Sf för nybörjare del 2: vad som lockar

Anna Davour

När man diskuterar science fiction för nybörjare tycker jag ofta att man missar att fråga sig vad man är ute efter egentligen. Vill man odla upp nya genreläsare, för att få bättre armbågsrum för litteratur man själv gillar? Eller vill man bara att fler ska fatta vad man pratar om när man refererar till science fiction? Jag tänker försöka fokusera på vad det är som får somliga att bli intresserade av sf och att vilja läsa mer.

Olika människor läser på väldigt olika sätt och är ute efter olika saker. Det märker man inte minst på de varierande svar man kan få när man börjar fråga vad som egentligen menas med sense of wonder. Det brukar allmänt sägas att det är sense of wonder som är det speciella med sf, men exakt vad som menas med detta är inte särskilt väldefinierat.

En sak som lockat fram svindlande känslor hos många är storslagenhet: oerhörda rymdvidder och tidsspann och löftet om något nytt bortom varje ny horisont. Det är Stapledons och Clarkes transcendens och djupa rymd. För den som är mottaglig för sådant kan det nog slå ned som en blixt i huvudet. Galaxer och eoner.

För andra är den första stora känslan i stället att bli konfronterad med sin egen värld frÃ¥n ett annat perspektiv. När man plötsligt ser sin värld inte som den vanliga trista verkligheten utan som andra människors — eller tänkande varelsers — avlägsna framtid, eller som den mytiska tiden före den stora katastrofen, eller som ett väldigt speciellt samhälle pÃ¥ en blÃ¥ planet med gul sol. Till synes triviala saker som att köpa mjölk eller läsa Wikipedia förvandlas plötsligt till viktig överlevnadskunskap under just de här förhÃ¥llandena, som nÃ¥gon som inte är uppvuxen här inte alls skulle känna till. Tidsreseberättelser och möten med utomjordiska varelser föder det här behovet.

Åter andra betonar att de lockas av en lite mer intellektuell aspekt, av tillfredsställelsen i att se en berättelses bitar falla på plats och ge ett nytt mönster. Insikten i hur det egentligen förhöll sig. Det är det sinnelag som kittlas av att perspektivet ändras i ett twist end, som är så vanligt i sf-noveller.

Det kan också vara så att man lockas av det annorlunda och utmanande, att störas i sin världsbild och tvingas förhålla sig till totalt annorlunda sätt att tänka och vara. Man kan tycka om att drömma ihop utopiska visioner, eller att förfäras över undergångsscenarier. Eller också kan man tycka om att läsa om den som skaffar sig en nisch och hankar sig fram under ständigt nya och förändrade förhållanden, kanske som en reflektion av någon sorts framtidschock man själv genomlever.

Vad det än är som lockar till att börja med, så är det i sökandet efter mer i samma stil som man blir genre-läsare. För somliga kan det säkert vara en övergående period där man läser bara en sorts berättelser och ett fåtal författare. Andra hittar vidare till böcker som innehåller mindre av den ingrediens man själv först var ute efter men mer av andra inslag, och blir brett sf-intresserade.

Vill man söka upp eller skriva science fiction som är bra för nybörjare tror jag inte att det finns något riktigt enkelt recept. Det viktiga om det ska ge mersmak är förmodligen att man råkar på ett verk som utlöser en sense of wonder av något slag, utan att vara avskräckande ogenomträngligt. Här finns ett stort mått av slump, som avgör ifall man över huvud taget träffar på det där verket som väcker intresset.

Har man väl drabbats av den första entusiasmen gäller det också att det är lätt att förstå hur man ska gå tillväga för att hitta mer av det man är intresserad av. Där kommer genrebeteckningen in. Ett problem för den som inte är så bra på engelska (jag själv hade nog aldrig gett mig på att läsa på engelska i tolvårsåldern) är då att det inte finns tillräckligt mycket sf tillgängligt på svenska. De större biblioteken har en del, men det är ändå ett glest och skevt urval jämfört med vad som finns tillgängligt på större språk och det verkar minska i takt med att de gamla Delta-utgåvorna rensas ut.

