Sf för nybörjare del 1: en inåtvänd genre
Anna Davour
Science fiction anklagas emellanåt för att vara en inkrökt genre, som är så involverad i en intern konversation att den blir otillgänglig för utomstående och nybörjare. Till en del är detta förstås alldeles sant. Mycket nutida (och för den delen lite äldre också) sf bygger väldigt mycket på det som tidigare skrivits, utvecklar gamla idéer och bygger vidare på dem. Å andra sidan är det förstås så att hela genrefenomenet innebär att man har en intern ton och följer vissa konventioner som kan vara svåra eller främmande för en läsare som inte tidigare är bekant med genren — det är likadant i till exempel deckare, fantasy eller westernböcker. Det är nog ändå inom science fiction man mest medvetet renodlat har valt att skriva så att man relaterar till sådant som skrivits tidigare.
För den som lyckats ta sig över barriärerna (eller kanske inte alls hindras av dem) är det förstås så att den här tendensen är trevlig och en tillgång. Det finns fullt av små blinkningar till klassiska verk (som när Kim Stanley Robinson kallar den extra dryga halvtimmen på det marsianska dygnet för The Martian Time-Slip efter romanen av Philip K. Dick), eller utvecklingar av riktigt slagfärdiga idéer (flera författare har använt sig av “ansibel†som beteckning för en apparat för ögonblicklig kommunikation över avstånd, efter att Ursula Le Guin infört den i flera av sina romaner; man refererar ofta till Asimovs robotlagar). Känner man igen de här sakerna är de ofta en extra krydda och lite mer djup i berättelserna.
Allra mest tydlig är ändå den här interna konversationen i form av sådana saker som en gång i tiden behövde förklaras och motiveras, men som nu är så vedertagna att de tas för givet och är nästan osynliga. Så är det till exempel nuförtiden så att man tar ljusfarten i vakuum som självklar hastighetsbegränsning och snarare än att behöva förklara den måste man ta till någon speciell motivering om man vill ha FTL-drift (faster than light). De senaste decennierna har virtual reality och olika sorters simulerade verkligheter också blivit sådan stapelvara. Faktiskt är även nanorobotar, grey goo, sammantrasslade kvanttillstånd och dysonsfärer är också sådant som många författare numera kastar ur sig och räknar med att läsaren förstår vad det är fråga om. Här någonstans kanske det är som ovana sf-läsare börjar få svårt att hänga med om författaren inte är tillräckligt skicklig och varsam.
Det här är inte bara en frÃ¥ga om att det är ett samtal som pÃ¥gÃ¥r mellan olika författare och deras verk, utan ocksÃ¥ en frÃ¥ga om stil. Tendensen i äldre sf att pÃ¥ ett klumpigt sätt lägga in sidvis med förklaringar (gärna i dialog: “Now tell me professor …â€) brukar ofta häcklas. En förfinad stil förhöjer läsupplevelsen, men kan ocksÃ¥ kräva lite mer förförstÃ¥else.
Det går förstås att skriva så att man behåller det mesta av de positiva saker man får ut av att ha en lång tradition att luta sig mot, samtidigt som man gör det lättare för ovana sf-läsare att följa tråden. Jag tror inte att det behöver vara ett så stort problem som man ibland vill framställa det som.
Vill man ha fram nybörjarvänlig science fiction är det egentligen två frågor man behöver ställa sig: Vad är det som nya läsare fångas av, och hur introducerar man genrekonventionerna och gör dem tillgängliga utan att behöva hänvisa till bakgrundsläsning från åtminstone 40-talet (om inte längre tillbaka) och framåt?
De här sakerna, särskilt vad det är som lockar med sf, kommer jag att fundera lite över i del två som dyker upp här på Vetsaga inom kort. Jag lovar inga enkla recept, men förhoppningsvis en del inte alltför slitna infallsvinklar.
A.R.Yngve skrev:
Hej Åka! Bra att du startade den här bloggen.
Jag har länge varit intresserad av att skriva SF som läsaren kan närma sig sÃ¥ att säga ”utifrÃ¥n” genren (istället för ”inifrÃ¥n”).
Det finns flera sätt: till exempel den gamla beprövade metoden att utgå ifrån dagens verklighet och bara införa en eller ett par nya koncept/ändringar. Mycket av det Michael Crichton skriver är i den stilen.
