Ampersand

Via Liz Williams hittar jag Bishidas ”When Harry Met Sexism” i The Guardian, om det mottagande som kvinnor (och science fiction) får. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till artikeln: den försöker säga någonting viktigt, som jag håller med om och tror att det är bra att man lyfter fram, med en lång rad illa valda exempel.

Att vända sig mot beskrivningen att J.K. Rowling ”tricked parents into letting their kids read books filled with sex, murder, and homosexual role models” är förstås inte särskilt svårt, men det har mer att göra med att den rimligtvis utgår från en konservativ värdegrund få av oss delar. Homosexuella förebilder hade för övrigt varit en fördel (fler sådana i ungdomslitteraturen skulle verkligen inte skada) ? om de hade funnits. Sju böckers tung heternormativitet vägs inte upp av att författaren i efterhand konstaterar att hon alltid betraktat en av huvudpersonerna som homosexuell.

Det J.K. Rowling har gjort kan beundras på många sätt. För att hon arbetat hårt, trott på sig själv och lyckats. För att hon fått barn som annars sällan läst att börja läsa. För hennes filantropi. Det betyder inte att hennes böcker inte har en lång rad litterära brister åtminstone jag som läsare har svårt att ignorera. Hade Harold Bloom undvikit att kritisera böckerna om Rowling hade varit man? Det betvivlar jag ? det är sådant som händer om böcker är både så synliga och så illa skrivna. Dan Browns kön har inte räddat honom från att i många kretsar mer eller mindre bli synonym med säljande skräp.

Dessutom är det svårt att se mot vem Bishida egentligen vänder sig (min fetstil).

In terms of which books sell plentifully and are acclaimed among knowledgeable fans, speculative fiction is not male-dominated at all ? quite the opposite. It is the critical establishment which marginalises women. Bestselling female contenders remain unacknowledged while their male counterparts are robustly namechecked, absorbed reliably into the official history of the genre.

Readers who rave about the scope of Lord of the Rings, in which a club of white men flee (a) a big burning vagina and (b) some black guys in hoods, are simply unaware of the awesome complexity of Katharine Kerr’s Deverry sequence of Celtic fantasy novels.

Hur var det nu? Kritikeretablissemanget eller läsarna? Förstås rent bortsett från att det är både löjligt och onödigt att beskriva The Lord of the Rings som ett verk där en grupp vita män flyr ”a big burning vagina”, eftersom det är en bild snarare hämtad från de senare filmatiseringarna, som man knappast kan lasta Tolkien för. Och att berättelserna kring Arda är hyggligt komplexa. Och att nästan ingen fantasyförfattare, oavsett kön och oavsett hur bra de skriver, får i närheten av lika mycket uppmärksamhet som just Tolkien. Och att Katherine Kerr är en så dålig stilist att man skulle kunna fylla bokhyllor med de kvinnliga fantasyförfattare som hade varit bättre valda exempel. Som Farah Mendlesohn (som bland annat har skrivit Diana Wynne Jones: Children’s Literature and the Fantastic Tradition) påpekar så finns det dessutom gott om litteraturvetenskapliga studier av Diana Wynne Jones, som även tillägnas en konferens nästa år. Bara för att ta några exempel.

Det är synd att Bidisha argumenterar så illa. För jag tror att hon har rätt: kvinnliga science fiction- och fantasyförfattare får ofta mindre uppmärksamhet än deras verk förtjänar. Hon hade kunnat lyfta det på ett så mycket bättre sätt, bara.

Mer om fantasy, science fiction, sexism, litteratur, kultur, harry potter