De verkligt duktiga författarna står egentligen utanför resonemanget i den ursprungliga texten ovan.

Var någonstans har jag påstått att författare skriver helt utan litterär
tradition? Ingenstans…

Vad menar jag egentligen? Jo. För en individualist sÃ¥ gÃ¥r det alldeles utmärkt att tänka själv utan att luta sig mot inhemska litterära traditioner. Man kan känna till dem, men man behöver absolut inte vare sig följa dem eller bry sig om dem. Det är inget som hindrar att man struntar fullkomligt i alla konventioner och skapar en helt ny genre. Eller blandar friskt…

Den redan nämnda Samael tycker jag är ett rätt bra exempel på författarens frihet.
En författare är egentligen inte bunden till någonting. De som jag tycker (för sin tid)
var egensinniga och undvek konventionerna
var bl a Lovecraft, Vance, H.G Wells, Mary Shelley, Poe, Ray Bradbury, etc, etc…
Men jag tror inte heller att Astrid Lindgren behövde någon inhemsk fantasytradition för att klara av att skriva Mio min mio, eller att Maria Gripe behövde det. Karin Boye eller H.Martinsson behövde det inte heller.

De mest intressanta författarna verkar vara individualister, och därmed inte i något särskilt behov av traditioner och färdiga gångstråk att följa.

Förutom nämnde Neil Gaiman? Charles de Lint, China Miéville, Jeff Noon, Susanna Clarke (förvisso lång och nog en aning pretentiös också, men jag tycker om hennes pretentioner) och Steph Swainston, för att nämna några. Andra skulle säkert vilja ta upp Jeff VanderMeer, Guy Gavriel Kay, Hal Duncan, Ellen Kushner, Gene Wolfe och Lois McMaster Bujold, eller namn som Justina Robson och Ted Chiang om vi skall gå in på sf. Listor som jag personligen tycker kan fyllas på ett tag till. Det kanske inte är många där som överträffar Ursula Le Guin, Jack Vance eller Philip K. Dick – Isaac Asimov tycker jag överträffas av i princip varje författare som nämnts på Vetsaga hittills, men jag har svårt för Asimov –, men kommer i närheten? Jo, absolut.

Fast det vore kul att ha tillgång till lite mer av vad som skrivs i andra språkområden också, tycker jag.

För att komma till det där med marknadsföringskategorier tycker jag att det finns en stark poäng med att inte vara för snäv i sin avgränsning. Om bara det som uppfyller vissa tydliga kriterier får vara med är genren redan död.

Ett exempel på hur det kan göras: Jorun Modéns ungdomsroman SAMAEL (2006).