Sf för nybörjare del 2: vad som lockar
Anna Davour
När man diskuterar science fiction för nybörjare tycker jag ofta att man missar att fråga sig vad man är ute efter egentligen. Vill man odla upp nya genreläsare, för att få bättre armbågsrum för litteratur man själv gillar? Eller vill man bara att fler ska fatta vad man pratar om när man refererar till science fiction? Jag tänker försöka fokusera på vad det är som får somliga att bli intresserade av sf och att vilja läsa mer.
Olika människor läser på väldigt olika sätt och är ute efter olika saker. Det märker man inte minst på de varierande svar man kan få när man börjar fråga vad som egentligen menas med sense of wonder. Det brukar allmänt sägas att det är sense of wonder som är det speciella med sf, men exakt vad som menas med detta är inte särskilt väldefinierat.
En sak som lockat fram svindlande känslor hos många är storslagenhet: oerhörda rymdvidder och tidsspann och löftet om något nytt bortom varje ny horisont. Det är Stapledons och Clarkes transcendens och djupa rymd. För den som är mottaglig för sådant kan det nog slå ned som en blixt i huvudet. Galaxer och eoner.
För andra är den första stora känslan i stället att bli konfronterad med sin egen värld frÃ¥n ett annat perspektiv. När man plötsligt ser sin värld inte som den vanliga trista verkligheten utan som andra människors — eller tänkande varelsers — avlägsna framtid, eller som den mytiska tiden före den stora katastrofen, eller som ett väldigt speciellt samhälle pÃ¥ en blÃ¥ planet med gul sol. Till synes triviala saker som att köpa mjölk eller läsa Wikipedia förvandlas plötsligt till viktig överlevnadskunskap under just de här förhÃ¥llandena, som nÃ¥gon som inte är uppvuxen här inte alls skulle känna till. Tidsreseberättelser och möten med utomjordiska varelser föder det här behovet.
Åter andra betonar att de lockas av en lite mer intellektuell aspekt, av tillfredsställelsen i att se en berättelses bitar falla på plats och ge ett nytt mönster. Insikten i hur det egentligen förhöll sig. Det är det sinnelag som kittlas av att perspektivet ändras i ett twist end, som är så vanligt i sf-noveller.
Det kan också vara så att man lockas av det annorlunda och utmanande, att störas i sin världsbild och tvingas förhålla sig till totalt annorlunda sätt att tänka och vara. Man kan tycka om att drömma ihop utopiska visioner, eller att förfäras över undergångsscenarier. Eller också kan man tycka om att läsa om den som skaffar sig en nisch och hankar sig fram under ständigt nya och förändrade förhållanden, kanske som en reflektion av någon sorts framtidschock man själv genomlever.
Vad det än är som lockar till att börja med, så är det i sökandet efter mer i samma stil som man blir genre-läsare. För somliga kan det säkert vara en övergående period där man läser bara en sorts berättelser och ett fåtal författare. Andra hittar vidare till böcker som innehåller mindre av den ingrediens man själv först var ute efter men mer av andra inslag, och blir brett sf-intresserade.
Vill man söka upp eller skriva science fiction som är bra för nybörjare tror jag inte att det finns något riktigt enkelt recept. Det viktiga om det ska ge mersmak är förmodligen att man råkar på ett verk som utlöser en sense of wonder av något slag, utan att vara avskräckande ogenomträngligt. Här finns ett stort mått av slump, som avgör ifall man över huvud taget träffar på det där verket som väcker intresset.
Har man väl drabbats av den första entusiasmen gäller det också att det är lätt att förstå hur man ska gå tillväga för att hitta mer av det man är intresserad av. Där kommer genrebeteckningen in. Ett problem för den som inte är så bra på engelska (jag själv hade nog aldrig gett mig på att läsa på engelska i tolvårsåldern) är då att det inte finns tillräckligt mycket sf tillgängligt på svenska. De större biblioteken har en del, men det är ändå ett glest och skevt urval jämfört med vad som finns tillgängligt på större språk och det verkar minska i takt med att de gamla Delta-utgåvorna rensas ut.
Det måste finnas något som är hyggligt lätt att hitta som ger mer av det man lockas mest av. Om det ska leda vidare till mer genreläsande är det kanske också bra om man får en inte alltför svårbegriplig introduktion till en del av den rekvisita som tas för given i mycket science fiction. Då är Heinleins 50-talsromaner som enda inkörsport kanske inte så bra: han ger inte mycket ledtrådar till postmänniskor, nanoteknik eller singulariteten. Vi har förstås numera god draghjälp av att många sf-begrepp är kulturellt allmängods och tillgängligt via andra kanaler, men det räcker kanske inte för att få någon som gillar Heinleinäventyr att läsa Stross eller Vinge, eller kanske ens Robson eller Reynolds.
Å andra sidan behöver detta inte alls vara något problem för den lockas av precis det där som för andra är svårgenomträngligt. Det finns de som redan från början attraheras av att läsa böcker som kastar en rätt in i en värld full av begrepp man inte känner till och först efterhand börjar förstå. De som inte tycker om sådant kanske inte någonsin kommer att tycka om sf, hur varsamt de än blir introducerade till det. Hur man än vänder och vrider på det är det omöjligt att skriva bra sf som inte innehåller ett element av det främmande och obekanta.
Här har jag försökt bena ut vad det är som gör att somliga börjar läsa science fiction, och vad som gör att man fastnar för det. En försiktig gissning kan kanske vara att det där med att faktiskt läsa den första boken eller novellen som ger blodad tand för sf förmodligen är en högre tröskel att ta sig över än eventuella svårigheter att ta till sig genrens interna konventioner. I vårt land är fysisk tillgänglighet ett problem, språk ett annat, som inte alls har att göra med att sf skulle vara krångligare än annan litteratur. Det här borde kanske undersökas noggrannare.