Att utmana normer med suddiga gränser

Stefan Ekman

I en recension av China Miévilles Iron Council påpekar Andrew Hedgecock hur ”blurring of boundaries between magic and science positions Iron Council on the cusp between ’traditional’ sf and fantasy” (Hedgecock 123) och instämmer därmed med Miéville i att denne skriver ”weird fiction” på så vis att texten självmedvetet befinner sig där sf- och fantasygenrerna korsas (Gordon 4; jmf. Miéville ”Messing with fantasy” 5).

Att det finns en förkärlek för suddiga gränser och korsade kategorier i Perdido Street Station, The Scar och Iron Council bekräftas av de främmande, eller ”xeniska”, raserna i Bas-Lag. Bland xenierna är gränsen mellan människa och djur, till och med människa och växt, suddig. Vissa, till exempel cray, garuda, khepri, anophelii och hotchi är delvis människa, delvis djur. Andra, till exempel cactacea, är humanioda växter. Gränsen blir ännu suddigare genom att läsaren uppmuntras att se dessa varelser ur en icke-antropocentrisk synvinkel för att undvika att det mänskliga blir norm. Vi kan således läsa att khepri tycker att människor har kheprikroppar med rakade gibbonhuvuden och för garudan Yagharek är en fjäderlös, vinglös garuda helt enkelt en människa (Perdido Street Station 10, 708-10). Snarare än att främställa khepri- och garudakroppar som avvikelser från den mänskliga normen konstrueras människor som variationer av det främmande.

Gangsterbossen Motley är den ultimata sammanblandningen av former. Hans kropp är ett kaos av olika lemmar, ögon, horn, skin och munnar, en “goat- and bird- and dog-footed creature” (Perdido Street Station 77, 109, 664) som trotsar all kategorisering; han är inget annat än korsning och blandning. Lin förstår inte vad hans ursprungliga ras skulle kunna vara och för Motley är detta ovidkommande. “You still see this [...] as pathology”, säger han till henne. “You’re still interested in what was and how it went wrong. This is not error or absence or mutancy: this is image and essence … [...] This is totality” (Perdido Street Station 115; kursivering i original). Motleys form innehåller inga gränser, ingen början eller slut; päls övergår i hud övergår i fjäll. Han kan inte ses som annat än förening.

En annan gräns som ständigt överskrids i Bas-Lag är den mellan den naturliga formen och den artificiellt förändrade. Genom magi och teknik kan varelser (djur, människor och, i sällsynta fall, xenier (jmf. Miéville “Jack” 205-06)) bli Remade, det vill säga sammansmälta med delar av andra varelser eller döda föremål och maskiner. I New Crobuzons milis används till exempel hästar som gjorts Remade

with hammered metal hoofs, or with tiger’s claws or with a tail prehensile and coated in poison glands. With steam-pistons giving their legs ridiculous strength or with stamina from a boiler-excrescence behind the saddle. Made carnivorous and long-tusked. Wolf-horses or boar-horses, construct-horses.
 (Iron Council 11)

I The Scar blir dykaren Tanner Remade till amfibie, med gälar och allt, för att kunna arbeta bättre under vatten (The Scar 166-70). Motleys Remade-trupper har sina huvuden vridna 180 grader och har fått speglar fastsatta framför ögonen för att vara bättre lämpade att jaga “slake-moths” utan att behöva titta direkt på monstrens hypnotiska vingar (Perdido Street Station 488-89). Främst används emellertid Remaking som straff för brottslingar och de som blivit Remade är föraktade, hånade, sedda som monster (Perdido Street Station 93-94, 342; The Scar 25, 91; Iron Council 18, 83; “Jack” 203, 205, 212).

Med tillgång till Remaking blir den naturliga formen, den kropp en person eller ett djur föds till, bara en fråga om val. Men Remaking framhålls som något negativt, något som vanligtvis utförs endast på brottslingar, antingen innan de tagits till fånga och dömts, som i fallet med Motleys män, eller efteråt. Normen är det oförändrade, naturliga. Denna norm utmanas emellertid ständigt. I New Crobuzon åtnjuter Jack Half-a-Prayer (en Robin Hodd-figur som fått ena armen Remade till en enorm bönsyrseklo) folkets respekt trots att de normalt föraktar personer som blivit Remade (Perdido Street Station 94; “Jack” 205; Iron Council 80); och det är Jack som räddar Isaac och hans vänner från den attackerande milisen efter att de har besegrat några “slake-moths”. I Armada har befriade Remade, fReemade, samma status som alla andra fria medborgare (jmf. till exempel The Scar 79). The Iron Council accepterar Remade som rådsmedlemmar precis som de accepterar arbetare och prostituerade (jmf. till exempel Iron Council 246-47, 261) och “Remaking” används som en positiv term för att beskriva vad som skett efter järnvägsupproret likaväl som efter Kollektivets revolt i New Crobuzon (Iron Council 251, 459). I båda fallen accepteras de som blivit Remade som medlemmar i sina respektive grupper och ses inte längre som parior.

