Mer om fantasy, recensioner, böcker, litteratur

Jag tycker om Enhörningen. Numren är sällsynta men naggande goda, och det är värt att beklaga att Enhörningen 12 endast är på femtiotvå A4-sidor, jämfört med mäktiga nittiotvå och åttio för Enhörningen 10 respektive 11. Numret innehåller, bortsett från ledaren, uteslutande noveller och recensioner, vilket gör att det tappar lite av den där spännande blandningen som är en så viktig del av det som gör tidskrifter läsvärda. Utan en endaste artikel blir det mycket mindre av en buffé än tidskriften brukar vara, och det är trist. Däremot är det fortfarande väl värt att prenumerera på och till nästa nummer – som skall bli något av ett temanummer om finlandssvensk fantastik – har åtminstone en artikel utlovats.

Fantastiska E-novelltävlingens skugga har vilat tungt över Enhörningen: de två senaste numren har tillsammans hämtat fyra noveller därifrån. I Enhörningen 11 var det Åsa Schwarz ”Spegeln” och Petri Salins ”Dårskapens lov”, som vann 2004 respektive 2005. Den här gången handlar det om Petri Salins ”AYO938″ och min – Johan Jönssons – ”Spegelmästaren” som var 2004 respektive 2005 års andrapristagare. Som kuriosa kan nämnas att Marcus Rosenlunds ”Varde mörker” dessutom delar titel med en novell jag skrev som fick ett hedersomnämnande i novelltävlingen samma år som ”Spegelmästaren” kom tvåa.

Rosenlunds ”Varde mörker” är den första novell som möter läsaren. Den delar till viss del tema – kolonisation och mänsklighetens negativa inverkan på allt annat liv – med Risto Isomäkis ”Trädet”. Tyvärr dras framställningen med problem: språket flyter inte riktigt och mycket som rent litterärt hade vunnit på att berättas på smidigare sätt slängs i läsarens knä som rena infodumpar. Trots att man nära får följa huvudpersonens (smaka på namnet: Vor-Mayn Romgrau) tankar blir han aldrig riktigt levande. I någon mån lider även Isomäkis novell (här i översättning av Camilla Lumme) av en liknande brist. ”Trädet” (”Puu” på finska) lyckas visserligen blåsa liv i sin huvudperson, ”Anne Narain”, men dialogen och skildringen av hennes förhållande till människorna runt omkring henne blir aldrig starkare än att till och med hennes älskade Aram framstår som knappt djupare än pappret han är tryckt på. Det som ändå gör att ”Trädet” (som vann Atoroxpriset 1992) lyfter är istället novellens idé och den levande beskrivningen av planeten som Anne Narain och hennes besättning skall utforska. Förhållandet till miljön är också ett annat här än i ”Varde mörker”: hos Isomäki har människan förvisso svårt sargat sin egen planet och lider av att ha tappat kontakten med naturen, men det är åtminstone i novellens värld inte omöjligt att göra någonting åt. I Rosenlunds novell är mänskligheten en rent destruktiv kraft som för sin omgivnings skull helst bara skulle försvinna.

Petri Salin är närmast ett stående inslag i Enhörningen. Utöver att bidra med recensioner och liknande material så har de senaste sex numren av tidskriften innehållit fem av hans noveller. ”AYO938″ är inte det bästa han har skrivit, men det behövs inte för att det skall vara läsvärt. Salin är en skicklig novellförfattare, och hans text slinker ned utan att lämna någon dålig eftersmak.

Bäst den här gången tycker jag att Cory Doctorows ”Ägd!” (”0wnz0red” i Johan Anglemarks översättning) är – en novell med en av de bättre analogierna mellan dator/människa jag någonsin har läst. Doctorow, som kommer till sf-kongressen Confuse i Linköping nästa år, fick sin novell nominerad till Nebulapriset 2003 och både originalet och översättningen finns att läsa på nätet.

Enhörningens recensionsavdelning är, som vanligt, ambitiös och läsvärd. Sofia Sjö har gått igenom 2006 års Hugo- och Nebulaprisvinnare i kategorierna bästa roman (novel), bästa kortroman (novella), bästa långnovell (novelette) och bästa novell (short story). På den svenskspråkiga sidan tar man upp Ahrvid Engholms Mord på månen, Erik Granströms Svavelvinter, Dénis Lindbohms Världar runt hörnet och översättningen av George MacDonalds Lilith. Mest intressant är ändå recensionen av en bok jag hade fått söka mig till den engelska eller tyska översättningen för att få läsa: Risto Isomäkis Finlandiaprisnominerade Sarasvatin hiekkaa.