Det måste finnas något som är hyggligt lätt att hitta som ger mer av det man lockas mest av. Om det ska leda vidare till mer genreläsande är det kanske också bra om man får en inte alltför svårbegriplig introduktion till en del av den rekvisita som tas för given i mycket science fiction. Då är Heinleins 50-talsromaner som enda inkörsport kanske inte så bra: han ger inte mycket ledtrådar till postmänniskor, nanoteknik eller singulariteten. Vi har förstås numera god draghjälp av att många sf-begrepp är kulturellt allmängods och tillgängligt via andra kanaler, men det räcker kanske inte för att få någon som gillar Heinleinäventyr att läsa Stross eller Vinge, eller kanske ens Robson eller Reynolds.

Å andra sidan behöver detta inte alls vara något problem för den lockas av precis det där som för andra är svårgenomträngligt. Det finns de som redan från början attraheras av att läsa böcker som kastar en rätt in i en värld full av begrepp man inte känner till och först efterhand börjar förstå. De som inte tycker om sådant kanske inte någonsin kommer att tycka om sf, hur varsamt de än blir introducerade till det. Hur man än vänder och vrider på det är det omöjligt att skriva bra sf som inte innehåller ett element av det främmande och obekanta.

Här har jag försökt bena ut vad det är som gör att somliga börjar läsa science fiction, och vad som gör att man fastnar för det. En försiktig gissning kan kanske vara att det där med att faktiskt läsa den första boken eller novellen som ger blodad tand för sf förmodligen är en högre tröskel att ta sig över än eventuella svårigheter att ta till sig genrens interna konventioner. I vårt land är fysisk tillgänglighet ett problem, språk ett annat, som inte alls har att göra med att sf skulle vara krångligare än annan litteratur. Det här borde kanske undersökas noggrannare.

Det kan man kalla kvinnokraft

Andrea Grave-Müller

Schablonbilden av fantasy – den som ofta driver oss inbitna läsare till vansinne när den möter oss i dagspressen – är att den domineras av svärdsviftande bondpojkar och gamla trollkarlar, och att dess största målgrupp är dagdrömmande tonåringar av manligt kön, därav alla dessa historier om stora krig och ondskefulla ”Dark Lords” som ska övervinnas med våld.

Så, var är brudarna?

Överallt, naturligtvis. Fantasyvärldarna är tack och lov vanligtvis befolkade med både män och kvinnor. Kvinnorna är dessutom många gånger förvånansvärt moderna med tanke på de kvasihistoriska världar mycket fantasy utspelar sig i, så generellt sett tycker jag inte fantasy i allmänhet kan beskyllas för att dröja sig kvar vid någon sorts gammaldags, tolkiensk idealbild av vackra drottningar som i stort sett mest bara är vackra, förutom ett och annat visdomsord längs vägen.

När det kommer till de verkligt starka kvinnoporträtten, märker man dock snabbt att de tenderar att dela upp sig längs två schablonspår. Å ena sidan har vi de starka, onda kvinnorna – här återfinns Vita Häxan i Narnia, the Pale Woman i Robin Hobbs Tawny Man-trilogi, drottning Cersei i G R R Martins A Song of Ice and Fire för att nämna några. Å andra sidan har vi de upproriska och många gånger beväpnade kvinnorna, de som ger sig in på männens territorium – det mest renodlade exemplet får väl sägas vara soldaten Paksenarrion i Elizabeth Moons trilogi med samma namn, men såväl Arya Stark i nämnda A Song of Ice and Fire, prinsessan Eilonwy i Lloyd Alexanders böcker om Prydain och Tolkiens Éowyn kan räknas till skaran.

Naturligtvis finns det starka, modiga och briljanta kvinnor inom fantasyn även utanför de här kategorierna. Hobbs Kettricken, Le Guins Tenar, eller för den delen alla moderna häxors favoriter i Marion Zimmer Bradleys The Mists of Avalon är några exempel, men ett av de mest intressanta kvinnoporträtten jag har stött på under senare år är det som Karolina Bjällerstedt Mickos tecknar av Dorei i boken med samma namn från 2004.

