Jag tror absolut att den litterära genren mycket väl skulle kunna rida på filmens vågor om det bara fanns någon som var redo att satsa i storfilmernas efterdyningar.

Jag tror inte att storfilmer överlag har någon påverkan på litteraturgenrer som helhet. Storfilmer är inte framför allt science fiction- eller fantasyfilmer, utan just storfilmer. Sf-film är mainstream idag. Det är ingenting som folk i allmänhet kopplar ? eller kanske ens bör koppla; jag tycker att skillnaden är rätt stor ? till sf-litteratur.

Jag har svårt att tänka mig att den svenska fantastikvolymen motsvarar den engelska, men det är väl inte särskilt konstigt? Svenskspråkig science fiction ges i princip inte ut. Svensk litteraturtradition är också en annan: mer socialrealism, mindre fantastik. Förutsättningarna och det litterära klimatet är annorlunda. Förväntningarna och traditionerna likaså. Däri tror jag att en större del av förklaringen ligger. Sedan är Sverige en mycket mindre litterär marknad, mer utsatt för enstaka personers engagemang eller brist på engagemang.

Åka har ju skrivit ett par texter om just det där med science fiction för nybörjare på Vetsaga.

SF:s politisering under 70-talet och efterföljande polarisering mellan ‘hård’ och ‘mjuk’ SF visar på ett elitistiskt tänkande vilket dessutom var tämligen kommersialism-fientligt.

En redan liten genre delas upp i två. Polariseringen i två läger om vad som är ‘god’ och ‘viktig’ SF skapar en grogrund för att bryta loss fantasy ur SF. En kommersiellt gångbar undergenre förvandlas till den spekulativa litteraturens huvudspår på mindre än tio år.

Åtminstone på den engelskspråkiga marknaden. I Sverige är det fortsatt viktigare att hävda kvalitetsrevir och försvara sitt existensberättigande gentemot den svenska litterära eliten (vad sjutton heter genren ‘literary fiction’ på svenska?).
Att få upp volymen på försäljningen är av sekundärt intresse, och resultatet blir att när spekulativ litteratur tar fart försäljningsmässigt så har de engelskspråkiga författarna ett större namn i Sverige än våra inhemska.

Jag undrar om den totala volymen av SFF utgiven på svenska, översättningar såväl som originalverk, motsvarar den engelskspråkiga.

Att skapa attraktiva verk för läsare som inte redan läser spekulativ litteratur är förmodligen den enda som kan skapa en förändring.

Att föra revirkrig och pilla sig i naveln är ett bra recept för att missa tåget som följer på de storfilmer inom genren som visats de senaste tio åren.

Mina högst personliga fördomar får mig att tro att spekulativ litteratur i Sverige är en genregrupp där författare, såväl som läsare, bär stor skuld till att den aldrig lyckats ta ur startgroparna.

Åh, men utveckla gärna för diskussionens skull.

Kriminalromanen för trettio år sedan och idag kontra SF enligt artikeln här ovan.

Mina högst personliga fördomar får mig att tro att spekulativ litteratur i Sverige är en genregrupp där författare, såväl som läsare, bär stor skuld till att den aldrig lyckats ta ur startgroparna.

Det skall vara:

1) Oerhört psykologiserande
2) Fast rotad i nutid
3) Djupt socialrealistisk

Detta behöver inte alltid fall ned i sina värsta avarter av navelskådande, närsynt och socialpornografi men de tre uppfattningarna sätter definitivt sina gränser för vad som uppmärksammas, recenseras och läses.

Dessutom blev svensk sf självmant isolerad av att man höll fast den i en ”fan-kultur” som inte gav genren insteg på förlagen.

Men utlandet kan sf sälja, bland annat med Iain Banks uppe på normala bestsellerlistor. Hemligheten ligger också i att många författare i utlandet inte blir så programmatiska utan faktiskt växlar mellan genrer utan att alltid skriva ”sf” på omslaget.