Ampersand

Helena på bloggen Bokhora har upptäckt Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och hyllar den som en fantastisk bok. Jag håller med, och rekommenderar den varmt. Däremot kanske man bör överväga att snegla på den engelska översättningen istället för den svenska. Åtminstone om man skall tro Ben Roimolas recension på Enhörningen:

I originalverket Ennen päivänlaskua ei voi kan man verkligen säga att Sinisalos författarskap skiner. Texten i bokens kapitel ändrar smärtlöst karaktär beroende på ur vilken persons synvinkel vi betraktar världens gång. Det är klart att en filippinsk invandrarkvinna ser på världen på ett annat sätt än en ung finländsk man. Sinisalos språk är levande och fullt av nyanser, både hårfina och storstora sådana. Texten i ett ”tidningsurklipp” från en kvällstidning är naturligtvis helt annorlunda än teksten i en vetenskaplig artikel. För det mesta lyckas Sinisalo också utmärkt med att ”förfalska” kända författares verk och stilar. Personligen kan jag bara göra mer eller mindre vilda gissningar över vilka av de skönlitterära och historiska citaten som är äkta och vilka som är författarens påhitt. Vill någon spela litterär kurragömma och kolla vilka citat som egentligen är äkta ger Sinisalos roman utmärkta möjligheter till detta.

Tyvärr försvinner så gott som alla nyanser i Ann-Christine Relanders översättning av Sinisalos text. I Bara sedan solen sjunkit är det som om all text skulle ha dragits över med samma kam. Alla personer pratar och tänker på samma sätt, psaltartexter från 1500-talet förvanskas till modern svenska; vare sig det är frågan om en skrikande kvällspressartikel eller en webbsida verkar all text vara samma slags korvstoppning.

Visst är det fruktansvärt synd att en Finlandiavinnaroman, eller överhuvudtaget vilken skönlitterär text som helst, behandlats så respektslöst. Både översättaren och förlaget skulle verkligen få skämmas. Bara sedan solen sjunkit är en otroligt dålig översättning. Det räcker inte med att ursprungstextens stil totalförvanskligats, boken innehåller dessutom en otrolig mängd slarvfel (parenteser fattas, latinska namn är fel, personnamn har bytts) och tyvärr också en hel del regelrätta översättningsfel.

Det absolut värsta felet som översättaren enligt mitt tycke gjort förstör en av bokens grundkoncept: för bokens huvudperson är trollungen som vilken hundvalp eller igelkott (eller björnunge för den delen) som helst. Det är ett djur och han tänker på det som ”se” vilket är finska för ”den”. Först alldeles i slutet av boken, det är faktiskt bokens sist mening, blir trollet ”hän” alltså han (eller hon). Av någon orsak har översättaren helt förbisett detta och kallar trollungen på svenska till ”han” från första ögonblicket. Va fan?! Inte kallar man ju björnungar eller igelkottar heller för han.

Att läsa den svenska översättningen var en total pina för mig. Jag hann läsa tre sidor inan jag fick första gången en känsla över att allt inte stämmde. Jag var tvungen att gräva fram originalverket för att kolla, och märkte att min onda aning var sann och att översättningen inte stämde. Därefter stötte jag på så gott som varje sida på något som jag måste kolla i originalboken och det är ju klart att detta inte bidrog till en njutsam läsupplevelse. Efter att ha läst boken ungefär halvvägs orkade jag inte längre och lämnade hela boken för flere månader.

Till slut var jag naturligtvis tvungen att igen öppna den svenska översättningen, den här recensionen måste ju göras. Jag började om från början och bestämde mig för att inte röra det finska originalet vad än som hände. Det löftet kunde jag naturligtvis inte hålla helt ut, men jag fick boken slutläst i alla fall.

Jag har inte läst Åke Ohlmarks nedsablade översättning av J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen, men jag har svårt att tro att den kunde vara sämre än Ann-Christine Relanders översättning av Sinisalos debutroman. Det enda som egentligen finns kvar av Sinisalos roman är händelseförloppet. Allt det som gör romanen till god litteratur, allt det som gjorde att romanen fick Finlandiapriset, är bortblåst.

Jag kan tyvärr inte rekommendera Bara sedan solen sjunkit till någon. Läs det finska originalet ifall du kan, kan du inte är det bättre att helt låta bli.

Johanna Sinisalos långnovell ”Baby Doll” är för övrigt nominerad till årets Nebulapris i långnovellkategorin. Jag är inte alls lika imponerad av den som av Bara sedan solen sjunkit, men det är definitivt en läsvärd novell.

Mer science fiction, översättningar, litteratur, böcker, noveller