Man kan se hur tanken på att det oblandade, oförändrade på något sätt skulle föredras framför det artificiella omformas på samma sätt som idén om att människokroppen på något sätt skulle utgöra en norm tas avstånd ifrån. Genom suddiga gränser och ständiga korsningarna ges uttryck för en känsla av samhörighet när det rena, naturliga och tydligt avgränsbara upphör att vara alltings måttstock. I detta ökande företräde för det blandade finns naturligtvis ekon av Miévilles ”weird fiction” – en vägran att acceptera en tydlig genretillhörighet med fokus just på blandning, korsning och suddiga gränser.

Gordon, Joan. “Reveling in Genre: An Interview with China Miéville”. Science Fiction Studies 30:3.91 (2003).
Hedgecock, Andrew. Recension av Iron Council av China Miéville. Foundation: The International Review of Science Fiction 34.94 (2005): 122-24.
Miéville, China. Iron Council. New York: Del Rey, 2004.
Miéville, China. “Jack”. Looking for Jake: Stories. New York: Del Rey/Ballentine Books, 2005. 199-212.
Miéville, China. “Messing with Fantasy”. Locus Mar. 2002: 4-5, 75-76.
Miéville, China. Perdido Street Station. New York: Del Rey, 2001.
Miéville, China. The Scar. New York: Del Ray, 2002.

Kommentarer

  1. Johan J. skrev:

    Med Stefans förbehåll att det rör sig om lösa tankar.

  2. John-Henri skrev:

    Med risk att bli tjatig – men det är verkligen en roman jag är oerhört förtjust i – tycker jag att en hel del av det här gjordes inte bara först, och för ett bra tag sedan, utan dessutom bra mycket bättre av Bruce Sterling i Schismatrix, som sedan snart två år ju dessutom finns att få tag i på svenska. På sätt och vis är det rätt komiskt; Schismatrix med sin nerviga och uppslukande skildring av en posthuman framtid i solsystemet utkom 1985, året efter William Gibsons Neuromancer. Sterling var just då cyberpunkens främste ideolog, gav ut fanzinet Cheap Truth och proklamerade där att all traditionell och rymdinriktad sf var död medan cyberpunkens närframtidsvisioner skulle vara framtiden. Men inom på sin höjd tio år var cyberpunken i allt väsentligt utdöd, och kärnan i sf hade i stället blivit den nya rymdopera där Sterlings egen roman i dramatisk kontrast till Gibsons blivit ett av de centrala föregångsverken.

    Den gräns Sterling däremot inte korsar är den Miéville är förtjust i att strunta i, gränsen mellan tänkbarhet och otänkbarhet. Och åtminstone för mig innebär det att Sterling vinner hands down. För så länge man uppfattar litteratur uteslutande som idélek kan självklart magi och gudomliga ingripanden vara skoj. Men fascineras man av spelet med möjligheter faller de fria fantasierna utanför ramen; Sterlings ”formare”, som transformerar människokroppen genom verkligt radikala såväl genetiska som operativa ingrepp, håller sig inom gränserna för vad som åtminstone är teoretiskt möjligt – och eftersom det teoretiskt möjliga i dag är nästan vad som helst blir Schismatrix spekulationer i en posthuman framtid åtminstone för mig betydligt mer fascinerande än Miévillies ordmåleri.

  3. John-Henri skrev:

    PS, förresten:

    Skillnaden mellan sf och fantasy är att sf spekulerar i såndant som är möjligt inom ramen för vår kunskap om hur universum fungerar, medan fantasy struntar i den saken och fabulerar fritt. Den som ägnar sig åt att blanda sf och fantasy åstadkommer därför definitionsmässigt fantasy; historier som innehåller element som såvitt vi vet är omöjliga i den verklighet vi lever i. Det blir följaktligen ingen ”blurring”, bara fantasy med sf-kulisser, ungefär som Stjärnornas krig. Kanske ett tråkigt och petimäteraktigt påpekande, men i alla fall; definitioner existerar, som klok person har sagt, för att ge oss alla förmånen att fatta vad vi egentligen snackar om, och vad Miéville skriver är fantasy även om den liknar varken Tolkiens eller Astrid Lindgrens.

