Vetsaga

Johan Jönsson

En av de mest uppmärksammade nya fantasyförfattarna de senaste åren är Joe Abercrombie. 2006 debuterade han med den första delen i The First Law, The Blade Itself, som följdes upp med Before They Are Hanged 2007 innan trilogin avslutades med Last Argument of Kings 2008. Den här miniessän kommer i korthet att kommentera hur The First Law i helhet förhåller sig till hur den episka fantasyn har sett ut sedan Tolkien.

En stor del av poängen med The Blade Itself, trilogins första bok, är att bygga upp bilden av en på många sätt typisk fantasyhistoria. På en punkt, åtminstone, spelar Abercrombie med en av genrens mest framträdande normer utan att bryta den: att skriva femhundra sidor som inte gör mycket mer än att presentera huvudpersonerna och situationen är någonting som ekar den nutida fantasyns vana. Bilden som han bygger upp kan han sedan låta krackelera i Before They Are Hanged för att slutligen fullständigt riva ned i Last Argument of Kings.

Ett framträdande tema i The First Law är meningslöshet. En betydande del av Before They Are Hanged ägnas Ã¥t sökandet efter den magiska sten, the Seed, som magusen Bayaz hoppas skall hjälpa honom att besegra magusen Khalul, som hotar att invadera Unionen. Resultatet? Gruppen färdas över en stor del av världen bara för att när de kommer fram upptäcka att vad de letar efter inte finns där. De Ã¥tervänder tomhänta, likt en Frodo som plÃ¥gad av ringen vandrat genom Mordor bara för att upptäcka att Domberget rÃ¥kade befinna sig nÃ¥gon annanstans. Visst finns det möjlighet för personutveckling och för författaren att lÃ¥ta sprickorna i den först givna bilden av den inledningsvis godhjärtat skildrade Bayaz att börja lysa igenom, men för bokens huvudpersoner är det ändÃ¥ fullständigt poänglöst. Samtidigt, i en annan av bokens tre trÃ¥dar, räddar Collem West sin inkompetente kronprins och tvingas frusen och utmattad släpa omkring pÃ¥ honom i fientlig mark – tills han efter att prinsen försökt vÃ¥ldta en ung kvinna knuffar ned honom för ett stup och dödar honom. I en annan del av världen har Sand dan Glokta fÃ¥tt i uppdrag att försvara en stad mot en enorm övermakt utan att nÃ¥gon förväntar sig att han skall lyckas eller vinna nÃ¥gra militära strategiska fördelar. Meningslösheten nÃ¥r sitt klimax i Last Argument of Kings: Bayaz’ försvar mot Khaluls invasion visar sig vara inte mycket mer än ett gräl pÃ¥ tillräckligt stor skala för att bygga och riva nationer. Ingen av dem har nÃ¥gon respekt för andras liv; för Bayaz är Unionen och alla dess invÃ¥nare ingenting mer än ett verktyg han kan använda.

‘Life is always short for you insects. But it can be very short for those who are not useful. I made you out of nothing. Out of air. With a word I can unmake you.’ Bayaz snapped his fingers, and the sound was like a sword through Jezal’s stomach. ‘Like that you can be replaced.’

Hos Abercrombie är segern fulltsändigt tom. Det står plågsamt tydligt att de vanliga människorna inte har varit mer än pjäser på ett spelbräde, att de aldrig har varit fria och att de aldrig kommer att bli fria. Makten bryr sig inte om deras lycka; den ena sidan är inte bättre än den andra. Deras liv har i allmänhet försämrats. De har vunnit sina krig, sina kamper – inte bara de politiska och militära, utan även på ett personligt plan – bara för att upptäcka att det inte ledde någonstans alls. De som när trilogin avslutas inte har fått sina liv försämrade eller tagna från sig är de som egentligen aldrig fört någon kamp: Sand dan Glokta, som egentligen inte haft någon starkare önskan att över huvud taget överleva, och Ferro Maljinn som aldrig fått den hämnd hon eftersträvar – och ändå är till och med hennes liv tommare än det hade kunnat vara. Segern tillhör Bayaz, och för honom har läsaren inga sympatier kvar.

‘What have I done?’ Bayaz snorted with disbelieving laughter. ‘I combined three pure disciplines of magic, and I forged a new one! It seems you do not understand the achievement, Master Ninefingers, but I forgive you. I realise that book-learning has never been your strongest suit. Such a thing has not been contemplated since before the Old Time, when Euz split his gifts among his sons.’ Bayaz sighed. ‘None will appreciate my greatest achievement, it seems. None except Khalul, perhaps, and it is unlikely he will ever proffer his congratulations. Why, such power has not been released within the Circle of the World since … since …’

‘Glustrod destroyed himself and Aulcus with him?’

The Magus raised his eyebrows. ‘Since you mention it.’

‘And the results are pretty much the same, it seems to me, except you wrought a touch less careless slaughter, and ruined a smaller part of a smaller city, in a smaller, meaner time. Otherwise what’s the difference, between you and him?’

‘I would have thought that was entirely obvious.’ Bayaz lifted his teacup, gazing mildly over the rim. ‘Glustrod lost.’

Det finns inget uppror mot Bayaz att tala om, ingenting mer än några protester som snabbt tystas ned; ingen har ändå någon chans mot honom. Att hjälpa honom att segra har i Unionen i bästa fall inneburit att bli ett lydigt verktyg. Å andra sidan är alternativet inte bättre; ingenting tyder på att livet under Khalul skulle ha varit friare. Till exempel Niklas Krog har tangerat temat i En krigares hjärta – en magisk kamp mellan två parter med mänskligheten som spelbräde, även om de är av en helt främmande natur snarare än bara mäktiga – men där resultatet där är att de båda slängs ut finns det knappt ens någon antydan till att det skulle vara möjligt här. Det finns ingen väg ut.

The First Law håller sig nära den typiska fantasyberättelsen så som vi har lärt känna den. Intrigen utgår från en yttre invasion, hotet mot status quo, och kampen mellan två magiska parter – här skiljer den sig inte alls från det förväntade. Men även där den avviker från normen hade den aldrig kunnat skrivas utan genrens konventioner. Mer än någonting annat känns den som en metakommentar till den posttolkienistiska episka fantasylitteraturen; där den avviker från den förväntade vägen kan man ana skuggan av det den inte gör. Den spelar på våra fördomar om fantasygenren. Det är den intertextuella läsningen som gör den intressant. Det är den intertextuella läsningen som gör den överraskande, även om Abercrombie gör sitt bästa för att i The Blade Itself bygga upp en bild han sedan kan bryta mot. Det är den intertextuella läsningen som gör den läsvärd. Att hans idéer och intentioner sedan är bättre än genomförandet och resultatet kan man förlåta en ung författares debutverk.