Sf för nybörjare del 2: vad som lockar

Anna Davour

När man diskuterar science fiction för nybörjare tycker jag ofta att man missar att fråga sig vad man är ute efter egentligen. Vill man odla upp nya genreläsare, för att få bättre armbågsrum för litteratur man själv gillar? Eller vill man bara att fler ska fatta vad man pratar om när man refererar till science fiction? Jag tänker försöka fokusera på vad det är som får somliga att bli intresserade av sf och att vilja läsa mer.

Olika människor läser på väldigt olika sätt och är ute efter olika saker. Det märker man inte minst på de varierande svar man kan få när man börjar fråga vad som egentligen menas med sense of wonder. Det brukar allmänt sägas att det är sense of wonder som är det speciella med sf, men exakt vad som menas med detta är inte särskilt väldefinierat.

En sak som lockat fram svindlande känslor hos många är storslagenhet: oerhörda rymdvidder och tidsspann och löftet om något nytt bortom varje ny horisont. Det är Stapledons och Clarkes transcendens och djupa rymd. För den som är mottaglig för sådant kan det nog slå ned som en blixt i huvudet. Galaxer och eoner.

För andra är den första stora känslan i stället att bli konfronterad med sin egen värld från ett annat perspektiv. När man plötsligt ser sin värld inte som den vanliga trista verkligheten utan som andra människors — eller tänkande varelsers — avlägsna framtid, eller som den mytiska tiden före den stora katastrofen, eller som ett väldigt speciellt samhälle på en blå planet med gul sol. Till synes triviala saker som att köpa mjölk eller läsa Wikipedia förvandlas plötsligt till viktig överlevnadskunskap under just de här förhållandena, som någon som inte är uppvuxen här inte alls skulle känna till. Tidsreseberättelser och möten med utomjordiska varelser föder det här behovet.

Åter andra betonar att de lockas av en lite mer intellektuell aspekt, av tillfredsställelsen i att se en berättelses bitar falla på plats och ge ett nytt mönster. Insikten i hur det egentligen förhöll sig. Det är det sinnelag som kittlas av att perspektivet ändras i ett twist end, som är så vanligt i sf-noveller.

Det kan också vara så att man lockas av det annorlunda och utmanande, att störas i sin världsbild och tvingas förhålla sig till totalt annorlunda sätt att tänka och vara. Man kan tycka om att drömma ihop utopiska visioner, eller att förfäras över undergångsscenarier. Eller också kan man tycka om att läsa om den som skaffar sig en nisch och hankar sig fram under ständigt nya och förändrade förhållanden, kanske som en reflektion av någon sorts framtidschock man själv genomlever.

Vad det än är som lockar till att börja med, så är det i sökandet efter mer i samma stil som man blir genre-läsare. För somliga kan det säkert vara en övergående period där man läser bara en sorts berättelser och ett fåtal författare. Andra hittar vidare till böcker som innehåller mindre av den ingrediens man själv först var ute efter men mer av andra inslag, och blir brett sf-intresserade.

Vill man söka upp eller skriva science fiction som är bra för nybörjare tror jag inte att det finns något riktigt enkelt recept. Det viktiga om det ska ge mersmak är förmodligen att man råkar på ett verk som utlöser en sense of wonder av något slag, utan att vara avskräckande ogenomträngligt. Här finns ett stort mått av slump, som avgör ifall man över huvud taget träffar på det där verket som väcker intresset.

Har man väl drabbats av den första entusiasmen gäller det också att det är lätt att förstå hur man ska gå tillväga för att hitta mer av det man är intresserad av. Där kommer genrebeteckningen in. Ett problem för den som inte är så bra på engelska (jag själv hade nog aldrig gett mig på att läsa på engelska i tolvårsåldern) är då att det inte finns tillräckligt mycket sf tillgängligt på svenska. De större biblioteken har en del, men det är ändå ett glest och skevt urval jämfört med vad som finns tillgängligt på större språk och det verkar minska i takt med att de gamla Delta-utgåvorna rensas ut.

Det måste finnas något som är hyggligt lätt att hitta som ger mer av det man lockas mest av. Om det ska leda vidare till mer genreläsande är det kanske också bra om man får en inte alltför svårbegriplig introduktion till en del av den rekvisita som tas för given i mycket science fiction. Då är Heinleins 50-talsromaner som enda inkörsport kanske inte så bra: han ger inte mycket ledtrådar till postmänniskor, nanoteknik eller singulariteten. Vi har förstås numera god draghjälp av att många sf-begrepp är kulturellt allmängods och tillgängligt via andra kanaler, men det räcker kanske inte för att få någon som gillar Heinleinäventyr att läsa Stross eller Vinge, eller kanske ens Robson eller Reynolds.