Dorei är nämligen inte bara huvudpersonen i en fantasybok. Hon är dessutom amma.

Ammor, när de möter oss i litteraturen, har en tendens att vara birollsinnehavare. De omges av ungar, egna och andras, deras ålder är vanligtvis obestämd, men relativt hög, eftersom de ofta beskrivs som ”gamla” när deras dibarn passerat tonåren, och det är inte ovanligt att deras främsta roll är att bistå med gamla sagor, visdomsord och en och annan mystisk profetia eller bortglömd bit historia som senare visar sig avgörande för berättelsen.

Dorei är tvärtom ung. Hon är inget typiskt hjältinnematerial utan i mångt och mycket osäker på sig själv och sina handlingar. Genom i stort sett hela berättelsen präglas hon av dem som är själva förutsättningen för hennes yrke – de spädbarn hon har ansvar för.

Större delen av handlingen i Dorei utgörs av en farofylld färd. Den är med andra ord i sig inte särskilt originell, åtminstone inte på ytan. Hela färden genomförs för att skydda en liten prinsessa, ett spädbarn, och tack vare att Bjällerstedt Mickos tagit hänsyn till alla de behov ett spädbarn har och vilka problem det kan innebära för en färd som måste vara tyst, snabb och hemlig, blir handlingen till någonting som går långt utanför den breda mainstream-fåran av den sortens hjältemod som hör hemma på ett slagfält. Doreis hjältemod är av ett helt annat slag. Hon är tvungen att vara modig och axla hjältinnerollen. Det är inte för hennes egen skull, eller ens för ett rikes skull, den Goda Sidan eller något sådant, utan helt enkelt för att om hon inte gör det hon måste, då riskerar ett litet barn att dö.

Vad är det, om inte kvinnokraft, i en av ordets allra mest ursprungliga bemärkelser?

Titelpoesi

Johan Jönsson

Tessa: Minority Report has replaced Bladerunner as the film that is most faithful to Phil’s writing. Screamers remains the least faithful … reminds me of an old B movie in the same genre as The Man from Planet X.

John K. Muir: Why do you think Dick’s original titles are rarely used (i.e. Blade Runner vs. Do Androids … or Total Recall vs. We Can Remember It For You Wholesale …)?

Tessa: Actually, the books rarely carry Phil’s original titles, as the editors usually wrote new titles after reading his manuscripts. Phil often commented that he couldn’t write good titles. If he could, he would have been an advertising writer instead of a novelist.
– Tessa Dick, Philip K. Dicks femte fru, i en intervju i Deep Outside SFFH

Oavsett om det är Philip K. Dicks eller kreativa redaktörers förtjänst har framför allt hans romaner flera av sf-grenrens klart mer intressanta titlar, poetiska titlar som på sitt sätt skär sig mot författarens inte särskilt lyriska prosa: Do Androids Dream of Electric Sheep?. Now Wait for Last Year. A Scanner Darkly. Flow My Tears, The Policeman Said. I en genre där det tekniska och användbara ibland har fått en så central roll att försöken till ett mer utsmyckat språk från vissa håll ses men framför allt har setts som någonting att betrakta med misstänksamhet är titellyriken annars någonting man kan få leta efter, även om den alltid finns där: Robert Heinleins The Moon Is a Harsh Mistress hör knappast till den allra mest mjuka science fiction man kan tänka sig. Neal Stephensons Snow Crash har en poesi som går alldeles utmärkt väl ihop med det kaotiskt cyperpunkaktiga i romanen, som inleder med att citera The American Heritage Dictionary gällande ordens betydelse.

snow n. . . . 2.a. Anything resembling snow. b. The white specks on a television screen resulting from weak reception.

crash v. . . .—intr. . . .5. To fail suddenly, as a business or economy.

