Älvalandets gränser

Johan Jönsson

När Neil Gaiman mot slutet av det förra årtusendet skrev Stardust, sin saga för vuxna, var två av de verk han gick tillbaka mot Hope Mirrlees Lud-in-the-Mist och Lord Dunsanys The King of Elfland’s Daughter. En av de punkter som binder samman de tre romanerna är gränsen mot Älvalandet och de problem som närheten dit skapar. I Stardust är gränsen så påtaglig den kan bli: byn där huvudpersonen, Tristran Thorn, växer upp kallas Wall efter den mur som skiljer bokens viktorianska England från Älvalandet.

[F]or hundreds, perhaps for thousands of years, they have posted guards on each side of the opening on the wall, and done their best to put it out of their minds.

Even today, two townsmen stand on either side of the opening, night and day, taking eight-hour shifts. They carry hefty wooden cudgels. They flank the opening on the town side.

Their main function is to prevent the town’s children from going through the opening, into the meadow and beyond. Occasionally they are called upon to discourage a solitary rambler, or one of the few visitors to the town, from going through the gateway.

The children they discourage simply with displays of the cudgel. Where ramblers and visitors are concerned, they are more inventive, only using physical force as a last resort if tales of new-planted grass, or a dangerous bull on the loose, are not sufficient.

Very rarely someone comes to Wall knowing what they are looking for, and these people they will sometimes allow through. There is a look in the eyes, and once seen it cannot be mistaken. There have been no cases of smuggling across the wall in all the Twentieth Century, that the townsfolk know of, and they pride themselves on this.

Byborna vaktar öppningen i muren såväl dag som natt med undantag för den tidpunkt vart nionde år då det är dags att ge sig in till andra sidan muren för den marknad som varje gång samlar blandade och långväga gäster. I Lud-in-the-Mist är gränsen inte lika påtaglig – Älvalandets inflytande når invånarna i Lud genom en av de båda floder vid vilkas utlopp staden ligger. Mellan landet Dorimare och Älvalandet finns vaktposterna vid gränsen, som torde liksom i Stardust förhindra både smuggling och, för deras egen säkerhet, att folk irrar sig in dit de inte borde gå, samt de illusioner som väntar när man passerat soldaterna, men samtidigt är länderna här mycket tätare sammanknutna än i Stardust, där det närmast känns som om två olika världar möts snarare än två delar av samma värld.

He ended thus: ”One of proverbs says, Remember that the Dapple flows into the Dawl. I have sometimes wondered, recently, whether we have ever really understood the true meaning of that proverb. Our ancestors built the town of Lud-in-the-Mist between these two rivers, and both have brought us their tribute.

I Lord Dunsanys The King of Elfland’s Daughter är gränsen mellan människornas land och Älvalandet en betydligt mer flytande sak. Människorna bor alldeles intill gränsen, men när Alveric går över dit för att söka äkta alvkungens dotter ser de inte efter honom, ”för deras ansikten var aldrig vända åt det hållet”. Att korsa gränsen är ingenting som bereder honom några som helst bekymmer: de flesta håller sig undan från den ändå.

He looked back once over the fields we know; the cuckoo went on calling unconcernedly; a small bird sang about its own affairs; and, nothing seeming to answer or heed his farewells, Alveric strode on boldly into those long masses of twilight.

A man in a field not far was calling to horses, there were folk talking in a neighbouring lane, as Alveric stepped into the rampart of twilight; at once all these sounds grew dim, humming faintly, as from great distances: in a few strides he was through, and not a murur at all came then from the fields we know. The fields through which he had come had suddenly ended, there was no trace of its hedges bright with new green; he looked back, and the frontier seemed lowering, cloudy and smoky; he looked all round and saw no familiar thing; in the place of the beauty of May were the wonders and splendours of Elfland.