Å andra sidan behöver detta inte alls vara något problem för den lockas av precis det där som för andra är svårgenomträngligt. Det finns de som redan från början attraheras av att läsa böcker som kastar en rätt in i en värld full av begrepp man inte känner till och först efterhand börjar förstå. De som inte tycker om sådant kanske inte någonsin kommer att tycka om sf, hur varsamt de än blir introducerade till det. Hur man än vänder och vrider på det är det omöjligt att skriva bra sf som inte innehåller ett element av det främmande och obekanta.

Här har jag försökt bena ut vad det är som gör att somliga börjar läsa science fiction, och vad som gör att man fastnar för det. En försiktig gissning kan kanske vara att det där med att faktiskt läsa den första boken eller novellen som ger blodad tand för sf förmodligen är en högre tröskel att ta sig över än eventuella svårigheter att ta till sig genrens interna konventioner. I vårt land är fysisk tillgänglighet ett problem, språk ett annat, som inte alls har att göra med att sf skulle vara krångligare än annan litteratur. Det här borde kanske undersökas noggrannare.

Kommentarer

  1. A.R.Yngve skrev:

    Det hjälper att vara ung när man börjar läsa genren, när hjärnan är lite mer mottaglig för nya idéer och utmaningar mot invanda tänkesätt…

    Efter vad jag hört, är det oftast väldigt svårt att övertyga en person att BÖRJA läsa SF från vuxen ålder (eller högre upp).

    Åka, har du liknande erfarenheter? Är barn och ungdomar generellt mer ”öppna” för SF?

    Om man själv skriver SF, finns det en risk att man faller in i mönster och börjar upprepa sig. Genren kräver en särskilt hög grad av intellektuell spänstighet.

    Och en ”mossig” SF-författare med uttorkad kreativitet är ju en sorglig syn…
    ;-)

  2. Hans skrev:

    Jag misstänker att ytterligare en sak som underlättar för folk att fastna i en genre är om de efter att ha läst en bok de gillar kan hitta flera inte bara liknande utan faktiskt av samma författare eller i en väldigt sammanhållen serie. På rak arm kommer jag inte på någon annan än William Gibson som kan matcha det första i den någorlunda moderna svenska utgivningen. Det andra kan väl möjligen täckas av Star Wars, men då hamnar man på ungdomsavdelningen (på gott och ont).

    Däremot tror jag att Gibson är för svår för en ren nybörjare eftersom han innehåller rätt mycket nyheter. Problemet är att han också är ett av de mest kända namnen och därmed något som det är risk att folk får i handen om de frågar en bibliotekarie utan specialintresse om science fiction. Samtidigt förvånar det mig lite att en så central författare som han inte har spritts mer framgångsrikt till andra media. Det är väl inte mer än Johnny Mnemonic som filmats?

  3. A.R.Yngve skrev:

    Här är Gibsons listning på The Internet Movie Database:
    http://imdb.com/name/nm0317218/

    (Jag såg NEW ROSE HOTEL som baserades på hans novell; den filmen var riktigt eländig. Undvik!)

    Intressant nog står det också att Gibson skrivit flera episoder av X-FILES. Det var som… :)

  4. Johan J. skrev:

    Det brukar allmänt sägas att det är sense of wonder som är det speciella med sf, men exakt vad som menas med detta är inte särskilt väldefinierat.

    Fast jag håller inte alls med om det här. Med tanke på hur luddigt begreppet kan jag för all del mena någonting helt annat, men det som jag uppfattar som sense of wonder kommer jag (eller framför allt kom jag) betydligt närmare om jag läser en riktigt bra och kreativ fantasybok, till exempel. För mig är science fiction verkligen idélitteratur, något av en intellektuell sandlåda. Det storslagna rymdäventyret har aldrig varit min grej alls på samma sätt. Jag tycker att bra sf och bra fantasy har mycket gemensamt i det att de omdefinierar berättelsens realism och sedan utnyttjar de möjligheter som det öppnar.

    Å andra sidan var jag en relativt sen sf-läsare. Jag hade naturligtvis läst enstaka sf-böcker — det är svårt att undvika även i Sverige om man läser så mycket som möjligt och det mesta man kommer över — men sf-genreläsare blev jag nog först i tonåren när grunden till min litteratursyn redan grundats. I skolbörjaråldern var jag oerhört fascinerad av rymden och drömde om att bli astronom, men det väckte aldrig något intresse av att läsa science fiction, trots att jag samtidigt läste massor på andra håll.

  5. Johan J. skrev:

    Å andra sidan föredrar jag oftast mjuk sf framför hård sf. Det kan nog vara en rätt viktig distinktion när man diskuterar anledningen till varför folk läser science fiction.