En metod jag testat är att skriva ”science fiction i fantasyns fÃ¥rakläder”. Fantasy kan, p.g.a. sina rötter i sagor och myter, vara lättare att ”smälta” för mÃ¥nga läsare.
Men om man skriver en futuristisk miljö som lÃ¥nar vissa miljöer och teman frÃ¥n fantasyn… sÃ¥ kanske man kan vinna läsare som annars skulle ha blivit avskräckta eller konfunderade.
STAR WARS kan sägas vara en genre-blandning, men är väl snarare motsatsen: fantasy i science fictions fårakläder. Filmserien har blivit oerhört populär. Kunde science fiction i fantasy-förklädnad nå liknande popularitet?
Skriven 18/12 2006 klockan 22:20 ¶
Oskar Jönsson skrev:
Snyggt! Jag uppskattade artikeln väldigt mycket och jag tror att den satte fingret ganska precis på det som får folk, i alla fall i min bekantskapskrets, att inte läsa SF.
Vetsaga är ett bra koncept och jag hoppas på mycket skoj härifrån!
Skriven 19/12 2006 klockan 10:32 ¶
Ã…ka skrev:
För det första: det är faktiskt inte jag som har startat Vetsaga. Jag bara råkar vara lätt att entusiasmera, så jag blev näst först med att skriva något här.
Sedan är jag lite tveksam till vad man vinner på att skriva science fiction förklädd till något annat. Möjligen är det intressant att skriva genreöverskridande för att göra något nyskapande av det, men om man gör det för att snärja nya läsare och sedan slussa dem mot renare sf är jag inte säker på att man lyckas.
Jag vet att du ARY har varit involverad i debatten som följde över hela sf-bloggosfären efter Ruschs artikel i Asimov’s, och jag är inte säker pÃ¥ att du och jag drar samma slutsatser hela tiden — kanske för att jag inte är sÃ¥ intresserad av att försöka tilltala massorna. (Jag är mer inne pÃ¥ mindre revolutionära Ã¥tgärder för att göra den sf som redan finns mindre obskyr och fördold.) Fast det är förstÃ¥s rätt mycket denna debatt som fÃ¥tt mig att tänka mer pÃ¥ sÃ¥nt här.
Mer om detta kommer i del två av denna artikel, som jag ska försöka skriva under julen.
Oskar: tack för uppmuntran!
Skriven 19/12 2006 klockan 11:17 ¶
A.R.Yngve skrev:
Ser fram emot att läsa del två. :)
Helt OK att vi har olika Ã¥sikter, Ã…ka — det är det som gör debatten intressant…
Du nämnde svÃ¥righeten med att bruka avancerade koncept som nanoteknologi i SF — ja, de kan lätt förvirra och mystifiera ”färska” läsare.
Genren har utvecklat olika stilistiska grepp och tricks för att minska mängden torra föreläsningar av typen ”Now tell me, professor…”
ÄndÃ¥ kan vi inte undvika dem helt — trots allt ÄR det en idé-litteratur, och diskussion av idéer är en naturlig bestÃ¥ndsdel i genren.
När det kommer till helt pinfärska koncept mÃ¥ste man sÃ¥ att säga krypa till korset och förklara för läsaren. Det gäller bara att finna nya stilistiska grepp för att göra ”föreläsningen” till intressant läsning.
Ett klassiskt exempel är Edwin Abbots bok FLATLAND, där Abbot förklarar dimensionsbegreppet — inte genom en ren föreläsning, utan genom att skapa en (bokstavligt talat tvÃ¥dimensionell) karaktär som kan uppleva dimensionerna.
Kort sagt: karaktärer gör idéerna levande genom att uppleva dem. Om man vill skriva en historia om hur ett interstellärt rymdskepp skulle kunna fungera, skriver man inte en planritning: man beskriver hur karaktärerna själva upplever rymdskeppet inifrån (och utifrån).
Ett besläktat, vanligt grepp i SF-litteraturen är att göra ett icke-levande ting till en karaktär i berättelsen: en av Ray Bradburys tidigaste noveller som publicerades i Sverige hette ”Jag är en raket”. (Japp, huvudpersonen var ett rymdskepp.)