Älvalandet är inte som det land det gränsar mot. Det är inte som till exempel Lothlórien, som om än mytomspunnet och vackrare än någonting annat i allra högsta grad är en plats med samma tidsuppfattning och geografiska regler som Midgård i övrigt. Älvalandet kan liksom alvernas riken hos Tolkien och hans efterföljare vara underbart förtrollande, men framför allt är det annorlunda. Lothlóriens gränser skyddas genom alvernas vakter och Nenyas makt; de kan inte avskärma sig från världen runt dem. Älvalandets tid och rum kan, därmot, mycket väl skilja sig från omgivningens: medan de hos Gaiman någorlunda väl följer de regler vi är vana vid kan de hos Lord Dunsany anta helt andra former. När Alveric så för andra gången tvingas ge sig ut för att hitta det Älvaland som en gång var så lätt att finna upptäcker han att det inte går när dess gränser ständigt flyttar sig bort från honom.

Whether Elfland always lay over the next horizon, brightening the clouds with its glow, and moved away just as he came, or whether it had gone days or years before, he did not know but still kept on and on. And the came at last to a dry and grassless ridge on which his eyes and his hopes had been set for long, and from it he looked far over the desolate flatness that strechted to the rim of the sky, and saw never a sign of Elfland, never a slope of the mountains: even the little treasures of memory that had been left behind by the ebb were withering into things of our every day. Then Averic drew his magical sword from its sheath. But though that sword had power against enchantment it had not been given the power to bring again an enchantment that was gone; and the desolate land remained the same, for all that he waved his sword, stony, deserted, unromantic and wide.

For a little while he went on; but in that flat land the horizon moved imperceptibly with him, and never a peak appeared of the Elfin Mountains; and on that dreary plain he soon discovered, as sooner or later many a man must, that he had lost Elfland.

När han så återser Älvalandet är det inte för att han har överlistat dess gränser – andra omständigheter hindrar honom också – utan för att det återigen flyttar sig, sträcker sig ut och omfamnar det Erl som är hans hem. Rör sig utåt gör också Älvalandet i Poul Andersons Three Hearts & Three Lions, men där av helt andra skäl än i The King of Elfland’s Daughter och med mindre hänsyn till de människor som bor i landet det sväljer.

[H]umans were the chief agents on earth of Law, though most of them were so only uncounciously and some, witches and warlocks and evildoers, had sold out to Chaos. A few nonhuman beings also stood for Law. Ranged against them was almost the whole Middle World, which seemed to include realms like Faerie, Trollheim and the Giants – an actual creation of Chaos. Wars among men, such as the long-drawn struggle between the Saracens and the Holy Empire, aided Chaos; under Law all men would live in peace and order and that liberty which only Law could give meaning. But this was so alien to the Middle Worlders that they were forever working to prevent it and to extend their own shadowy dominion.

The whole thing seemed so vague that Holger switched the discussion to practical politics. Hugi wasn’t much help there either. Holger gathered that the lands of men, where Law was predominant, lay to the west. They were divided into the Holy Empire of the Christians, the Saracen countries southward, and various lesser kingdoms. Faerie, the part of Middle World closest to here, lay not far east. The immediate section was a disputed borderland where anything might happen.

Holger Carlsen förs från sin värld där han mot mitten av nittonhundratalet för den kamp som då präglar den till en annan värld där han får ta upp en ny, som samtidigt är samma strid. Älvalandet är aldrig ofarligt, och de fyra som i de här nämnda exemplen tar sig in i det – Tristran Thorn i Stardust, Nathaniel Chanticleer i Lud-in-the-Mist, Alveric i The King of Elfland’s Daughter och Holger Carlsen i Three Hearts & Three Lions – gör det alla under fara och mot vad deras mänskliga omgivning skulle anse vara vettigt, men i Three Hearts & Three Lions saknar det också många av de bättre och gynnande drag som det har i de andra böckerna.

Älvalandets gränser kan stå fast bakom en mur eller bölja fram och tillbaka i en evig kamp mellan lag och kaos. Oavsett hur de ser ut kommer få att våga korsa dem.

Kommentarer

  1. Stefan Ekman skrev:

    En mycket tänkvärd analys (som jag gärna skulle se utvecklad till en diskussion om gränser till magiska land i allmänhet; Holdstocks Mythago Wood är ett exempel som omedelbart dyker upp i huvudet).