Isomäki kan sin sak som ekologisk propagandist. Som skönlitterär författare står han inte riktigt på samma nivå. Dialogen är svag (fast lite bättre än i föregående romanen Herääminen), personerna klichéer som bara tycks föreläsa där de borde handla och intrigen totalt konstgjord. Isomäki lyckas aldrig riktigt förvandla romanens substans det vill säga klimatförändringens enorma för att inte säga tektoniska spänningar till prosa. Han informerar oss om en massa saker, visar och beskriver, men får oss aldrig att riktigt känna eller leva oss in i det hela.
 – Petri Salin

För mig som rikssvensk är det här Enhörningens kan spela en av sina allra viktigaste roller – som fönster mot den finskspråkiga fantastiken som jag annars inte bara inte skulle kunna ta del av, utan knappt skulle veta någonting alls om. Projektet att översätta en Atoroxvinnare (det årliga priset för bästa finländska fantastiknovell) per nummer är båda läs- och lovvärt.

Enhörningen, med en imponerande nätupplaga, har ett av de bästa svenskspråkiga fantastikrecensionsarkiven som finns på nätet. Trots att både recensioner och åtminstone Doctorows novell finns att läsa gratis på skärmen för den som så önskar så rekommenderar jag en prenumeration på tidskriftens pappersupplaga, som innehåller noveller och annat material som man annars inte får tag på. Dessutom är Enhörningen, som skulle må bra av fler prenumeranter, ett projekt väl värt att stödja. Med tanke på den låga utgivningstakten är det dessutom en klart försumbar kostnad.

Mer om fantasy, science fiction, enhörningen, noveller, litteratur, miljö, tidskrifter, finland

Konsten i Eskapix är mörk, vriden, ofta erotisk och i något fall riktigt porrig. Till stor del föreställer den mer eller mindre avklädda kvinnor. Jag kan tänka mig att vissa tycker att det är väldigt trevligt och att vissa tycker att det är upprörande. Själv blir jag mest trött efter ett tag. Bilderna är oftast väldigt snygga och jag har inget problem med nakenhet i sig, men efter sådär 15 par nakna bröst är jag helt enkelt uttråkad och hoppas på något mer intressant på nästa sida.

[---]

Men det största problemet med bilderna är egentligen inte motivet i sig, utan att flera av dem känns så felplacerade. Exempelvis är en naken kvinna knappast en passande illustration till en novell som inte innehåller någon nakenhet, och att en novell utan sexskildringar illustreras av en bild som föreställer ett samlag fungerar ungefär lika bra som om man skulle illustrera ett kakrecept med en krockad bil. Med andra ord: det funkar inte.

Nu kan det säkert delvis vara så att jag glatt håller med för att jag inte är så hemskt intresserad av mycket av den konst som Eskapix inriktar sig på från första början och mest bläddrar förbi den för att komma åt texten, även om det finns snygga undantag (och att Chad Michael Ward skall göra omslagen är en bra sak) och kritik för att en tidskrift är vad den är snarare än att den kunde göra det den gör bättre är sällan lyckad kritik, men nog hade man kunnat göra förbättringar även inom det nuvarande temat.

På det stora hela gillar jag Eskapix: det är inte allt som intresserar mig och det är inte allt som jag tycker är bra, men det är roligt med en tidskrift som tar ut svängarna en aning. Det är kul att den gör sin grej, det är kul att den finns och mutar in ett eget område och jag ser fram emot kommande nummer. Tråkar nakna bröst ut mig kan jag alltid hoppa över dem.

Mer om fantasy, skräck, eskapix, konst, erotik, bröst

Mer om science fiction, fantasy, litteratur, kritik

Mer om fantasy, böcker, recensioner, samael

De nämnda författare som får genomgående lägst betyg på sidan är, om min snabba koll inte förråder mig, Stephen Donaldsons mörka och tematiskt nyskapande böcker om Covenant, Robin Hobbs väl långa Fjärrskådartrilogi med bitvis lysande personporträtt och Michael Moorcocks The Elric Saga. Till författarna till de fem böcker som fått högst betyg hör Robert Jordan, Raymond E. Feist och Terry Goodkind (samt George R.R. Martin). Kanske inte riktigt vad jag hade velat bli rekommenderad om jag letade efter bra böcker.

Mer om recensioner, fantasy