Ampersand

Svordomar är lika gamla som de är naturliga. Man har belagt dem bland tusentals år gamla hieroglyfer, och schimpanser som lärts att kommunicera med teckenspråk bildade svordomar med hjälp av ord med negativ laddning. Svordomar kan fylla funktionen att visa på social samhörighet eller status, där det kan finnas en prestige i att använda svordomar för att visa att man tillhör en viss grupp där bruket av dem är utbrett. De kan användas för att visa kontroll, som när man snubblar till och skall tala om för världen att det var en ren tillfällighet. De kan fungera som frustrationsventil, eller göra omgivningen uppmärksam på ett inre tillstånd som förvåning, ogillande, irritation, ilska eller liknande känslor. De allra flesta människor använder svärord i någon utsträckning, och för många är det svårt att tänka sig ett språkbruk helt fritt från svordomar.

Svordomar kan i de flesta språk delas in i tre huvudsakliga grupper beroende på vad de anknyter till: religion, sex eller avföring. Vad orden egentligen betyder spelar mindre roll, även om religionsbaserade svärord tappar styrka i ett sekulariserat samhälle, eftersom man använder dem utan större hänsyn till den ursprungliga lexikala betydelsen. Det man vill åt när man utropar Fan! är snarare effekten av att använda någonting tabubelagt än att faktiskt åkalla en övernaturlig makt och de som tror att det har en djupare betydelse än den rent stilistiska torde idag vara lätträkneliga.

Ser man till svenskan ? och i viss mån engelskan, även om det inte är fullt lika dominerande där ? är det det religiösa området som är det som huvudsakligen används. Det är någonting som kan ställa till problem, eller öppna för nya möjligheter, beroende på hur man ser på det, eftersom det kan innebära att det blir svårt att använda svärorden när de pekar på en religion som i den fiktiva fantasyvärlden inte finns och aldrig har funnits. Det finns gränsfall, som Förbannat! som även om det har en religiös ton inte alls nödvändigtvis är knutet till kristendomen eller liknande monoteistiska religioner, men de flesta fall är svåra att koppla loss från de föreställningar de vanligtvis kopplas ihop med. Helvete!, till exempel, kommer från fornsvenskans häl (dödsrike eller död) och vite (straff) och var från början i en region där kylan är en större plåga än värmen ? till skillnad från kring Medelhavet, där kristendomen föddes ? ett mörkt och kallt ställe och kan rent teoretiskt användas i alla fantasyvärldar som har ett dödsrike där man straffas. Likväl torde det vara svårt för många svenska läsare att släppa tanken på helvetet som någonting som är både mycket varm och intimt sammankopplat med kristendomen.

Erik Granström, författare till Svavelvinter, beskriver sin inställning där generellt försöker ”undvika våra vanligaste svordomar, det vill säga rena kraftord. De religiösa orden fungerar sällan eftersom de kräver ett kristet grundkoncept, men fördömd och förbannat går ju bra. Vad gäller könsord så är sexuella vanor inte särskilt tabu i Trakorien varför snusk knappast heller fungerar som svärord.” Skall man förolämpa någon där är det invektiv snarare än svordomar som gäller: ”Å andra sidan hålls konsten att på ett kreativt sätt smäda sina motståndare högt på Paratorna, den dominerande ön i Trakorien. Den gängse metoden är att ifrågasätta personers härstamning, uppenbarelse eller förmåga på olika områden eller att tillskriva dem förnedrande vanor eller umgänge”.

I Niklas Krogs En krigares hjärta kan personerna utbrista Namun! och medan helvete är vanligt förekommande i Andreas Romans Drakväktartrilogi finns även spår av Mundana ? den aktuella världen ? i svärandet, som i uttrycket Vid Mhîm och alla kefaler. Christina Brönnestam, som skrivit Svart eld, konstaterar:

[O]m man låter sina romanfigurer använda vanlig svenska, vilket ju måste vara en ”översättning” från deras tänkta fantasispråk, är det logiskt att även svordomarna ”översätts” till sina normalsvenska motsvarigheter. Lite knepigt är det dock just med svenska, som har så många religiöst färgade svordomar. I just min bok existerar helvetet och djävulen (eller en slags motsvarighet till dem) som begrepp, som rester från en mer religiös tid, och därför gick det att använda en del välbekanta uttryck … medan Gud och Jesus inte kan nämnas.

