från 1982. Kanske fann han något av den känsla och stämning han själv frammanat på ett ställe i ovannämnda Ur led är tiden; det är Ragle Gumm som på slutet har ett minne eller kvasiminne av sin 50-talsuppväxt, den värld han tidigare i storyn regredierar till för att stå ut med vardagen som krigsanalytiker på 1990-talet. Gumm går som pojke runt i en affär och får gratis ostprover av en kvinna:

- Tycker du om det här? frågade kvinnan. Att gå omkring i de olika affärerna medan dina föräldrar handlar?

- Visst, sa han och tuggade på osten. Kvinnan sa:

- Är det för att du känner att allt du kan behöva finns att få här? Att en stor affär, ett köpcentrum, är en helt egen värld?

- Jag antar det, medgav han.

- Så det finns inget att vara rädd för, sa kvinnan. Du behöver inte vara orolig. Du kan slappna av. Finna frid här.

En himmelsvision i form av en snabbköpsinteriör, inte dåligt. Hela romanens skildring av denna småstad à la 50-tal tycks mig för övrigt arketypisk, allt andas frid och ro och idyll på ett sätt som blivit klichéartat senare – men den är förvisso skriven när det begav sig, 1959.

Ballard
Okej, jag medger att Ballard hade rätt: inre rymd är vägen, glöm alla äventyr i yttre, betingad rymd …! Glöm rymdkolonisering, glöm NASA och Rymdbolaget, väsentligare rymdresor görs i våra drömmar och meditationer. För den skull behöver man ju inte vara direkt skadeglad över rymdprojekten som den gode James Graham tycks vara; de närdes trots allt av drömmar, av sf-stories och filmer, av att stå och blicka upp mot stjärnhimlen på natten.

Vad Ballard främst jublade över var Apolloprojektets upphörande – men rymdåldern slutade förvisso inte där, vi fick ju senare rymdfärja och Ariadne och allt. Men i ett vidare perspektiv har Sheppertongurun förvisso rätt, i så måtto att esoterism är vägen, inre discipliner, och inte exoterism och yttre rymd. Inte så att han själv skulle erkänna denna terminologi, han är ju en blanknött modernist som dissar allt var religion, mystik och metafysik heter. Han har förvisso bakgrund som medicinare, och som Dr. Bennett sa är “Gud är död” det första man fick lära sig på läkarlinjen. Men strunt i det nu, propagerar man för inre rymd är man definitionsmässigt esoteriker. Grek. eso- = inre.

Man kan reta sig på skadeglädjen. Ändå finns det en viss lockelse i det hela, en viss skönhet i flanerandet bland övergivna prylar och installationer på Cape Canaveral, som i “Myths of the Near Future”; man kan kalla det ruinfascination (ty. Ruinenfascination), den romantiska kärleken till ruiner. Det var samma mentalitet som i slottsparker lät bygga färdiga ruiner att sitta och längta vid, kvarlämnandet av den bombskadadade Gedächtniskirche i Berlin som “monument över kriget”, samt – slår det mig – Raymond Loewys tanke bakom Lucky Strike-paketet: det skulle se lika snyggt ut nyköpt som i papperskorgen. För att inte nämna Speers Nürnbergkomplex, som skulle se lika snyggt ut färdigt som ruin.

Men åter till rymden. På på 80-talet odlade jag åsikter som “Ut i rymden, människa”, satsa på rymdkolonisering och så vidare. Har jag kovänt från dem? Nåväl, redan då kunde jag personligen märka att allt detta predikande hade en viss religiös underton (kryptoreligiös skulle jag säga idag): vi måste upp dit, i de eteriska rymderna och sväva i sällhet i evighet, inte krypa här som grodor i gravitationsbrunnen …

Men det fanns drömmar då och det finns drömmar nu; nu heter de inre rymd, meditation och esoterisk oändlighet: “endast i det obegränsade finns glädje” som det står i Upanishaderna. Det är andliga rymdfärder och drömda odysséer, där Prabhupâdas Easy Journey to Other Planets osökt faller en i sinnet. Det ska vara fokus på mänsklig teknik, som andnings-, böne-, tänk- och studieteknik, inte ständigt denna pryltelknik (mobiltelefoner, bilar, tåg, raketer och allt, ja även den nyligen omhuldade nanotekniken är prylteknik). Så farväl betingad rymd; inte så att jag tycker Fuglesangs resa var helt likgiltig, inte så att jag skulle säga nej till en Marsexpedition för att få reda på vad som döljs i det dära Marsansiktet. Men om rymdåldern slutade här och nu skulle jag inte gråta – för drömmarna finns kvar, drömmar om evigheten. Förmågan att skifta medvetande och sväva ut i en tyngdlös eter, med eller utan sf.

van Vogt igen
Var van Vogts metafysik bara spel för galleriet, bara krydda för intrigen? Låt mig säga så här: i jämförelse med säg, Dick, ställde van Vogt aldrig några tyngre andliga frågor. Han länkade aldrig metafysik till etik som Dick kunde. Men ser man till det rent metafysiska så excellerade Alfred Elton, som i novellen “The See-Saw” från 1941, senare inlemmad i första Isherromanen. Här hamnar huvudpersonen McAllister i en ontologisk slänggunga, pendlande mellan dåtid och framtid. Slaglängderna blir allt större; till slut inser han att han kommer att ge upphov till universum självt, han kommer att bli själva ursmällen eller det ursprungliga materiella lössläppandet, så kallat visirshti.

