Ampersand

Nova science fiction nummer femton dök upp för ett kort tag sedan och har redan hunnit bli det näst senaste numret (själv fick jag nummer sexton bara nÃ¥gra fÃ¥ dagar efter detta), och det är förstÃ¥s trevligt att redaktionen anstränger sig (eller är tvingad att anstränga sig) för att hinna ikapp den planerade utgivningstakten. Temat för det här numret är “novellerna som formade science fiction” och det bestÃ¥r, utöver ledare och recensioner, av Ã¥tta noveller publicerade mellan 1934 och 1955. NÃ¥gra av dem hade jag läst tidigare, nÃ¥gra av dem hade jag inte läst tidigare men till skillnad frÃ¥n de flesta gÃ¥nger när jag stöter pÃ¥ redan lästa noveller i tidskrifter eller antologier läste jag alla Ã¥tta för att bättre kunna se dem i ett sammanhang eller en utveckling.

Numret inleds med Stanley G. Weinbaums “Marsiansk odyssé” (”A Martian Odyssey”, översättning Anders Bellis och John-Henri Holmberg), som bÃ¥de är dess tidigaste och litterärt svagaste del. I Holmbergs ledare, som den här gÃ¥ngen inte blir längre än tolv sidor, kommenteras den pÃ¥ följande sätt:

Det är lätt att se att “Marsiansk odyssé” är en valhänt skriven novell, berättad retrospektivt pÃ¥ ett lÃ¥ngt ifrÃ¥n helt övertygande sätt och med inte sÃ¥ lite ansträngd humor. ÄndÃ¥ har den fortfarande charm och fräschör, och när den publicerades jublade läsarna. Vad de fann i den var bättre fÃ¥ngad dialog än man varit vana vid, humor, som dittills varit sällan förekommande i sf-tidskrifterna, ett nästan lika ovanligt försök till personteckning (även om man kanske mÃ¥ste konstatera att det stannade just vid ett försök) — men dessutom, och framför allt, en skildring av främmande varelser som verkligen var främmande.

Och visst — nÃ¥gon charm har den allt fortfarande, men det är ändÃ¥ en novell som man nog idag bör läsa huvudsakligen som ett tidsdokument och en bit litteraturhistoria, väl medveten om att den är förÃ¥ldrad pÃ¥ en lÃ¥ng rad sätt. Science fiction är, tack och lov, mycket bättre än sÃ¥ här nu för tiden. Inte heller tycker jag att Isaac Asimovs “Natten faller” (”Nightfall”, översättning Anders Bellis och John-Henri Holmberg) riktigt har Ã¥ldrats med full värdighet, men sÃ¥ har jag ocksÃ¥ svÃ¥rt för all den skönlitteratur jag har läst av Asimov, som tragiskt nog aldrig riktigt verkade lära sig att hantera det där med att skriva. Vilket är synd — för vilken novell det här hade kunnat vara om den hade skrivits, eller skrivits om, av nÃ¥gon annan med större känsla för stilistik, för dialog och inte minst för personteckning och psykologisering. Det blir mycket svÃ¥rare att ta till sig människors skräck när författaren inte riktigt klarar av att skildra den. ÄndÃ¥ är det här en bra novell, en text som är värd att läsa inte bara för att den är en viktig del av hur science fiction formades, utan ocksÃ¥ för sin alldeles egen skull.

Det av de Ã¥tta verken som gjorde allra mest intryck pÃ¥ mig under läsningen, kanske delvis för att det även tillhörde dem som jag inte tidigare hade läst, är Tom Godwins “Kalla ekvationer” (”The Cold Equations”, översättning Mats Dannewitz Linder). “Kalla ekvationer” är en mycket stark novell om det oundvikliga, om att medmänsklighet och den bästa viljan i världen inte alltid räcker till när de konfronteras med verkligheten. Det är en novell det är svÃ¥rt att stÃ¥ oberörd inför, trots — eller eftersom — att dess slutsats är sÃ¥ självklar. Även C.L. Moores “NÃ¥gon kvinna född” (”No Woman Born”, översättning Brita Planck) tillhör numrets allra bästa bitar: skildringen av Deidre, sedd genom Harris och pÃ¥ sätt och vis delvis genom Maltzers ögon med allt vad det innebär för hur läsarens uppfattning av henne utvecklas, är riktigt bra.

Tillsammans med Ray Bradburys “Ett dÃ¥n av Ã¥ska” (”A Sound of Thunder”, översättning Anders Bellis), Judith Merrils “Som bara en mor” (”That Only a Mother”, översättning Ylva SpÃ¥ngberg), Cordwainer Smiths “Ett parti RÃ¥tta och drake” (”A Game of Rat and Dragon”, översättning John-Henri Holmberg) och Theodore Sturgeons “Med glädje världen försaka” (”The World Well Lost”, översättning Johan Anglemark) skapar de ett intressant nummer, kanske mest för dem som har läst en del science fiction men inte tillräckligt mycket för att ha sÃ¥ god koll pÃ¥ genrens historia att det är självklart att man har läst de här novellerna. De som aktivt och engagerat har läst sf i tjugo, trettio Ã¥r eller mer och haft Ã¥tminstone nÃ¥got intresse av hur den utvecklats lär ha haft en stor chans att stöta pÃ¥ de här texterna tidigare. I alla fall om man inte bara läser pÃ¥ svenska — hälften av novellerna publiceras i översättning för första gÃ¥ngen i det här numret. Jag är inte lika säker pÃ¥ att den fungerar som en god introduktion till personer som aldrig tidigare har läst science fiction; som en första smakbit skulle jag personligen hellre ge en samling noveller utvalda huvudsakligen med kvalitet, och inte litteraturhistoriskt intresse, som kriterium, för även om det finns riktigt bra noveller här ocksÃ¥ kan det förmodligen vara svÃ¥rt att ta till sig nÃ¥gra av texterna här om man som läsare ställer krav pÃ¥ till exempel stilistik som inte fanns inom sf-fältet när de skrevs.

På det hela stora är det ett intressant nummer med ett väl valt tema. I vissa fall, som till exempel när man valde att vika ett nummer helt och hållet åt Poul Andersons novellistik, har jag varit något mindre entusiastisk, men det här fungerar alldeles utmärkt.

Mer om science fiction, tidskrifter, litteratur, kultur, nova sf