Jag mötte hans texter för första gången för några år sedan när jag pluggade engelska och tyska vid Göteborgs universitet: mellan det att engelskan slutade på eftermiddagen och tyskan började på kvällen hade jag ett hål att fylla med någonting, som oftast blev sömn (ihopkrupen i en fåtölj i den tysta tidskriftsläsesalen med en jacka över huvudet), Shakespeare (jag hittade en utgåva med originalstavning, underhållande nog) eller Ballard. I universitetsbiblioteket snubblade jag över The Complete Short Stories. Det första som mötte mig var ”Prima Belladonna”, och så i efterhand var det nog den och berättelserna om Vermilion Sands som gjorde starkast intryck. Det var estetiken, inte psykologin, jag föll för hos Ballard.

På årets europeiska science fiction-kongress, Eurocon (där det också beslutades att Eurocon 2011 äger rum i Stockholm), tilldelades Nova science fiction ESFS-priset till bästa europeiska sf-tidskrift. Personligen har jag svårt att betrakta ESFS-priserna som någonting annat än lätt absurda: de som råkar vara närvarande får välja mellan ett gäng tidskrifter de i de flesta fall inte har någon möjlighet att läsa, eftersom de inte förstår språken, och får alltså ofta gå utifrån utseende, hur vältalig och entusiastisk presentationen är och kanske några författarnamn man känner igen och tycker om bland översättningarna. Men så länge redaktören blir glad (”men trots det känns det faktiskt riktigt kul”), man får någon extra anledning att uppmärksamma tidskriften och den uppenbarligen i alla fall ger ett gott intryck, så är det förstås roligt ändå, absurda priser eller ej.

Om ett par veckor höjer tidskriften prenumerationskostnaderna:

Från och med utgivningen av Nova nr 20 kommer prenumerationspriset att höjas med några tior. Tidskriftens pris har varit oförändrat sedan (ny)starten 2004; vid det här laget har ökade tryckkostnader och höjt porto redan sedan ett tag motiverat en prishöjning, som jag varit ovillig att genomföra. Men nu är det nödvändigt, och jag hoppas att läsarna ska ha förståelse för den saken. Det handlar inte om någon väldig höjning; lösnummerpriset höjd från 65 kronor till 75; prenumeration från 250 till 275 kronor.

Läs mer, både om tidskriften och ESFS-priserna, här, och om du inte prenumererar (och inte bor utanför Sverige – i så fall blir portokostnaderna väldigt höga), gör det. Nova är en bra tidskrift.

När du ändå är igång, prenumerera på Mitrania och Enhörningen också.

Problemet är att sf-folk har fått för sig att de är så jäkla smarta bara för att deras litteratur och filmer innehåller massa urfånig högteknologiska uppfinningar. Håll packet borta!

Vilket blir hemskt kul, för jag har nyligen läst Tom Shippeys ”Hard Reading” i antologin A Companion to Science Fiction (red. David Seed).

Science fiction is arguably, and in several respects, the most challenging form of literature yet devised. [...] Nevertheless, to being with something relatively straightforward, it can be shown that reading (or even viewing) any form of science fiction does involve one extra intellectual step over and above those necessary for reading other forms of fiction.

However, a point that has begun to appear from what has been said so far is that science fiction is not only the most intellectually challenging of genres, it may also well be the most emotionally challenging.

Jag gillar science fiction. Jag har likväl lite svårt att ta Shippeys argumentation på allvar.

Vilket är i och för sig är ungefär hur jag har känt inför varje Hugo- och Nebulanominerad novell jag har läst hittills i år.

Till stor del kan programmet – åtminstone det jag hörde; jag hoppade över större delen av allt om Battlestar Galactica och Terminator IV – ses som ett försvar av science fiction: ”det här kan visst vara vettigt!”, ungefär. Hur försvarar man science fiction? Genom att lyfta fram genrens samhällskritiska dimension. Och visst är science fiction ofta varit samhällskritisk – litteraturformen är sällsynt väl lämpad för det. Men mer än det säger om science fiction säger det om vår uppfattning om god litteratur. Science fiction är läsvärd därför att den är samhällskritisk betyder underförstått att och när saker är samhällskritiska, ja, då är det minsann bra saker vi talar om. Det behöver man inte ens argumentera för.

Ett av programmets höjdpunkter var annars när man för att göra ett radioprogram om science fiction-film och -tv ringer upp en sf-kännare (John-Henri) för att diskutera varför man i Sverige inte tar sf på allvar och han säger ”det finns i varje fall ingen science fiction-tv-serie som jag egentligen tycker är värd att se”. Underbart.

(Sedan lade han tyvärr till ”två marginellt möjliga undantag”, vilket förtar intrycket lite.)

Jag bör meddela att jag själv däremot drar ner på det mesta. Min dotter är numera förlagsredaktör på ett riktigt förlag, och har inte möjlighet att överta mina verksamheter, så nu lägger jag ner dem. Min arbetslya vid Karlaplan sedan många år tillbaka töms nu på allt inför försäljning. Många tusen böcker har redan gått i sopen; mer blir det. Mina arkiv har jag redan förstört, inklusive gamla fanzines, brev, manus osv osv. Allt kan man inte släpa med sig ner i graven. Och jag låter inga forskare snoka i min kvarlåtenskap.