Tanith Lees Don’t Bite the Sun närmar sig annars till och med Patricia McKillips fantasytitlar som Heir of Sea and Fire eller Harpist in the Wind frÃ¥n trilogin The Riddle-Master’s Game, en författare vars drömska stil gjort mÃ¥nga svenska läsare allergiska mot hennes böcker, kanske framför allt mot inledningen till Besvärjerskan och Svanen (The Sorceress and the Cygnet). Särskilt fantasyn har annars en förmÃ¥ga att närma sig och ibland kliva över tröskeln till det löjeväckande: Kupoler av eld (Domes of Fire) och Drömvandrarens hämnd (med mer välfungerande Temple of the Winds pÃ¥ engelska) är tvÃ¥ exempel sÃ¥dant som har kommit ut pÃ¥ svenska pÃ¥ senare Ã¥r.

Fantasyböckers förmÃ¥ga att komma i sällskap om tre eller fem har annars lett till en genrekonvention där det är vanligt att titlarna följer ett mönster sÃ¥ att man klart och tydligt skall se att de hänger ihop. Ett favoritexempel pÃ¥ det är hur man löst uppdelningen av översättningen av de tvÃ¥ första böckerna i Tad Williams Memory, Sorrow & Thorn där de engelska böckerna istället blir svenska trilogier: Simon MÃ¥nkalv. Simon Snölock. Simon Pilgrim. Stormens öga. Stormens hand. Stormens hjärta. Eller Bertil MÃ¥rtenssons Vägen bort, Vägen tillbaka, Vägen ut. Niklas Krogs En krigares hjärta, En magikers styrka, En härskares själ. Robin Hobbs Ship of Magic, Mad Ship, Ship of Destiny, Fool’s Errand, The Golden Fool, Fool’s Fate – trilogierna är halvt outtömliga. Det är för all del ingenting som är okänt bland sf-titlar heller: Kim Stanley Robinsons Red Mars, Green Mars och Blue Mars är ett välkänt exempel.

Särskilt imponerande lyriskt blir det dock knappt ens i de bättre fallen, som till exempel Michael Scott Rohans The Anvil of Ice, The Forge in the Forest och The Hammer of the Sun – de riktigt fångande titlarna, som liksom Do Androids Dream of Electric Sheep? eller Ursula Le Guins The Left Hand of Darkness i sig själva rycker tag och nästan på egen hand gör verket värt att läsa är inga flockdjur och kommer sällan tre och tre. De trivs bättre för sig själva.

Sjöresor till världs ände

Fredric Bauer

Under lång tid var sjömännen vår världs hjältar, de var upptäckare, våghalsar, älskade och fruktade. Många varor transporterades över stora vatten och så fick också sjöfararna stor makt, men det är framförallt som äventyrare sjöfararna blivit kända och vi ännu minns dem. I fantasyvärldarna är dock denna roll ofta borta, när vi oftast bara bekantar oss med kungasöner eller tjuvar, deras vänner och gelikar, blir sjöresorna ännu kortare beskrivna än ökenresorna på åsna, eller bergsvandringarna i snöstorm, trots att det finns hur mycket som helst att hämta ur myter, legender och historier om de stora havens mystik, och framförallt, vad som finns på andra sidan oceanen. Ett par böcker har tagit detta till sig och gjort resan över haven till målet, låtit fartyget bli protagonisternas bäste vän och allierade samt låter läsaren ana att det stora äventyret hela tiden ligger bakom horisonten.

The Voyage of the Dawn Treader är C.S. Lewis hyllning till seglandets konst och de eviga sjöresorna. Den unge kungen ger sig ut på världshaven för att söka rätt på världens ände, på sin resa dit råkar han och hans medresenärer ut för märkliga ting och rysliga äventyr. Skeppet Gryningen blir en symbol för det ständigt väntande, för längtan efter det som ännu komma skall, och på däck förvandlas de bleka engelska barnen till hjältar av sällan skådat slag. Här finns allt för den hågade, Lewis tar vara på alla möjligheter att i samma värld presentera fantastiska olikheter och möjligheter. Som conquistadorerna en gång var på jakt efter sitt El Dorado på andra sidan världshavet är också allt omöjligt genomförbart för Narnias vänner när de en gång lämnat sina trygga kuster bakom sig. Havsmonster, magiska öar, evighetens folk, allt finns med och är skrämmande, spännande, men ändå tryggt. De resande vilar tryggt i sitt guppande nötskal i Aslans damm, på något sätt är det också lite för bra. Den spänning som ovetskapen ofrånkomligen medför infinner sig aldrig riktigt, problem som sjöfarare i alla tider brottats med får ibland lite för enkla lösningar, men det är inte heller i spänningen den stora förtjänsten ligger, utan i just den enkla vetskapen om att det är världen runt omkring som flyttar sig och förändras, egentligen kunde Gryningen själv hela tiden ligga still.

