Rörande den egentliga diskussionen: är det självklart att det finns en läsarkoppling? Nej, inte alls. Däremot konstaterar jag att den finns, och att litteraturformernas alla olikheter till trots har de en grundläggande litterär idé gemensamt — en som skiljer dem från nästan alla andra litteraturformer. Jag ser därför läsarkopplingen som naturlig och begriplig — och därför i efterhand inte så förvånande — men absolut inte som självklar. Det visas ju om inte annat av det faktum att det, som du säger, faktiskt finns ganska gott om personer som läser den ena genren men har ett svalt intresse för den andra.

Det är också en intressant fråga du tar upp: är det så att sf-läsare tenderar att även intressera sig för fantasy i högre grad än fantasyläsare också tenderar att intressera sig för sf?

Är läsarkopplingen skapad? Jag har svårt att komma förbi att det förmodligen finns en sådan komponent, men det är svårt att uppskatta hur stor den är. Det blir ju lite av en självuppfyllande profetia: det är klart att det är lättare att hitta till ett intresse som presenteras i samband med något annat man är intresserad av, och ju fler som har det två intressen gemensamt, desto mer kommer dessa två intressen att behandlas i samma sammanhang. Jag har dock svårt att tro att kopplingen skulle överleva som den har gjort om den enbart varit skapad.

Jag känner ändå ganska många fantasyläsare som är fullständigt ointresserade av sf, och vice versa (om än färre, mest för att jag är tillräckligt ung för att det skall vara knepigt att känna lika många sf- som fantasyläsare). Jag kan hålla med om likheten du vill framhäva, men ändå: om vi är överens om att vi uppskattar litteraturformerna av olika orsaker, är det så självklart att det finns en läsarkoppling? Eller är den skapad – man uppskattar båda för att man lär sig att uppskatta dem genom samma författare et cetera?

(I Sverige lär många fantasyläsare inte vara sf-läsare av den enkla anledningen att det inte fanns någon lättillgänglig sf när de växte upp, så de har aldrig läst den. Är kopplingen lika stor då?)

Om det sättet att tänka är något som tilltalar en som läsare eller författare, då är det nog inte så avlägset att ägna sig åt båda litteraturformerna.

Nej – men det är inte heller, tycker jag, i sig skäl nog att ständigt samla de båda litteraturformerna tillsammans.

Det beror på ur vilket perspektiv man betraktar frågan, skulle jag vilja hävda. Ur ett litteraturteoretiskt perspektiv är en stor gemensam läsekrets inte ett tillräckligt skäl för att återkommande behandla litteraturformerna tillsammans. Däremot skulle jag möjligen vilja hävda att det jag anför som den underliggande orsaken till att många intresserar sig samtidigt för dessa båda litteraturformer (ofta med ett intresse som överstiger det samma personer ägnar andra litteraturformer) utgör ett rationellt skäl för att åtminstone då och då ge dem en gemensam behandling.

Fast jag tror att det litteraturteoretiska perspektivet är helt felaktigt för att förstå varför sf och fantasy ständigt och jämt behandlas i gemensamma sammanhang. Det subkulturella perspektivet är sannolikt mycket viktigare. I föreningar, tidskrifter, communities o.s.v. samlas människor utifrån gemensamma intressen. Eftersom sf-intresserade ofta också är fantasyintresserade och tvärtom blir det helt naturligt att när dessa personer samlas kring sitt gemensamma intresse, och när tidskrifter etc., görs för och om denna publik, då faller det sig fullständigt naturligt och rationellt att behandla båda litteraturformerna tillsammans — inte utifrån ett litteraturteoretiskt släktskap, utan ett publikmässigt.

Det är av precis samma anledning som vissa former av ”alternativ musik” — t.ex. synthmusik och gothmusik — gärna får gemensamma sammanhang, trots att de musikaliska rötterna är ganska skilda.

“Science fiction eller fantasy? I mycket beror det på hur läsaren väljer att betrakta berättelsens idéinnehåll och de tänkbara förklaringarna till det som händer”, står det i presentationen av Nicola Griffiths “Yaguara”. Personligen läser jag den definitivt som ett exempel på den sistnämna litteraturformen, och det här är inte en novell jag hade valt att ha med i en renodlad sf-tidskrift. Vilket hade varit synd, för det är en bra novell, en mycket mänsklig sådan och med långt närmare, och bättre, skildrade personer än numrets övriga noveller.

Hur många läser Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit som science fiction? Hur många läser den som fantasy? Vad är egentligen den stora skillnaden mellan hennes troll och Naomi Noviks drakar; skulle den också gå att läsa som alternativhistorisk sf? Jag skulle ha rätt svårt för det. En filmrecension jag precis läste på en blogg kallar filmen What Women Want för sf medan jag personligen tycker att Gibsons tankeläsande ligger närmare fantasyhållet.

Men det faktum att det går att hitta tillfällen där man uppenbarligen gör olika tolkningar och det inte är alldeles uppenbart om någonting är science fiction eller fantasy, betyder inte att Guy Gavriel Kays The Last Light of the Sun behöver vara särskilt nära besläktad med Isaac Asimovs I, Robot.

Om det sättet att tänka är något som tilltalar en som läsare eller författare, då är det nog inte så avlägset att ägna sig åt båda litteraturformerna.

Nej – men det är inte heller, tycker jag, i sig skäl nog att ständigt samla de båda litteraturformerna tillsammans.

Det intressanta om man ska fundera vidare är kanske inte så mycket varför vi gärna behandlar sf och fantasy tillsammans — det är precis de skäl som anförs i bloggposten — utan varför det har blivit så att sf och fantasy har många gemensamma läsare och författare. Vad är det som gör att många som läser den ena genren också gärna läser den andra?

Det triviala svaret är kanske att de flesta av oss börjar läsa fantasy och sf i unga år för att vi uppskattar en schyst äventyrshistoria, vilket det ju finns gott om i båda genrerna, åtminstone om vi inte ställer för höga krav på andra litterära värden.

Men jag tror att det är djupare än så, och där kommer vi in på det Johan säger i sin kommentar: suspension of disbelief. Både fantasy och sf är, var och en på sitt sätt, ”what if”-genrer. Båda genrerna använder, när de är som bäst, avvikelsen från det mimetiska för att ge nya infallsvinklar och perspektiv.

Huruvida detta gör genrerna nära besläktade eller inte kan man diskutera (för egen del sällar jag mig till konsensus här och anser att de inte egentligen är särskilt nära släkt), men det ger dem otvivelaktigt ett grundläggande släktskap, som dessutom skiljer dem från nästan all annan litteratur. Om det sättet att tänka är något som tilltalar en som läsare eller författare, då är det nog inte så avlägset att ägna sig åt båda litteraturformerna.