[...]

Dock jag vill jag energiskt framhålla att JVM kommer att utges åtminstone ett år till. Så många nummer har jag gjort iordning, klara för nytryckning.

Vilket väl får tolkas som att det är sannolikt att JVM inte kommer utges längre än ett år till.

The impetus for this story was my desire to write about pretty boys in pretty makeup doing pretty things to each other. Then I realized I needed a plot.

Jennifer Pelland förklarar varför hon skrev ”Brushstrokes”, som förvisso innehåller pretty boys in pretty makeup doing pretty things to each other, men främst, skulle jag säga, är en berättelse om förtryck och frihet.

Till Syfy.

Mer om science fiction, scifi, sf, tv, namn

I originalverket Ennen päivänlaskua ei voi kan man verkligen säga att Sinisalos författarskap skiner. Texten i bokens kapitel ändrar smärtlöst karaktär beroende på ur vilken persons synvinkel vi betraktar världens gång. Det är klart att en filippinsk invandrarkvinna ser på världen på ett annat sätt än en ung finländsk man. Sinisalos språk är levande och fullt av nyanser, både hårfina och storstora sådana. Texten i ett ”tidningsurklipp” från en kvällstidning är naturligtvis helt annorlunda än teksten i en vetenskaplig artikel. För det mesta lyckas Sinisalo också utmärkt med att ”förfalska” kända författares verk och stilar. Personligen kan jag bara göra mer eller mindre vilda gissningar över vilka av de skönlitterära och historiska citaten som är äkta och vilka som är författarens påhitt. Vill någon spela litterär kurragömma och kolla vilka citat som egentligen är äkta ger Sinisalos roman utmärkta möjligheter till detta.

Tyvärr försvinner så gott som alla nyanser i Ann-Christine Relanders översättning av Sinisalos text. I Bara sedan solen sjunkit är det som om all text skulle ha dragits över med samma kam. Alla personer pratar och tänker på samma sätt, psaltartexter från 1500-talet förvanskas till modern svenska; vare sig det är frågan om en skrikande kvällspressartikel eller en webbsida verkar all text vara samma slags korvstoppning.

Visst är det fruktansvärt synd att en Finlandiavinnaroman, eller överhuvudtaget vilken skönlitterär text som helst, behandlats så respektslöst. Både översättaren och förlaget skulle verkligen få skämmas. Bara sedan solen sjunkit är en otroligt dålig översättning. Det räcker inte med att ursprungstextens stil totalförvanskligats, boken innehåller dessutom en otrolig mängd slarvfel (parenteser fattas, latinska namn är fel, personnamn har bytts) och tyvärr också en hel del regelrätta översättningsfel.

Det absolut värsta felet som översättaren enligt mitt tycke gjort förstör en av bokens grundkoncept: för bokens huvudperson är trollungen som vilken hundvalp eller igelkott (eller björnunge för den delen) som helst. Det är ett djur och han tänker på det som ”se” vilket är finska för ”den”. Först alldeles i slutet av boken, det är faktiskt bokens sist mening, blir trollet ”hän” alltså han (eller hon). Av någon orsak har översättaren helt förbisett detta och kallar trollungen på svenska till ”han” från första ögonblicket. Va fan?! Inte kallar man ju björnungar eller igelkottar heller för han.

Att läsa den svenska översättningen var en total pina för mig. Jag hann läsa tre sidor inan jag fick första gången en känsla över att allt inte stämmde. Jag var tvungen att gräva fram originalverket för att kolla, och märkte att min onda aning var sann och att översättningen inte stämde. Därefter stötte jag på så gott som varje sida på något som jag måste kolla i originalboken och det är ju klart att detta inte bidrog till en njutsam läsupplevelse. Efter att ha läst boken ungefär halvvägs orkade jag inte längre och lämnade hela boken för flere månader.

Till slut var jag naturligtvis tvungen att igen öppna den svenska översättningen, den här recensionen måste ju göras. Jag började om från början och bestämde mig för att inte röra det finska originalet vad än som hände. Det löftet kunde jag naturligtvis inte hålla helt ut, men jag fick boken slutläst i alla fall.

Jag har inte läst Åke Ohlmarks nedsablade översättning av J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen, men jag har svårt att tro att den kunde vara sämre än Ann-Christine Relanders översättning av Sinisalos debutroman. Det enda som egentligen finns kvar av Sinisalos roman är händelseförloppet. Allt det som gör romanen till god litteratur, allt det som gjorde att romanen fick Finlandiapriset, är bortblåst.

Jag kan tyvärr inte rekommendera Bara sedan solen sjunkit till någon. Läs det finska originalet ifall du kan, kan du inte är det bättre att helt låta bli.

Johanna Sinisalos långnovell ”Baby Doll” är för övrigt nominerad till årets Nebulapris i långnovellkategorin. Jag är inte alls lika imponerad av den som av Bara sedan solen sjunkit, men det är definitivt en läsvärd novell.

Mer science fiction, översättningar, litteratur, böcker, noveller