  6. A.R.Yngve skrev:

    Nu ska jag passa mig noga här, så jag inte ropar ”Hädelse!”… Sense of Wonder är, historiskt och kulturellt sett, ett begrepp som är djupt förknippat med SF-genren.

  7. Åka skrev:

    Jag erkänner att jag inte är riktigt nöjd med den här artikeln, mest för att jag inte är säker på att jag har tillräckligt stort grepp om saken. Jag tror på slutsatsen, men just för att begreppet sense of wonder är så stort är det svårt att vara helt säker på att jag täckt in alla möjliga källor till sådan.

    Johan: kan du utveckla vad du uppfattar som sense of wonder?

    Själv är jag för det mesta väldigt tveksam till att använda begreppet. Dels för att jag aldrig är säker på vad som menas med det, dels för att jag själv inte tänkte i såna termer när jag började läsa sf. Jag tog till mig science fiction för att det väckte en speciell sorts resonans i mig, och för all del kan man väl kalla det sense of wonder — men det var samma sorts känsla som jag tidigare fått av att läsa till exempel indianböcker. Det som var speciellt var ju att jag började söka efter böcker med rymdmotiv på framsidan och med orden ”science fiction” på baksidan, och kunde få mer av liknande upplevelser på ett nytt sätt. Numera är det nog för mig väldigt mycket mer intellektet än känslorna som tilltalas av sf. Fast det kanske också är en sorts sense of wonder, den där tankekicken. Och den är ju med den också, i artikeln.

    ARY: Att få vuxna att börja läsa sf… jag har ett litet experiment på gång, för att testa hur det kan gå. Problemet är att hitta folk som läser böcker men inte science fiction.

  8. Andrea skrev:

    Själv har jag alltid läst sf ungefär som jag har läst fantasy – som berättelser från en verklighet som är annorlunda, och därmed mer fantasieggande, än den jag vanligtvis lever i.

    Som ni förstår finns det med andra ord väldigt mycket sf jag är helt ointresserad av.

  9. Johan J. skrev:

    Jag vet inte riktigt hur jag skall formulera det. Jag brukar aldrig använda mig av det, just för att jag tycker att det är ett så odefinierbart, flyende och därför dåligt begrepp. Svindlande känsla av storslagenhet i kombination med någonting nytt som kolliderar med ens världsuppfattning eller sådant som du nämner ovan kommer väl hyggligt nära.

  10. Stefan skrev:

    Slår man upp Sense of Wonder i Gary Wolfes Critical Terms for Science Fiction and Fantasy hittar man följande:

    According to Darko Suvin, a ”superannuated slogan of much of SF criticism due for a deserved retirement into the same limbo as extrapolation” [187] Nevertheless, the term remains a common, if perhaps unsatisfactory, attempt to describe the affective appeal of fantastic texts.”

    Referensen till Suvin är från Metamorphoses of Science Fiction från 1979. Två saker slår mig: Wolfe ger sig inte på jakt efter någon form av definition eller beskrivning (vilket är hans standardapproach genom hela Critical Terms); och Suvin verkar anse att termen, även om den är (var) redo att ersättas av andra har varit användbar (varför annars ”deserved retirement”?).
    Det är också värt att notera att Wolfe talar om ”fantastic texts” — fantastic är en term som han, i likhet med många andra forskare, låter inkludera (bl a) både fantasy och sf.

    Det finns en lång artikel om Sense of Wonder i Nicholls/Clutes encyklopedi, skriven av Peter Nicholls och Cornel Robu. Artikelförfattarna inleder med Suvin-citatet men fortsätter att försöka förklara vad S o W innebär och var/hur det uppstår i texten. I korthet är deras åsikt att S o W handlar om att placera läsaren så att hon/han kan få en glimt av mänskligheten ur ett nytt perspektiv. Detta nya perspektiv handlar ofta om en plötslig förskjutning av skala (”a shift to a new position along the enormous span between cosmos and microcosm” och Nicholls/Robu kopplar S o W till vad Nicholls kallar ”conceptual breakthrough”, ett oftast vetenskapligt paradigmskifte. S o W är således inte något sf och fantasy delar utan något som skiljer dem åt.

