Ampersand

Ballard är död, rapporterade BBC tidigare ikväll. Det kommer inte som en överraskning. Att han var svårt sjuk var känt sedan tidigare. Likväl: en duktig författare finns inte mer.

Jag mötte hans texter för första gången för några år sedan när jag pluggade engelska och tyska vid Göteborgs universitet: mellan det att engelskan slutade på eftermiddagen och tyskan började på kvällen hade jag ett hål att fylla med någonting, som oftast blev sömn (ihopkrupen i en fåtölj i den tysta tidskriftsläsesalen med en jacka över huvudet), Shakespeare (jag hittade en utgåva med originalstavning, underhållande nog) eller Ballard. I universitetsbiblioteket snubblade jag över The Complete Short Stories. Det första som mötte mig var ”Prima Belladonna”, och så i efterhand var det nog den och berättelserna om Vermilion Sands som gjorde starkast intryck. Det var estetiken, inte psykologin, jag föll för hos Ballard.