En svindlande idé, man tar sig för pannan och flämtar, och utbrister likt en Arthur C. Clarke i Astounding Days: “Si monumentum requiris, indeed!” Om du vill se hans monument, se dig omkring – för världen, ja hela universum med solar och planeter och allt, skapades alltså när McAllister nådde änden på gungfrekvensen och allt släpptes lös.

van Vogt hade också en i sammanhanget intressant skrivmetod: han satte klockan på väckning successivt under natten, och tvingade sig vid uppvaknandet att tänka på den story han för tillfället skrev …

Nåväl
Gestaltkvalitet mina vänner, jag älskar det ordet! Men vad betyder det då? Ja, inom filosofin kan det vara sånt som att en triangel defintionsmässigt består av tre vinklar, men dess gestaltkvalitet är förmer än så, helheten är större än summan av delar. Går vi vidare till konst och litteratur, kan gestaltkvalitet vara hur något skrivet transcenderar texten på papperet, hur en symbol bryter sig loss ur ett sedvanligt narrativ och lever ett eget liv: som sandmaskarna hos Herbert, se ovan.

Till dylika visioner kan man också räkna Nivens Ringworld, hans tunnbandsformade satellit med två miljarder kilometers diamenter, cirklande runt en sol; Nivens prosastil är synnerligen enkel men denna skapelse stannar för alltid i ens sinne. Eller varför inte Blishs Cities in Flight med ett friflygande New York, omvandlat till generationsrymdskepp: själva idén går bortom själva texten, det är något rakt ur drömmen. Det är skapandet av en ny arketyp.

Offret
Jag inledde denna essä med att tala om omslag till sf-verk, tog avstamp i den bildmässiga sidan av symbolismen och allt det där. Och jag tänker återvända till bilder och omslag så här på slutet, och jag gör det via C.S. Lewis. Denne var en rätt konventionell kristen i mina ögon, ingen gnostiker eller mystiker utan en pålitlig kyrkokristen – och som sådan var han fixerad vid offertemat, den gamla “slaktaridén” att Jesus’ död på korset försonar Gud med mänskligheten, hans ilska mot oss försvinner sedan vi tvättat våra synder rena i hans blod genom att åberopa oss på detta offer. Det är en förledande tolkning, signerad en viss Paulus – för man kan inte ta på sig en annan persons karma, din synd är din. Och hur kan Gud vara arg på mänskligheten för dess synder, och kräva att den återlöses genom detta sonoffer, när han ju enligt evangelium av kärlek sände världen sin son, som guru och lärare för att leda den på rätta vägar?

Paulismen är överspelad. Dock hände de ju, korsfästelsen och offret – i så måtto att Jesu uppgav sig själv, lät sig fängslas och dömas, så att läran i form av Petrus med flera skulle kunna leva vidare. Jesus gick i döden för att bekräfta sanningen i sin lära; det har hänt och storyn i sig själv fängslar, tacksam att skriva allegorier över. Som i C.S. Lewis Häxan och lejonet där Aslan offrar sig, ger sig i fanstygens händer men sedan återuppstår, luttrad av smärtan, starkare än tillförne. En bild för hur det goda segrar. Som narrativ rätt övertygande: symbolen talar.

Sedan tog Lewis upp offertemat igen, i Utflykt från tyst planet, antagligen tryggt förankrat i paulismens och kyrkokristendomens anda: “jag tror vad kyrkan tror, och kyrkan, den tror vad jag tror”. Okej jag erkänner, jag har inte läst detta verk så noga; det åsido hade Perelandra-trilogin i Deltas utgåva ett snyggt omslag. Och finns det någon mer tvingande symbolism, någon mer övertygande metafysik, någon mer drabbande gestaltkvalitet än i bilden, konstverket, omslagsbilden? Som någon påpekade: inte alla har läst en sf-bok, men alla har sett ett omslag till en sf-bok, en filmaffisch eller dylikt.

Perelandra: berg, vädersolar och nejder i violett, den mest andliga av färger. Ett annat förtrollande omslag var förvisso New English Library-utgåvan på 80-talet av Dune; jag tänker här särskilt på Dune Messiah med ökenlointän och måne i blågrön himmel, offerceremoni och svävande diskusar med sidensprakande dignitärer, rökelsekar och i brännpunkten Paul Atreides, skymtande över dynkrönet. För att inte tala om van Vogts Children of Tomorrow från 70-talet, med ett par som följer ett klotformat rymdskepp nerför en brink, med hav, himmel och skepp i grått, gråblått och grå-blå-grått: framtidens barn, jagande en hieroglyf i skyn.

Aldiss, Brian: Trillion year spree. 1986.
Clarke, Arthur C.: Astounding days. 1989.
Evans, Christopher: “The human operator”. Intervju med A.E. van Vogt i Hay, George (red.): Pulsar 2. 1979.
Larsberg, Karin: Religionernas gestalter. 1995.
Roberts, Adam: Science fiction. 1997.
Sutin, Lawrence (red.): Philip K. Dick in pursuit of VALIS. Selections from the Exegesis. 1991.
Williamson, Edwin. Borges: A Life. 2003.