    En sak som jag funderar över i Johans text är dock hur väl det stämmer att ”Lothlórien [...] i allra högsta grad är en plats med samma tidsuppfattning och geografiska regler som Midgård i övrigt.” Tom Shippey diskuterar i både *The Road to Middle-earth* (2003 ed; 217ff) och *Tolkien: Author of the Century* (197ff) hur Lothlórien delar vissa likheter med det namnlösa land som förekommer i framför allt verserna 6-13 av dikten *Pearl*. En av de saker han lägger vikt vid är just hur tiden där faktiskt skildras som annorlunda. I *LotR* beskrivs t ex hur Frodo upplever Lothlórien som i en annan tid:

    ”it seemed to him that he had stepped over a bridge in time into a corner of the Elder Days, and was now walking in a world that was no more.” (FR 2:VI)

    Detta är en känsla som understryks lite senare, när sällskapet kommer fram till Cerin Amroth, där ”Frodo felt that he was in a timeless land that did not fade or change or fall into forgetfulness”. Tiden, antyder texten, står stilla här; sekunder och timmar kanske fogas ihop till dagar, men dagarna läggs inte ihop till år som i världen utanför. ”When he had gone and passed again into the outer world, still Frodo the wanderer from the Shire would walk there, upon the grass among elanor and niphredil in fair Lothlórien” (ibid.)

    Andra ledtrådar i texten skulle kunna fogas till Shippeys. När Celeborn välkomnar Aragorn säger han att ”it is eight and thirty years *of the world outside* since you came to this land” (FR 2:VII; min emfas). Och helt klart att tiden i och utanför Lothlórien inte nödvändigtvis går parallellt blir det när vi får reda på att de ”remained some days in Lothlórien, *so far as they could tell or remember*” (ibid., min emfas).

    Med detta sagt, skulle jag också vilja påminna om ett annat älvaland i Tolkiens värld: Odödliga landen. Men jag inser att min kommentar börjar bli lite för lång, så jag får återkomma med en längre text om *Pearl* och Arda vid tillfälle.

    /S.

  2. Hans skrev:

    Jag får hålla med Stefan: mitt intryck från LotR är att det åtminstone tidsmässigt är på något sätt frikopplat från sin omgivning. Samtidigt görs det ju också klart att detta inte räcker för att undkomma de förändringar som griper genom omvärlden, så helt oberoende kan det inte vara.

  3. Johan Anglemark skrev:

    Fast att Lothlorien underkastas omvärldens förändring tillskrivs explicit att den enda Ringen förgörs och att de Tre förlorar sin kraft.

  4. Fredric skrev:

    Stefan, frågan är väl emellertid om det är värt att fokusera hela diskussionen på Lothlorien, som denna text just inte handlar om. Rimligare känns att se på hur de andra författarna har valt att använda sig av gränser och skillnader mellan sina världar, som verkligen är väsensskilda världar från den vanliga världen, till skillnad då från lothlorien som endast är en del av Midgård.

    Att jämföra Gaimans mycket tydliga och hårda mur med Dunsanys dimbank känns särskilt spännande. Den ena är kall och massiv, den andra flyktig men ändå lika bestämd. Vid ett tillfälle står Alveric med ena foten i älvalandet och den andra i sin hemvärld; var är gränsen i en dimbank och hur påverkar denna flytande men ändå definitiva gräns de delar av honom som inte står på marken? Hur åldras och förnimmer han tiden då? Och för att kontrastera detta mot Gaiman, vad skulle hända med den som ställde sig bredbent i muröppningen, vad skulle denne se och uppleva?

  5. Stefan skrev:

    Fredric, eftersom Johan redan gjort ett elegant arbete i sin diskussion, kände jag att det vore intressantare att utvidga funderingarna. Jag delar (som jag hoppats skulle framgå av min första kommentar) inte heller din uppfattning att Lórien *endast* är en del av Midgård — tvärt om pekar mycket i annan riktning. Gaiman/Vess verkar inte helt vilja skilja sitt älvaland från människornas värld (inte så definitivt som t ex Tad Williams eller för den delen C S Lewis). De hamnar i en slags mellanposition mellan en helt avskild värld, å ena sidan, och en polder, som Lórien eller Mythago Wood, å andra. Dels lämnar Stardust helt enkelt frågan öppen om var muren börjar/slutar eller om båda ändar möts någonstans inne i skogen — älvalandet skulle kunna utgöra ett definitivt område i människornas värld eller inte. Dels verkar ängen och skogsbrynet finnas tillräckligt mycket i människornas värld för att man ska kunna besöka och återvända (medförandes både det ena och det andra) älvalandet. Muren utgör inte en så definitiv gräns som det tycks och världarna är inte så åtskilda som det antyds.

