Ampersand

Maria skriver om svensk fantasy, skräck och science fiction under rubriken ”Skräcken sparkar den svenska fantastikens rumpa”. Och visst är det väl så: hon kommenterar, liksom jag nyligen gjorde på Vetsaga, det faktum att Catahyas novellpris till bästa svenska fantastiknoveller under de två år det delats ut bara gått till skräcknoveller (och att det väl inte skulle vara hemskt förvånande om det hände i år igen). När jag vid årsskiftet kommenterade den bästa science fiction, fantasy och skräck konstaterade jag någonting som egentligen inte stämmer:

Jag vet inte vad det säger om svensk skräck jämfört med svensk fantasy och science fiction att all den skräck jag har läst och uppskattat nog för att nämna är svenskspråkig, men ingen av motsvarande science fiction eller fantasy.

För det är klart att jag vet vad det säger: jag läser betydligt mer fantasy och science fiction än skräck. Konkurrensen blir hårdare där. Fantasy var och förblir min första stora litterära kärlek. Science fiction uppskattar jag för idéernas och möjligheternas skull. Skräck som litteraturform har jag inget särskilt förhållande, vare sig positivt eller negativt, till. Men också: Sverige har fler riktigt läsvärda skräck- än science fiction- och fantasyförfattare. Den senaste riktigt bra svenska fantasyromanen jag läste publicerades 2004. Science fiction skall vi inte ens tala om.

Å andra sidan: det är inte som om skräckvågen är alldeles fantastisk stark. Rickard Berghorn arbetade på med Aleph och Minotauren. Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Jag gillar C.J. Håkansson. Eskapix finns, och även om den har dragits med en del barnsjukdomar så hoppas – och tror – jag att den kan växa ifrån dem. Jag har inget behov av att min skräck skall vara underground. Den behöver inte sparka mig i magen med en rostig stålhätta, även om den får göra det. Men den får lika gärna vara försiktig, tillrättalagd – så länge som den är bra. Mig är det egentligen egalt. Men skräckvågen är huvudsakligen baserad på ett par författarskap. Dess plats i den svenska offentligheten, som Maria glädjer sig åt och Henrik och C.J. beklagar, känns ändå som om den hänger på en hyggligt skör tråd.

Jag undrar om inte fler vägrar läsa (sådant som marknadsförs eller kategoriseras som) fantasy och science fiction av ren princip: för mycket fel stämplar, för långt – inbillar man sig – avstånd till mainstreamlitteraturen, medan man inte ens behöver skriva om sådant som inte kan vara (fantasy) eller inte är (sf) för att det skall stämplas som skräck. Men framför allt blir det svårt att få uppmärksamet till svensk fantasy eller science fiction så länge som man får gå och vänta flera år på att det skall komma riktigt bra böcker.