Ampersand

Vertigo är ett förlag jag önskar att jag kunde uppskatta mer. Jag tycker om energin och engagemanget, så med jämna mellanrum köper jag någonting och ser om jag faktiskt skall tycka om litteraturen också. Ibland fungerar det ? Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (ursprungligen publicerad av Norstedts) är om inte fantastisk så i alla fall något annorlunda, hyggligt underhållande och definitivt läsvärd. De har en bitvis intressant klassikerutgivning (som tyvärr blir något begränsad för den som, liksom undertecknad, helt enkelt inte är särskilt intresserad av erotisk litteratur) och jag har diverse böcker jag ramlat över utan att riktigt tänka på vilket förlag som gett ut dem, som Hatets sånger och kleist ? slutet. Däremot har jag händer det ofta att jag har svårt för deras svenska skönlitterära författare, som Gunnar Blå och Anastasia Wahl. Det blir lätt för mycket, en balansgång som överträds vilket slutar i att jag som läsare mest känner jaha och inte mycket mer inför det hela. Ändå har jag haft planer på att läsa C.J. Håkassons Fjärilen från Tibet mer eller mindre sedan den gavs ut, utan att det riktigt blivit av förrän härom natten.

Håkansson lyckas, huvudsakligen, balansera sitt våld och sitt språk på en intensiv, närvarande nivå utan att det blir så mycket att det blir parodiskt eller så mycket att man bara kopplar bort det. Det finns något undantag ? ”Vilddjuret öppnade sina oändliga anusögon och ejakulerade sin skit över världen” är väl, som tidigare har påpekats, kanske inte hans mest lyckade formulering ? men på det stora hela fungerar det. Delvis därför att energin och känslorna i boken får både våld och språk att kännas rätt och naturligt, någonting som hör hemma där. Delvis därför att det aldrig bara blir en orgie i blod, inälvor och död utan någonting som sker personer man bryr sig om. Håkansson har, som jag skrev i kommentaren till det femte numret av Eskapix, förmågan att göra fiktiva människor levande. En efter en går de under, men inte förrän de redan har sett kaoset drabba personerna de älskar. Utan relationer som känts verkliga hade Fjärilen från Tibet inte varit en bra bok. Det är den.

Eftersom den redan behagligt korta romanen är uppdelad i ett antal olika berättelser kan Håkansson hålla igång en intensitet som bara någon enstaka gång (i biten om Kajsa) tappar lite av sin energi. Det bidrar till att göra Fjärilen från Tibet till en bok värd att uppleva.

Mer om litteratur, böcker, skräck, våld, håkansson, fjärilen från tibet