Som till exempel:
”R**-sjuka ****-apor!!”
”Den där ap***en!!”
****-****!!

Fortfarande: språk fungerar inte så. Vi har, skulle jag gissa, sett en viss förskjutning mot ett ökat användande av könsord som svordomar, men du kan inte ta långa, klumpiga fraser som aldrig har kommit i närheten av ett tabubelagt ämne. Våra svordomar är inte otidsenliga, bara rätt frikopplade från sin ursprungliga betydelse.

Ett annat område där språken liknar varandra är svärordens ålder: i den mån detta går att fastställa, visar sig de flesta ha en ansenlig ålder och det är relativt sällsynt att de nya folkliga termer för tabubelagda fenomen som ibland dyker upp, används som svärord. (Ett undantag är dock skällsorden, där en relativt omfattande nyproduktion äger rum i många språk, en produktion vars resultat inte sällan räknas som svärdord.) En naturlig tanke i detta sammanhang — och en som man ofta hör — är att svärorden så småningom måste bli ”utslitna” genom alltför flitig användning. Detta är för övrigt en gammal tanke: redan på 1700-talet utropade den irländske författaren Sheridan melankoliskt ”Damns have had their day!”. Många har också spekulerat i vilka nya ”fräscha” tabuområden som skulle kunna inmutas; döden och döendet anses av många som en naturlig kandidat, sjukdom och handikapp har också föreslagits. Mot detta talar den så gott som fullkomligt konventionella karaktär som svärorden nu har och som vi tidigare har diskuterat; den ursprungliga bindningen mellan svärordet och det tabubelagda fenomenet har nu i stort sett försvunnit. Kvar finns en uppsättning ord som språket tillhandahåller för den som vill lägga sig på en viss stilistisk nivå. Med vissa undantag, som vi skall återvända till i presentation av de enskilda språkens svordomar, finns det därför mycket små möjligheter till kreativitet i själva ordvalet i svordomarna. Det nyskapande som kan äga rum finner man istället i uppfinnandet av nya svärordskombinationer och i användningen av svordomar i situationer där de enligt konvetionen inte bör användas. Det troligaste är därför att de svärord vi för närvarande använder kommer att hänga med länge än.
  Om svordomar i svenskan, engelskan och arton andra språk, sidorna 31-32.

(Fast jag undrar ju varför vi fortfarande säger ”helvete”. Poul Ströyer föreslog mer tidsenliga svordomar som: ”Skattefuskande villaägare med bilavdrag”. :))