Ampersand

Nova science fiction nummer femton dök upp för ett kort tag sedan och har redan hunnit bli det näst senaste numret (själv fick jag nummer sexton bara några få dagar efter detta), och det är förstås trevligt att redaktionen anstränger sig (eller är tvingad att anstränga sig) för att hinna ikapp den planerade utgivningstakten. Temat för det här numret är ”novellerna som formade science fiction” och det består, utöver ledare och recensioner, av åtta noveller publicerade mellan 1934 och 1955. Några av dem hade jag läst tidigare, några av dem hade jag inte läst tidigare men till skillnad från de flesta gånger när jag stöter på redan lästa noveller i tidskrifter eller antologier läste jag alla åtta för att bättre kunna se dem i ett sammanhang eller en utveckling.

Numret inleds med Stanley G. Weinbaums ”Marsiansk odyssé” (”A Martian Odyssey”, översättning Anders Bellis och John-Henri Holmberg), som både är dess tidigaste och litterärt svagaste del. I Holmbergs ledare, som den här gången inte blir längre än tolv sidor, kommenteras den på följande sätt:

Det är lätt att se att ”Marsiansk odyssé” är en valhänt skriven novell, berättad retrospektivt på ett långt ifrån helt övertygande sätt och med inte så lite ansträngd humor. Ändå har den fortfarande charm och fräschör, och när den publicerades jublade läsarna. Vad de fann i den var bättre fångad dialog än man varit vana vid, humor, som dittills varit sällan förekommande i sf-tidskrifterna, ett nästan lika ovanligt försök till personteckning (även om man kanske måste konstatera att det stannade just vid ett försök) — men dessutom, och framför allt, en skildring av främmande varelser som verkligen var främmande.

Och visst — någon charm har den allt fortfarande, men det är ändå en novell som man nog idag bör läsa huvudsakligen som ett tidsdokument och en bit litteraturhistoria, väl medveten om att den är föråldrad på en lång rad sätt. Science fiction är, tack och lov, mycket bättre än så här nu för tiden. Inte heller tycker jag att Isaac Asimovs ”Natten faller” (”Nightfall”, översättning Anders Bellis och John-Henri Holmberg) riktigt har åldrats med full värdighet, men så har jag också svårt för all den skönlitteratur jag har läst av Asimov, som tragiskt nog aldrig riktigt verkade lära sig att hantera det där med att skriva. Vilket är synd — för vilken novell det här hade kunnat vara om den hade skrivits, eller skrivits om, av någon annan med större känsla för stilistik, för dialog och inte minst för personteckning och psykologisering. Det blir mycket svårare att ta till sig människors skräck när författaren inte riktigt klarar av att skildra den. Ändå är det här en bra novell, en text som är värd att läsa inte bara för att den är en viktig del av hur science fiction formades, utan också för sin alldeles egen skull.

Det av de åtta verken som gjorde allra mest intryck på mig under läsningen, kanske delvis för att det även tillhörde dem som jag inte tidigare hade läst, är Tom Godwins ”Kalla ekvationer” (”The Cold Equations”, översättning Mats Dannewitz Linder). ”Kalla ekvationer” är en mycket stark novell om det oundvikliga, om att medmänsklighet och den bästa viljan i världen inte alltid räcker till när de konfronteras med verkligheten. Det är en novell det är svårt att stå oberörd inför, trots — eller eftersom — att dess slutsats är så självklar. Även C.L. Moores ”Någon kvinna född” (”No Woman Born”, översättning Brita Planck) tillhör numrets allra bästa bitar: skildringen av Deidre, sedd genom Harris och på sätt och vis delvis genom Maltzers ögon med allt vad det innebär för hur läsarens uppfattning av henne utvecklas, är riktigt bra.

Tillsammans med Ray Bradburys ”Ett dån av åska” (”A Sound of Thunder”, översättning Anders Bellis), Judith Merrils ”Som bara en mor” (”That Only a Mother”, översättning Ylva Spångberg), Cordwainer Smiths ”Ett parti Råtta och drake” (”A Game of Rat and Dragon”, översättning John-Henri Holmberg) och Theodore Sturgeons ”Med glädje världen försaka” (”The World Well Lost”, översättning Johan Anglemark) skapar de ett intressant nummer, kanske mest för dem som har läst en del science fiction men inte tillräckligt mycket för att ha så god koll på genrens historia att det är självklart att man har läst de här novellerna. De som aktivt och engagerat har läst sf i tjugo, trettio år eller mer och haft åtminstone något intresse av hur den utvecklats lär ha haft en stor chans att stöta på de här texterna tidigare. I alla fall om man inte bara läser på svenska — hälften av novellerna publiceras i översättning för första gången i det här numret. Jag är inte lika säker på att den fungerar som en god introduktion till personer som aldrig tidigare har läst science fiction; som en första smakbit skulle jag personligen hellre ge en samling noveller utvalda huvudsakligen med kvalitet, och inte litteraturhistoriskt intresse, som kriterium, för även om det finns riktigt bra noveller här också kan det förmodligen vara svårt att ta till sig några av texterna här om man som läsare ställer krav på till exempel stilistik som inte fanns inom sf-fältet när de skrevs.

På det hela stora är det ett intressant nummer med ett väl valt tema. I vissa fall, som till exempel när man valde att vika ett nummer helt och hållet åt Poul Andersons novellistik, har jag varit något mindre entusiastisk, men det här fungerar alldeles utmärkt.

Mer om science fiction, tidskrifter, litteratur, kultur, nova sf