Vetsaga

Lennart Svensson

”Varje tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att skilja från magi” sa Arthur C. Clarke. Ja, hur annars ska man beskriva alla dessa intryck man får av av ny teknik: av att ställas inför nya bilmodeller, senaste mobilvarianten och senaste dataskärmen från Zapple, med hoppande ikoner, atmosfäriskt djup och skärmsläckare i form av simmande fiskar, som om det vore ett akvarium man såg?

Roland Barthes beskrev (i Mytologier, 1957) presentationen av nya Citroën DS som vore det ett rymdskepp: folk gick fram till denna sköna strömlinjeform och tog på den, smekte plåten och förundrades – och förvånade sig sedan över att den faktiskt hade skarvar och gummilister kring dörrarna. Eller som när Chrustjov och co. fick sig förevisat den första Vostokraketen; man betedde sig inför denna skapelse som bönder på en marknad sa han, man vidrörde skrovet som i trans. Det enda man inte gjorde var att slicka på det …

”Nyheten har en absurd framtoning i nuet och en kälkborgerlig i framtiden” sa för sin del Walter Benjamin (i Passagearbetet, 1980). Vilket torde betyda att årets nya bilmodell kan te sig lätt absurd, främmande och ”sf-artad” just när den presenteras, men att samma modell sedd om fem år (det vill säga i framtiden), ståendes vid vägkanten nött och smutsig, är lika banal som en skurborste. Hur som helst är den magiska, surreala karaktären hos avancerad teknik något som ofta tycks förekomma i den science fiction jag läst; den ena och andra storyn visar på mötet med överlägsen teknik, uppenbarelser av en synbarligen högre intelligens. Den kan vara såväl utomkulturell och utomdimensionell som utomjordisk; det blir, kan man säga, en symbolisk representation i artefaktens form för mötet med det okända. Man möter en gåtfull manick man inte förstår. Avancerad teknologi gränsande till magi, utnyttjad för olika maktsyften.

Vi möter det hela i 40-talets sf, bland annat i Sjätte kolonnen (1949) där ett rebellgäng tack vare sina unika strålvapen befriar USA från ”panasiater”. Som täckmantel startar man en kyrka, där strålvapnen får tjäna som mirakel förevisade för massan. Utan sakral inramning märks samma fenomen i första boken av Asimovs Stiftelsetrilogi (1951), kapitlet ”Köpmännen”, där en av dessa handlare åker till en barbarvärld för att imponera med en atomdriven skärmaskin: en demonstration görs, och ett hål i en stålplåt med perfekta kanter blir resultatet. Barbarerna är vederbörligen imponerade, och Stiftelsen kan börja sälja sina produkter till dem och importera råvaror istället, i sant imperialistisk anda.

Fler mänskliga exempel på det hela möter i Raymond F. Jones’ Universum ockuperat (1952), där en herre på ett elektronikföretag får sig tillsänd varuprover från en okänd firma, bland annat motstånd som tål hur mycket som helst. Skapare av dessa visar sig vara en grupp ingenjörer som vill rädda jorden från utomjordisk invasion; en invecklad intrig, men mötet med elektronikprylarna äger sin poesi.

Jack Williamsons ”Med knäppta händer” (1947) kan parentetiskt nämnas: stålblanka, sömlösa robotar drivna av ”rhodomagnetism” dyker en dag upp på jorden, överlägsna den i berättelseframtiden gängse. A. E. van Vogt var också flitig nyttjare av temat, som i novellen ”Minnet” i Destination universum (1952), där mötet med en försäljare av outslitliga pennor och själfyllande karaffer leder huvudpersonen in i en surreal melodram, en mångbottnad sak. Här var det framtida ursprung på spetstekniken, liksom i den berömda Tidsmaskinen (The Weapon Makers, 1946) där vapenhandlargillets affärer kan dyka upp var som helst och sälja sina ypperliga energivapen. Att man har denna teknik som maktmedel i kampen mot imperialistiskt förtryck förstås lätt, även om intrigen slår knut på sig längre fram.

Sist kan vi nämna utomjordingars överlägsna teknik, uppenbarad här på jorden. Det får bli i form av Bob Shaws novell ”Full Member of the Club”, där utvalda människor får tillgång till bland annat cigarrettändare med cirkelrund låga, fungerande trots kontakt med vatten, samt HD-TV (vilket var en ouppnåelig dröm när novellen kom 1974). Upplägget för det hela var rätt originellt: utomjordingar säljer denna teknik i hemlighet till en rikemansklubb och köper jordisk konst för pengarna, ty konst kan de själva inte skapa.

Allra sist kan vi väl ta steampunk-varianten på det hela. Det är i Moorcocks The War Lord of the Air, om ett parallellvärlds-1971 med luftskepp som teknikens spjutspets. Föga anar man dock att en hemlig rörelse i Kinas utmarker experimenterar med flygplan, farkoster enligt principen tyngre än luft istället för luftskeppets lättare än luft. Jag tror uppslaget till detta kan ha tagits från H. G. Wells’ förkrigstida The War in the Air (1908), där Wright-brödernas farkoster först blivit obsoleta, och luftskeppet verkar härska oinskränkt.

Slutsatsen då? Vad betyder allt detta, konkret? Det har jag redan antytt; det är mötet med det annorlunda förkroppsligat i en artefakt, en teknisk symbol blir en det okändas hieroglyf. Vare sig denna apparat kommer från en annan värld, en annan tid eller ett annat folkslag (eller en nyskapande bilfabrik), blir den bärare av sublim makt, blir – kan man säga – ett fokus för de förväntningar man som utomstående kan komma att projicera på denna apparat. Vi skapar ju själva vår värld, “som vi är, så ser vi”. Går man däremot närmare och synar apparaten i sömmarna kanske man finner svetsfogar och gummilister: förtrollningen dör, magin blir vanlig ingenjörskonst.

Jag inbillar mig att denna min essä är något av en pionjärstudie, även om jag inte kan svära på att någon väldokumenterad sf-encyklopedi inte har uppslagsordet ”superior technology in sf”.