    Oaktat hur rätt Nicholls och Rabu (och för den delen Suvin) har vad gäller detaljerna tycks det mig som om det alltså är viktigt att skilja på S o W och Wonder (som också går under andra namn — Tolkien kallar det för ”consolation”, dvs the joy of the (unexpected) happy ending i ”On Fairy-Stories”). Oturligt bara att termerna liknar varandra så förtvivlat mycket…

  11. Åka skrev:

    Stefan: det här är ganska intressant i sig, men ändå börjar jag faktiskt ångra att jag över huvud taget nämnde termen. Jag vill gärna diskutera begreppet SoW, eftersom jag tycker att olika människor verkar ha så olika uppfattning om det (det är intressant vad andra än litteraturvetare anser också). I den här artikeln var det ändå lite av ett sidospår, för det jag mest är ute efter är att försöka spalta upp vad det är som finns i sf som gör att somliga fastnar för just det snarare än någon annan gren av fantastikens släktträd. (Begreppet fantastik har för övrigt blivit flitigt använt i Sverige på senare år, inte minst Rickard Berghorn har bidragit till att sprida det. Praktiskt ord.) Den förra artikeln handlade ju om att folk brukar anklaga sf för att vara för svårtillgängligt, det här är andra sidan.

    Kul att det blir lite diskussion i alla fall! Det är lite egoboo i kommentarsfunktionen, och alltid lär man sig nåt.

  12. Johan J. skrev:

    Tack för ett intressant inlägg, Stefan. I och med att begreppet är så svårdefinierat är det förvisso som gjort för subjektiva missuppfattningar från min sida, men jag tycker ändå att Nicholls/Robus definition skiljer sig från hur begreppet vanligtvis används i de svenska sf-kretsar där jag brukar stöta på det (och där folk inte heller alltid verkar mena samma sak …). Hur som helst så tycker jag inte att det, hur man än vrider och vänder på det, kommer i närheten av mina anledningar att läsa science fiction. Väldigt generaliserande – för litteratur är först och främst litteratur och inte genrer – så fängslas jag inte av sf (på ett sätt som bra fantasy åtminsone har chansen att göra, men som jag nog skulle vilja hävda inte heller har mycket med Tolkiens consolation att göra) utan betraktar allt som oftast science fiction-elementen från en uppskattande distans. För att återvända till Åkas fråga om vad som lockar med personliga exempel så tycker jag om science fiction-genrens förmåga att hantera idéer om mänskligheten (och mänsklig utveckling, såväl ur sociologiska som tekniska perspektiv) snarare än om universum och människan ur ett större perspektiv. Eller för den delen den utmärkta möjlighet som sf-genren har i att spegla sin egen tids farhågor på det sättet som gör så många framtidsskildringar så ironiskt bundna vid den tid då de skapades.

  13. Johan J. skrev:

    Angående termen fantastik så använder sig Catahya av den i en relativt hög utsträckning sedan två, tre år tillbaka och hjälper väl på så sätt till att sprida den.

  14. Bellis skrev:

    Att sense of wonder är en svårdefinierbar term är kanske inte ägnat att förvåna; även den genre som ger eller förmodas ge upphov till sense of wonder – science fiction – är ju också svår att avgränsa och definiera.

    Fast med det sagt blir jag själv ändå lite förvånad över diskussionen. Inte så att jag tycker att någon verkar ha fel, direkt, men på den gamla tiden var det ändå på något vis intuitivt självklart vad man menade med sense of wonder. Så pass självklart, faktiskt, att det liksom inte ens diskuterades – det togs för givet att alla visste vad det är och att det är science fiction som skänker sina läsare sense of wonder.

    Och trots alla berättigade påpekanden i den här diskussionen som svårigheterna med att definiera begreppet känner jag mig fortfarande övertygad om vad sense of wonder är, för mig personligen – känslan av förundran som väcks av för science fiction typiska egenskaper/inslag (de flesta nämnda av Åka i artikeln). Fast mest brukade vi exemplifiera med galaxerna och eonerna på den gamla tiden; de storslagna perspektiven i tid och rum. Stapledon och Simak och så där. Star Maker och City, typ.

    Här en grej, dock.

    I mycket blir det där en tillvänjningsprocess. Efter x antal galaktiska imperier och x antal svindlande tidsresor är känslan av förundran inte lika intensiv längre och till slut riskerar den att blekna bort helt.

    Å andra sidan – en närmast identisk känsla av förundran har i alla fall jag upplevt kan väckas av helt andra saker, i helt andra former av litteratur. För att ge två exempel som jag tog upp i någon liknande diskussion för åratal sedan – de första styckena i Beryl Markhams självbiografi ”West With the Night” och novellen ”The Lives of the Dead” av Tim O’Brien (avslutar samlingen ”The Things They Carried”).

    Numera, sedan flera år tillbaka, väcks hos mig en stark känsla av förundran av välskrivna, självbiografiska texter. Jag har blivit alltmer fascinerad och allt mer gripen av att läsa texter om något som verkligen har hänt, av flydda skeenden i en riktig människas liv – och då behöver de skeendena inte vara märkvärdiga och det behöver alldeles avgjort inte handla om en berömd människa.

    Kör hårt,
    Bellis

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.