Duncan Thorntons mindre kända Kalifax läses bäst som ett palimpsest på Jules Vernes en gång futuristiska Kapten Hatteras resa till Nordpolen, med vilken den således givetvis har många likheter. Temat är detsamma, ett gäng orädda ger sig iväg för att hitta fram till Nordpolen, vilken i bägge verken manifesteras som ett berg mitt på världens kalott, och huvuddelen av berättelsen handlar om vedermödorna på väg dit. Perspektivet ur vilket de är skrivna är dock intressant att titta på, Verne skrev som SF-författare i en tid då nationernas prestige betydde mycket, då jorden ännu inte var helt kartlagd och definierad, en tidigare variant av det stjärnornas krig som senare skulle komma att prägla den amerikansk-sovjetska relationen när det handlade om att först nå till månen, en resa som Verne också redan beskrivit. Thorntons berättelse lägger sig istället närmare Lewis, han skriver om ett äventyr med unga, för unga, i en tid då Vernes berättelse redan spelat ut sin roll, istället lägger han vikt vid alla de saker som sker runt resan och bygger sin stämning på klassiska drag från sjöfararnas värld; berättelser, sånger, okända fasor och hastigt uppkomna problem, men håller samtidigt dem på en charmerande, tilltalande nivå. Så blir rådet från fadern till den unge äventyraren och huvudpersonen Tom om att packa ned ordentligt med vantar och halsdukar det som räddar många kalla timmar uppe i mastens utsiktskorg i polarvintern.

Där Verne lägger tyngdpunkten på besvären och ansträngningarna besättningen på kapten Hatteras skepp råkar ut för, beskriver Thornton med fantastiska skepparhistorier hur besättningen från Volantix tar sig för att med gott mod övervinna svårigheterna istället för att gå under. Hos Thornton finns allt som förväntas, tatuerade sjömän som varit i den fjärran östern, eller västern beroende på vilket håll man kommer ifrån såklart, och fantastiska historier därifrån, men likaväl som det finns förtvivlan finns också hopp, och där Verne till slut ger efter för att låta Hatteras kräla fram till toppen av Nordpolen och sedan, plötsligt till synes utan problem, ta sig hem igen, tar Thornton ett avgörande steg bort och överlåter allt till utomstående krafter.

Likheterna mellan dessa tre verk inom fantastiken är slående, samtidigt är det förvånande att de är så ensamma om vad de lyckats med. Ett område så utan begränsningar och med så enorma möjligheter borde ha dragit till sig fler berättelser istället för att ständigt låta resorna och äventyren fastna i ett ständigt harvande genom skogar och berg. Kärleken dessa författare visar till sina besättningar och fartyg värmer ett seglande hjärta, men låt fler upptäcka den fjärran änden på världen, i vilket vädersträck som helst, med kryddiga vindar, magiska djur, skörade segel, avslitna skot, eviga blommor och ett fruktat men ändå älskat slut, låt världen se fler berättelser i spåren av dessa.

Fyra tidskrifter och deras roller

Johan Jönsson

Enhörningen är en gedigen publikation. De senaste numren har legat på upp mot åttio, nittio sidor i A4-format vilket ger utrymme för mycket roligt. Med tanke på hur länge man sedan får vänta på nästa nummer kan det behövas: Enhörningen har kommit ut sex gånger sedan 1999 och elva gånger totalt sedan 1987. Den etiketterar sig själv som världsalltets enda finlandssvenska tidskrift tillägnad fantastik, alltså science fiction och fantasy och följer som sådan allt vad finlandssvensk fantastik heter. En stor del av innehållet består av noveller och recensioner. Novellerna är en blandning av finlandssvenska och rikssvenska författare, och översättningar från engelskan – ofta i form av Hugo- och Nebulavinnare – och finskan. För en rikssvensk är det kanske den sista biten som är mest intressant: Enhörningen är värd att läsa bara på grund av texternas kvalitet, men framför allt innebär den en unik chans att få ta del av fantastiken från ett annars otillgängligt språkområde, både i form av nyheter och översatta texter. Som komplement till papperstidskriften finns också en nätupplaga, som framför allt publicerar nyhetsnotiser, recensioner och drapor (kortprosa på exakt etthundra ord), som dock på intet sätt ersätter pappersupplagan.

