Ampersand

Imperiets dotter (The Empire Trilogy) av Raymond E. Feist och Janny Wurts är inte en särskilt bra serie. Språket är styltigt och ihåligt, dialogen är stel. Personteckningen är på en nivå där det inte verkar som om ens författarna själva anser att det finns några personligheter för läsarna att upptäcka, eftersom de ständigt skriver en på näsan med vilka egenskaper de olika personerna har, så att man inte skall glömma bort det. Det som ändå gör den intressant är att den ? vilket jag skrev lite längre om i en krönika i Mitrania för ett tag sedan ? i mycket större utsträckning än vad som är vanligt inom fantasygenrens huvudfåra, är en serie om förändring, om att röra sig bort från status quo snarare än att försvara det.

En sak som slog mig när jag bläddrade lite i den hemma hos några vänner i helgen var hur konflikterna kring den förändringen skildras, särskilt mot slutet av den fjärde svenska boken (vilket motsvarar den andra engelska). För att vara ett samhälle där allt står still och där det om och om igen påpekas hur omöjligt det skall vara att rubba folk ur gamla hjulspår har de verkligen fruktansvärt enkelt att acceptera nyheter. Det finns en skärande diskrepans mellan vad författarna säger och hur deras skapelser faktiskt agerar.

Mer om fantasy, litteratur, böcker, förändring, feist