(Utvikning: Kan en ren abstrakt idé göras till en personlighet? Varför inte. I politisk propaganda förekommer mÃ¥nga ”förkroppsligade idéer”, Onkel Sam, den Ryska Björnen, Frihetsgudinnan, etc.)
NÃ¥gon borde försöka skriva en SF-historia där huvudpersonen är en(eller flera) nanomaskiner… ;-)
Skriven 19/12 2006 klockan 13:00 ¶
PC J skrev:
Interessante tanker, fra en interessant debatt.
Selv er jeg delt her, og har ikke noe fasitsvar. PÃ¥ den ene siden kan jeg se svakheter med en altfor selvrefererende genre (det finnes jo lignende i andre genre, det er mange kriminalromaner som belönner at man kjenner det lukkede rom, gangsterskildringens konvensjoner, osv.), pÃ¥ den annen side er jeg nÃ¥ blant de som *har* lest veldig mye SF, og som liker belönningen min for det. Jeg har opplevd at enkelte norske SF-interesserte i vÃ¥rt miljö har kjört en ”gjör det ekstra enkelt, for nordmenn forstÃ¥r ikke sÃ¥ mye fantastikk”-linje, og det kan fort bli ganske sÃ¥ kjedelig… (OK, jeg vet, forlagsvirksomhet er ogsÃ¥ alltid det muliges kunst.)
Skriven 23/12 2006 klockan 16:04 ¶
Anonym skrev:
Jag håller med PC J. SF är idélitteratur men det blir tråkigt om man får samma idéer förklarade för sig i bok efter bok.
När kommer nästa del?
Skriven 23/1 2007 klockan 12:58 ¶
Bellis skrev:
Jag ska utan omsvep medge att jag inte har varit medveten om den interna konversationen i science fiction. Därför har jag förstÃ¥s heller inte reagerat pÃ¥ den. Nu tillhör jag dem som läst science fiction i decennier, men med undantag för under tonÃ¥ren ganska sporadiskt – efter tonÃ¥rens slukande började jag först gradvis och sedan i allt snabbare takt läsa helt andra sorters litteratur, för att göra bara enstaka tillbakablickar mot science fiction. Under senare Ã¥r har jag börjat läsa science fiction mer regelbundet igen, inte minst därför att jag ingÃ¥r i Nova SF:s redaktion. Kanske är jag tillräckligt väl inläst pÃ¥ genren för att inte reagera pÃ¥ eller ens märka hänsyftningarna bakÃ¥t; jag vet inte.
Fast ur en helt annan synvinkel märker jag dem och då irriterar de mig bara. Allt oftare läser jag numera tämligen nyskrivna science fiction-berättelser som idé- och intrigmässigt slår mig som rena (om än kanske omedvetna? trots den interna konversationen? är det möjligt?) plagiat på tidigare, i många fall mycket kända berättelser.
Jag kan ge ett par exempel på rak arm, men skulle kunna ge många fler om jag kom ihåg alla författare och titlar just nu.
Hur som helst, har nÃ¥gon läst novellen ”Dead Worlds” av Jack Skillingstead, publicerad 2003?
Läs Clifford D. Simaks klassiska roman ”Time is the Simplest Thing” frÃ¥n 1961, sÃ¥ fÃ¥r ni se var Skillingstead fick själva idén i novellen ifrÃ¥n.
Sedan var det novellen av Kim Stanley Robinson som jag översatte till antologin ”Cyberpunk” för ett tiotal Ã¥r sedan. Jag minns tyvärr inte vad den novellen heter, men läs gärna Robert Sheckleys novell ”Morning After” frÃ¥n flera decennier tidigare sÃ¥ fÃ¥r ni förlagan till Robinsons novell.
Det här var bara tvÃ¥ enstaka axplock, jag vet. Fast poängen är att listan skulle kunna göras mycket längre – inte minst i sken av den vÃ¥g av ”ny” space opera som sköljt över genren de senaste Ã¥ren, och där den enda avgörande skillnaden mot 30-talets pulp-sf jag kan se är att man numer skriver mycket frisprÃ¥kigare om sex.
Kör hårt,
Bellis
Skriven 31/12 2007 klockan 02:04 ¶