Även Mitrania – med tyngdpunkt på fantasy, men även med science fiction och skräck – publicerar noveller av svenska författare. Bland dem romanförfattare som Per Jorner, Christina Brönnestam, Bertil Mårtensson och Karolina Bjällerstedt Mickos, men även unga och mindre etablerade författare som Andrea Grave-Müller, Alexander Stamou, Maria Nygård, Gabriel Nilsson och Charlotta Jonasson. Här finns också recensioner, artiklar, intervjuer och dylikt material, men det är novellerna som gör Mitrania unik: ingen annan tidskrift fungerar på samma sätt som en plats för nya, svenska skribenter att pröva sina vingar i tryck. Ibland innebär det att novellerna inte håller riktigt den vassaste kvaliteten, men det är en smäll som åtminsone jag som läsare är beredd att ta med glädje för att kunna följa det Mitrania gör.

Minotauren har pÃ¥ sistone drabbats av förseningar, vilket är trÃ¥kigt dÃ¥ den inte kommer med den regelbundenhet man som prenumerant Ã¥tminstone hoppas pÃ¥, men sÃ¥ länge den hämtar upp det pÃ¥ det fantastiska sätt som skedde i början pÃ¥ Ã¥ret sÃ¥ gör det inte sÃ¥ mycket. Minotauren 26-28 var ett välfyllt trippelnummer med bra artiklar om äldre författare som spelat en stor roll för fantasygenrens utveckling. Mycket handlar här annars om skräck – är man intresserad av skräcklitteratur torde Minotauren vara halvt oumbärlig – medan science fiction har en betydligt mer undanskymd roll. Det förekommer noveller av svenska författare – Minotuaren har publicerat ett par riktigt bra sÃ¥dana genom Ã¥ren, som PÃ¥l Eggerts ”Den nostalgiske guden” och Per Jorners ”Den siste schliarfen” – bland till exempel de mÃ¥nga översatta skräcknovellerna frÃ¥n kring förra sekelskiftet, men det är inte novellerna som är den främsta anledningen till att läsa Minotauren. Den hittas i de välskrivna och kunniga artiklar, essäer och porträtt som tidskriften innehÃ¥ller.

Nova science fiction är nog det närmaste ett flaggskepp science fiction på svenska kommer idag. Etthundrasextio sidor science fiction per nummer, huvudsakligen i form av från engelskan översatta noveller, men även essäer, recensioner och annat. Vissa nummer tas till stor del upp av kortromaner, som Joe Haldemans Hemingwaybluffen eller Börje Cronas Farlig är jorden. Andra nummer är temanummer som ägnar mycket utrymme åt någon författare, som Clifford D. Simak eller Sven Christer Swahn. Det som gör Nova till en läsvärd tidskrift är omfattningen och att den är så bra: den är genomarbetad och allt håller en hög kvalitet. Vill man läsa bra science fiction på svenska finns det, med tanke på den obefintliga svenska science fiction-utgivningen, helt enkelt inget bättre sätt än Nova.

Vad saknas bland ovanstående och inte nämnda svenska fantastiktidskrifter? Någon som på allvar tog sig an andra språkområden än engelskan och finskan skulle absolut vara en sak, men det är naturligtvis ingenting som är lätt att uppnå för kulturtidskrifter som drivs med entusiasm och kunnande men en begränsad budget. Någon som försökte ge svenska läsare en överblick över forskningsläget – särskilt i den mån det förekommer i Sverige och på svenska, men även den utifrån som aldrig lär nå så många svenskar. Det skulle vara mycket intressant att se.