  4. Johan J. skrev:

    Den som ägnar sig åt att blanda sf och fantasy åstadkommer därför definitionsmässigt fantasy; historier som innehåller element som såvitt vi vet är omöjliga i den verklighet vi lever i.

    Det brukar jag också vilja betona, om än kanske inte helt och hållet av samma anledning som John-Henri – eftersom jag inte tycker sämre om fantasy än science fiction har jag ingenting emot att så sker.

  5. Stefan skrev:

    Av någon anledning har diskussioner ofta en tendens att förvirra sig in ganska fruktlösa försök att slåss med definitioner (i mitt tycke ganska ointressant, även om själva processen att ta sig fram till definitionerna kan vara intressant). Jag kan inte låta bli att tänka på vad Le Guin sa en gång:

    I think things are changing, in exactly this area of crossing or mixing genres. My general rule for a long time was that if magic gets into a science-fiction story, no matter how many spaceships it’s got, it’s no longer science-fiction: it’s fantasy. One little bitty spell and you’ve blown it. I think that rule is still useful for beginners, to remind them that science fiction excludes the supernatural and is allergic to sentences that begin with ”somehow.”
    (Le Guin, ”Changing Kingdoms”, Trajectories of the Fantastic, s. 7)

    En bra grundregel, absolut. Men Le Guin började skönja en förändring — 1993. Och detta *hade varit* hennes tumregel, men resten av hennes föredrag är ett försvar av ”science fantasy”.

    Så även om jag själv har fallit tillbaka på den ganska slitna tanken om att det ska vara ”möjligt inom ramen för vår kunskap om hur universum fungerar” så är jag väl medveten om att detta bara är just en grundregel. (Utesluter det inte t ex allt som använder sig av FTL?) Men ett allt för dogmatiskt viftande med detta mantra riskerar att hamna i ”Mundane sf”, och således skickar större delen av sf-genren över till fantasy.

    Jag vet nu inte exakt vad China använder för syn på vad sf är, men jag fann Brian Atteberys tanke, att sf är ”literature which takes place in a universe of science”, intressant. Framförallt PSS använder sig av det vetenskapliga synsättet som en kraftig röd tråd genom hela berättelsen.

    Alternativt kan för en mer användbar syn på vad sf är vända sig till Gary Wolfe. Han listar rte sidor med olika beskrivningar och definitioner, men inleder med att sammanfatta vad de har gemensamt:

    + elements of scientific content (which may include concepts associated with scientific theory even when little or no science is present in the narrative)
    + social extrapolation
    + some cognitive or nonmetaphorical link to the real world

    Det framgår inte om detta är tre nödvändiga krav, men även om det är, så är de inte tillräckliga för att helt skilja sf och fantasy. Tvärtom öppnar de för en utsuddning av gränser.

    Han tillägger även att ”the ground rules of science fiction are essentially those of the physical universe, although they may include rules as yet undiscovered, whereas the ground rules of fantasy are generally said to be limited only by internal consistency and not necessarily related to experience” (”Science Fiction” in Critical Terms for Science Fiction and Fantasy, s. 108)

    Wolfe öppnar för gråzoner, förstås; inga knivskarpa gränser går att dra med dessa definitioner. Är den ”magi” som används i PSS (och som Isaac gör sitt bästa för att förena med andra naturkrafter) helt enkelt naturlagar som vi ännu inte upptäckt (lika lite som vi upptäckt hur vi kan färdas FTL)? Eller är detta ett av undantagen som accepteras under ”essentially”?

    Hmm, ett längre inlägg än jag hade tänkt mig… Skulle bara vilja tillägga att jag hos Miéville upplever en språklig eufori som jag saknar hos Sterling (oaktat dennes många andra goda egenskaper), med en sällsynt god känsla för intressant bildspråk. Jag avser inte att hävda att idéerna är nya — det har jag läst alldeles för lite litteratur för :-)

  6. Johan J. skrev:

    Långa inlägg är bra. Det sägs mer intressanta saker på det sättet. Jag skulle gärna se fler långa inlägg här.

    Jag tycker att det är givande med en diskussion om genredefinitioner då och då. Tillräckligt intressanta så kan de alltid få en att i alla fall ifrågasätta sin litteratursyn, och det är en bra sak. Fast jag är ju å andra sidan ung nog att inte riktigt ha hunnit diskutera ämnet fullständigt till leda.