  6. Johan J. skrev:

    En av mina regler när jag skriver texter om fantasy, som jag verkligen borde ha vett att hålla mig till, vilket jag aldrig lyckas med, är att inte falla för lockelsen att använda detaljer ut Tolkiens böcker som exempel, trots att de förmodligen är de som flest känner till. För mig som inte är tolkienist är det väl lätt att uttrycka någonting på ett olyckligt sätt, varpå det nästan säkerligen kommer att finnas läsare som kan böckerna tillräckligt väl för att inte kunna undgå att lägga märke till minsta lilla misstag.

    Jag har alltid uppfattat seemed, felt och as far as they could tell or remember som just subjektiva upplevelser orsakade av Lóriens prakt och skönhet, men då skall det nog erkännas att jag aldrig har reflekterat över Celeborns kommentar, som onekligen pekar mot någonting annat. Jag tycker fortfarande att Lórien är en integrerad del av Midgård på ett helt annat sätt än Älvalandet är, men det var nog ett dåligt valt exempel och om jag nödvändigtvis skulle använda det borde jag ha uttryckt mig annorlunda.

  7. Johan Sandberg skrev:

    Det som gör att Lórien har en annorlunda ”tidsaspekt” är att Gladriel är väktare av en av De Tre. Alvringarnas makt låg i att hindra entropin, och att bevara det som varit – betänk att alvernas tid i Midgård led mot sitt slut under Ringens krig. Så de områden som De Tres väktare vistades i skyddas av en kraft som strävade att bevara det förgågna och hindra tidens gång.

    I övrigt en mycket bra artikel, Julle!!!

  8. Stefan skrev:

    Ytterligare en parentes om Lórien och dess tidsflöde som jag upptäckte häromdagen. I texten står det att sällskapet “remained some days in Lothlórien, so far as they could tell or remember” (FR 2:VII), men om man konsulterar appx B kan man notera att de stannade i en månad (17 jan till 16 feb). Effekten påminner om alla folksagor som berättar om hur någon beger sig in i älvalandet/älvakullen och efter t ex en natt kommer ut år(-hundraden) senare.

  9. Johan J. skrev:

    Aha. Ja, det var onekligen en detalj jag aldrig lagt märke till. Den effekten används ju för övrigt kapad rakt av i nämnda Three Hearts & Three Lions.

    ‘Know ye na this?’ The dwarf raised his thick brows. ‘So yon’s why they lured me from ye! So I couldna give warning … Well, then, know that time is strange inside Elf Hill. They’d ha’ held ye there wi’ one nicht o’ merrymaking, and when ye came oot again, a hundred years would ha’ passed here. In the meanwhile the Middle Worlders would ha’ been able to do whate’er ’tis ye noo stand in the way o’.’

  10. GU skrev:

    Spola Tolkien. Roligare att läsa om man slipper möta honom hela tiden.

  11. Svensson skrev:

    Hur man kommer till fantasilandet är en central grej i fantasy. Antingen börjar storyn där, mitt i fantasilandet, eller så är det vanliga människor i vår värld som måste passera något slags port à la Gaiman, eller en mer diffus zon som hos Dunsany. Ibland måste man dö för att nå sitt Nangijala, q v ”Bröderna Lejonhjärta”.

    Jag ser portpassagen som en metafor för att ändra medvetandenivå. Typ när man faller i sömn och börjar drömma, detta är att skifta medvetandenivå. Bäst har Dunsany fångat fenomenet tycks det mig, han har förkroppat denna obeskrivbara passagerit till något fattbart.

  12. Johan J. skrev:

    Jag ser portpassagen som en metafor för att ändra medvetandenivå.

    Det vet jag inte om jag håller med om: för mig är en av de centrala delarna i åtminstone stora delar av fantasylitteraturen, att världarna inom litteraturens ramar existerar på en och samma medvetandenivå.

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.