Ampersand

Nova science fiction arbetar hårt på att komma ikapp utgivningsschemat och man hinner knappt hämta andan innan nästa nummer dyker upp i brevlådan. Inte för att det är en dålig sak.

När jag kommenterade det näst senaste numret skrev jag ”[o]fta brukar det finnas åtminstone en eller två noveller som verkligen griper tag i mig ? de saknades här”. I Nova science fiction nr. 13 finns en sådan novell i form av James Alan Gardners ”Tre förhör rörande förekomsten av ormar i människans blodomlopp” (”Three Hearings on the Existence of Snakes in the Human Bloodstream”, översättning Johan Anglemark). Jag älskar den här sortens intelligenta utforskning av alternativa världar och alternativ historia med paralleller till hur vår historia faktiskt har sett ut. Det är när jag får upptäcka noveller som den här som jag inte bryr mig om att det är en novelltidskrift som nästan uteslutande publicerar översättningar från ett språk som jag behärskar tillräckligt väl för att hellre läsa verken i original än i översättning. Så länge urvalet är tillräckligt intressant är det värt att läsa tidskriften bara för att upptäcka noveller man annars hade missat.

Som en tråd genom Novas trettonde nummer löper ”den nya rymdoperan”, vilket märks på den tolv sidor långa ledaren och tre av de fem novellerna. Personligen tycker jag att det är bra när nummer inte helt och hållet ägnas ett tema, utan lämnar åtminstone någon plats åt annat ? som James Alan Gardners novell. Nästa nummer är, om man skall tro tidskriftens hemsida, helt och hållet ägnat Poul Anderson. Nu gillar jag Poul Anderson (både som science fiction- och fantasyförfattare; den som inte har läst hans The Broken Sword bör fundera på om den inte har missat någonting) men åtminstone en eller två noveller från annan penna hade ändå varit roligt att se. Variationen och det omväxlande är kanske rentav den främsta orsaken till att jag tycker så mycket om tidskrifter.

Nu är det inte bara ”Tre förhör rörande förekomsten av ormar i människans blodomlopp” som är läsvärd i senaste Nova. James Patrick Kelleys ”Ogjort” (”Undone”, översättning Anders Bellis) är intressant, och jag tycker riktigt bra om Kage Bakers underhållande ”Kejsarinnan av Mars” (”The Empress of Mars”, översättning Anders Bellis). Det sistnämnda är en närmare femtio sidor lång berättelse om en kolonisation av Mars, lite i utkanten av det förväntade, och om de små människornas kamp för att skapa ett eget liv på egna villkor.

Alastair Reynolds har jag däremot svårt för av skäl jag inte riktigt kan sätta fingret på och L. Timmel Duchamps ”Dansa vid randen” (”Dance at the Edge”, översättning Ylva Spångberg) tycker jag inte når riktigt hela vägen fram. Jag applåderar viljan att visa hur science fiction kan behandla ”mänskliga relationer, genus och alternativa livssätt” ? det är ett inslag i Nova jag verkligen uppskattar ?, men de vare sig de mänskliga relationerna eller sf-innehållet lyfter den här texten tillräckligt mycket för att den skall vara någonting att komma ihåg någon längre tid.

Mer om science fiction, tidskrifter, litteratur, recensioner, nova sf