    Just Perdido Street Station kommer jag ihåg att jag, för ett antal år sedan när den ganska nyligen hade kommit ut, flera gången försökte diskutera som fantasy eller science fiction utan att egentligen tillämpa några kritiska verktyg som kunde hjälpa diskussionen framåt. Det slutade, vill jag minnas, med att vi inte riktigt kunde enas om det var fantasy som kändes som science fiction eller science fiction som kändes som fantasy – just för att det i Perdido Street Station utöver fantasyelementen finns ett vetenskapligt synsätt, vilket är en av de saker som utöver Miévillies ordmåleri, som John-Henri uttryckte det, är en av de saker som gör det till en så bra bok. Det är vad som gör att jag, trots att jag åtminstone tills vidare gärna sorterar in Miévilles weird fiction i fantasyn, tycker att den här texten har någonting substantiellt att säga utöver den intressanta och läsvärda genomgången av gränsen mellan det naturliga och det artificiella i Bas-Lag. Synsättet, andan, i boken tycker jag knyter an till science fiction på ett sätt som gör att Perdido Street Station skiljer sig från mycket annan teknologisk fantasy, där teknologi och vetenskap inte är någonting annat än rekvisita och bakgrund för fantasyberättelsen.

  7. Fredrik Wollentz skrev:

    Stefan: En intressant text! Du drog många kopplingar som jag inte själv lade märke till när jag läste böckerna.

    John-Henri: Din definition av vad fantasy respektive science-fiction är tycker jag är helt korrekt — snyggt formulerat, dessutom — inte för att jag håller med dig om den slutsats du därefter drar. Jag får intrycket av att du anser att Sterling är en betydligt bättre författare än vad Miéville på grund av att science-fiction per definitition är en bättre genre än fantasy. Jag kan inte uttala mig om Sterling i och med att jag inte läst något av författaren, men om någon skapar en fantasivärld som är trovärdig inom sina egna ramar, som gör så att läsaren — när man väl sitter där i soffan med boken framför sig — kan föreställa sig att den här världen, hur osannolik den i jämförelse med vår egen verklighet än är, faktiskt finns, att den känns så levande att man är övertygad om att den trots allt skulle kunna existera … så gör det enligt mig ingen som helst skillnad att allt egentligen, teoretiskt sätt, är omöjligt.

    China Miéville är en författare som lyckas med det. Han är en oerhört originell fantasyförfattare som har kommit att bli en av mina favoriter inom genren.

    (Genrediskussioner kan vara intressanta … men bara inom rimliga gränser. I praktiken gör det ju trots allt ingen skillnad om Miévilles böcker är fantasy eller science-fiction; man kan lyckas övertyga hela världen om att han skriver science-fiction och det skulle visserligen vara en överraskande men likväl en hemskt tom och meningslös seger. Böckerna skulle liksom varken bli bättre eller sämre i och med det. Att diskutera en boks kvalitet är överlag betydligt mer intressant än att diskutera dess genretillhörighet!)

  8. John-Henri Holmberg skrev:

    Jag menar inte, om det nu låtit så, att science fiction med någon automatik skulle vara bättre än fantasy, eller vad det beträffar att någondera skulle vara i sig bättre än mimetisk litteratur. Däremot, och det är kanske en personlig svaghet, menar jag att begreppen trots allt har en meningsfull och någorlunda klar innebörd, och att det faktiskt kan vara värdefullt att alla de tre formerna finns.

    Sedan kan jag förvisso medge att jag personligen nog tycker att det skrivits mer intressant science fiction än fantasy, åtminstone så långt som jag stött på den. Men det ser jag snarare som en kanske olycklig historisk slump; Tolkiens enastående popularitet har lett till att den fantasy som publicerats de senaste 35 åren blivit i makabert hög utsträckning imitativ och fantasilös. Samtidigt finns ju författare som Peter Beagle, Stephen King, Karen Joy Fowler, Mario Vargas Llosa, Bek Okri och många andra som publicerat fantasyverk som kan stå på egna ben och som i många fall är imponerande litteratur. China Miéville kan förvisso räknas till den gruppen.

    Det enda jag vänder mig slipstreamtanken, mest därför att jag menar att den utgår från en felaktig uppfattning om vad sf och fantasy står för. Men jag är samtidigt fullt medveten om att långt ifrån alla håller med mig i min syn på hur formerna bör betraktas. En minst lika spridd uppfattning är naturligtvis den som jag misstänker att Miéville utgår från: att all litteratur är antingen mimetisk eller fantastisk, och att det inom den fantastiska litteraturen finns mer eller mindre lösligt definierbara ”genrer” där sf är en, fantasy en och kanske ytterligare flera existerar parallellt. Ser man det så går det naturligtvis utmärkt att i samma verk blanda inslag av olika fantastiska former, precis som man i en mimetisk roman kan blanda inslag ur olika genrer – deckare, krigsskildring, romantik, vad man vill.
    John-Henri

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.