I David Eddings Belgarion-värld har gudarna där tagit över svordomarnas betydelse. Den vanligaste svordomen läsaren stöter på är Belar!, som är alornernas gud, medan angarakerna som tillber Torak kan utbrista Toraks skägg!. I den av Eddings världar där Spjuthök är böckernas huvudperson är hans tro skapad med inspiration från den katolska kyrkan, med en tro som förnekar övriga gudars existens, vilket tillåter uttryck som Min Gud! eller Gode Gud. Eddings tycker om att leka med uttrycken: han låter Belgarion i en av de senare böckerna påpeka för en person som svär vid Toraks skägg att guden inte hade något sådant när han träffade honom, och när Spjutkök säger Gode Gud! retas gudinnan Aphrael med honom genom att låtsas att det är henne han åsyftar.

I Robert Jordans The Wheel of Time är det en reflektion av världens monoteistiska världssyn som spelar in med Skaparen (Gud) och den Svarte (Djävulen). Från Skapren kommer ljuset, vilket gör Ljus! (Light!) eller Bränne mig! (Burn me!) till vanligt använda svordomar. Det mest tabubelagda yttrande som finns är att nämna den Svarte vid namn, Shai’tan (Satan), vilket sägs dra hans uppmärksamhet och därmed otur till sig. Ett annat exempel på ett ofta använt kraftuttryck är Blod och aska! (Blood and ashes!). Det ganska vanliga förstärkningssvordomen bloody ? som är svåröversatt om man skall få med både betydelse och ursprung; jämför originalets Blood and bloody ashes! med översättningens Blod och förbannad aska! ? förekommer också, men även om teorier har framförts om att ordet skulle ha en religiös koppling genom att syfta på antingen Kristi blod eller vara en sammandragning av by Our Lady (jungfru Maria) saknar den sannolikt all sådan koppling till kristendomen.

I Anne Bishops The Black Jewels Trilogy har mörkret och natten en särställning (ädelstenarna som har en central roll i böckerna blir också kraftigare ju mörkare de är) vilket leder till uttryck som Mother Night! och Sweet Darkness med samma funktion som våra vardagliga religionsbaserade svordomar.

Trots att engelskan har ett rikare utbud av svärord som saknar religiös prägel (särskilt representerat av fuck i alla dess former) är det relativt sällan man stöter på dem i sekundärvärldar som helt saknar koppling till den verkliga världen. Kanske är det smidigt att använda svordomar som bryter mot den fiktiva världens tabun utan att behöva riskera stöta sig med känsliga läsare, kanske är det någonting som författarna skulle tycka bryter mot stilandan. Oavsett leder det istället till mer eller mindre kreativa hemmasnickrade lösningar, som sett till hur vardagligt svärande ser ut kan te sig en smula overkligt, nästan mesigt och ibland kanske för långt för att vara en egentligen väl fungerande svordom.

Något åt det hållet sträcker sig ändå Katherine Kerr, som i sina böcker om landet Deverry vid sidan av svordomar som Vid alla helveten!, Vid alla gudar! eller Vid den Mörka solen! kan dra till med Förbannad dynga! eller en kombination som Vid helvetets herre och hans håriga svarta rumpa! som onekligen är kreativt och eget ? och som uppskattas av många läsare, som tycker att det ger böckerna en speciell stämning ? men som också kan leda till helt andra reaktioner.

Litteratur:

The New Oxford American Dictionary
Om svordomar i svenskan, engelskan och arton andra språk, Magnus Ljung
Svenska Akademiens ordbok

Drakväktartrilogin, Andreas Roman
En krigares hjärta, Niklas Krog
Svart eld, Christina Brönnestam
Svavelvinter, Erik Granström
Sagan om Belgarion (The Belgariad), David Eddings, översättning av Ylva Spångberg
Sagan om Mallorea (The Malloreon), David Eddings, översättning av Ylva Spångberg
Sagan om Elenien (The Elenium), David Eddings, översättning av Ylva Spångberg
Sagan om Tamuli (The Tamuli), David Eddings, översättning av Ylva Spångberg (första boken) och Ove Fransson (andra och tredje boken)
Sagan om Drakens återkomst (The Wheel of Time), Robert Jordan, översättning av Ylva Spångberg (första och andra boken) och Jan Risheden (från och med tredje boken)
Deverry, Katherine Kerr, översättning av Johan Frick (till och med åttonde boken) och Molle Kanmert (från och med nionde boken)
The Black Jewels Trilogy, Anne Bishop

Texten ursprungligen publicerad som artikel i Mitrania 2/2006. Här lätt ändrad.

Mer om fantasy, litteratur, böcker, kultur, språk, svordomar, svenska