”1984″: någon jämförde den med Jüngers ”På marmorklipporna”, och ansåg den senare bättre för att ”den var konstnärligare”…

Visst är ”1984″ klassisk, men efter några genomläsningar känns den en smula platt. Allt är elände – och?

Jag skulle vilja hävda att det där med subtilitet inte är någon kvalitet i sig, utan passar just i litteratur som utspelar sig i gråzonerna så att säga. Andra böcker är inte på det viset och de behöver inte alls vara dåliga för det. Tvärtom…
(Däremot tyckte jag inte att ”The Space Merchants” var så särskilt bra när jag läste den, men det kan ha berott på att jag var så ung när jag läste den att jag inte riktigt förstod den. Det är redan en gammal bok.)

1984… Det är egentligen också en bok som istället för finess, subtilitet och andra litterära piruettkonster använder ”brute force”, d v s den är skriven för att skildra en viss typ av samhälle och det gör den med stor kraft. D v s det handlar om att skapa en så intensiv stämning av förtryck att man nästan känner sig förflyttad till det framtida mardrömssamhället själv… Det är olika stilar helt enkelt. Det ena är inte sämre än det andra.

T.ex. har taxibilarna i boken cykelpedaler (bensinen är slut) och dricksvattnet är strängt kvoterat (saltvatten i duschen; antalet sekunder sötvatten du får beror på hur rik du är).

1984 är osubtil därför att den måste vara det. Den frågar, på sitt sätt, ”Vad är meningen med tyranni?” och svaret är ”Tyranni existerar för sin egen skull.”

Men är t.ex. 1984 en subtil och bra bok? Eller osubtil men fortfarande bra? Eller helt enkelt osubtil och inte alls bra?

Jag läste boken redan som barn (på svenska vill säga). Fredrik Pohl skrev också en uppföljare, ”The Merchants’ War”(1984).

Och, ja romanen är satir. Den är osubtil med avsikt. Jag frågar mig om verkligheten nästan har hunnit ikapp dess vision…?

Personligen tyckte jag det var en av de bästa och mest underhållande romaner jag läste förra året.

Som du antyder: brist på undertext, brist på shatteringar, enkelspårig, budskapet indrivet med sjutumsspik…