Ampersand

Robert Jordan, eller James Oliver Rigney, Jr., som han egentligen hette, är död. Nyheten har hunnit bli ett antal timmar gammal nu, och många av Ampersands läsare har säkerligen hunnit notera den vid det här laget. Personligen är jag en smula kluven till vad jag egentligen skall tycka: människor dör varje dag, och medan varje enskilt dödsfall i förtid är tragiskt för de närstående har det aldrig känts särskilt vettigt att lägga något känslomässigt engagemang i saken när man inte kände personen i fråga. Robert Jordan skrev, så i efterhand, inte några fantastiska böcker. Hans magnum opus, The Wheel of Time, har blivit själva sinnebilden för fantasygenrens problem med evighetsserier utan slut, inte minst med tanke på hur substanslös hans berättelse har varit, särskilt på senare år. Hans död är ingen större litterär förlust, och även om det är synd om alla hans många läsare som efter alla år sett fram emot den kommande och sista boken i serien så kommer hans förlag med allra största sannolikhet att se till att någon annan avslutar den i enlighet med hans anteckningar ? förmodligen hans hustru, Harriet.

Å andra sidan har jag ett nostalgiskt förhållande till de här böckerna som inte har någonting med huruvida de är bra eller inte att göra. Jag hade, trots att jag betvivlar att jag hade kunnat hävda att den varit bra eller ens i närheten av läsvärd, velat läsa A Memory of Light så som Jordan skrivit den. Eller som jag skrev i en krönika i Mitrania tidigare i år:

Nu för tiden håller jag helst även mitt personliga fantastikläsande till noveller och fristående romaner eller i alla fall sådant som inte är längre än trilogier, även om undantag finns, men Robert Jordans (James Oliver Rigney, Jr.) The Wheel of Time (inledningsvis i form av den svenska översättningen, Sagan om Drakens återkomst) har följt mig halva mitt liv. Böckerna är egentligen inte vidare bra, särskilt inte de senaste åren: berättandet vinglar fram, fullständigt omotiverat mycket tid ägnas åt att beskriva saker som inte är särskilt intressanta, det upprepas in absurdum trots att läsarna för länge sedan har förstått vad författaren vill få fram och tröttnat på det och det är inte utan anledning som den ofta liknas vid en såpa. Ändå kommer jag, förutsatt att den sjuke författaren lever tillräckligt länge för att avsluta vad som har sagts skall bli den sista delen, vilket han verkar ha goda chanser att göra, att köpa och läsa även nästa bok. Inte för att jag tror att det kommer att vara en fantastisk läsupplevelse eller för att jag egentligen ser fram emot det, utan för att jag har följt den för länge för att kunna låta bli. Sagan om Drakens återkomst var från tioårsåldern och upp mot de allra yngsta tonåren mina favoritböcker inom fantasygenren, innan Neil Gaiman dök upp för att peka på allt annat som fantasy kunde vara.

Länk.

Mer om fantasy, robert jordan, böcker, litteratur