Melkor, Sauron, Saruman, Ar-Pharazon med flera är helt uppenbart korrumperbara och söker efter mer makt, medans många andra är nöjda med den makt och den roll de har och därmed nästan verkar vara immuna mot frestelsen att t ex använda Ringen (t ex Aragorn och Faramir). Men i de flesta fall har dessa personer redan ganska mycket makt, så man kan ju säga att de är nöjda med vad de har.

Som jag ser det kan makt inte tas i MidgÃ¥rd – den kan bara ges. Och det är de som försöker ta makt (eller mer makt än vad de ska ha) som korrumperas och faller.

Intressant är dock att Frodo inte frivilligt kan med att förstöra Ringen…

Fast det är ju förstÃ¥s vanligt att man försöker ärerädda en lÃ¥gt värderad uttrycksform just genom att peka pÃ¥ en ”samhällskritisk” dimension… Med vilket man i själva verket avser förekomst av vänsterideologi (om än aldrig sÃ¥ banal). Som om konservatismen och liberalismen inte kunde vara samhällskritiska.

”Den tomma segern: Joe Abercrombies The First Law”
”Samhällskritik i Harry Potter”
”Robert Jordans Sagan om Drakens Ã¥terkomst och behovet av härskare”

Några andra kommentarer, som inte riktigt passande in i essän:

Fantasy har ibland definierats som det omöjligas litteratur. Men denna definition tar inte hänsyn till genrens särart. Samtidigt bidrar den till en felaktig bild av vad fantasy är för någonting.

Definitionen skapar följande resonemang: om något inte är och inte kan vara sant så kan det heller inte vara betydelsefullt eller representera något av bestående värde. Fantasy definieras som rolig läsning och inget mer. Denna syn på genren ignorerar helt att den har en samhällskritisk funktion.

Min utgångspunkt är istället att fantasyn ifrågasätter föreställningar, värderingar och traditioner och därigenom den rådande ordningen. Det är dess samhällskritiska sida som gör att den betraktas som farlig och för att netralisera dess verkan har den beskrivits som enbart rolig läsning och ingenting annat.

För det första: jag hÃ¥ller helt och hÃ¥llet med Skrobo om att ”om nÃ¥got inte är och inte kan vara sant sÃ¥ kan det heller inte vara betydelsefullt eller representera nÃ¥got av bestÃ¥ende värde” är en tragiskt vanlig föreställning och att den är djupt felaktig. Men är det verkligen definitionens fel? Ligger inte misstaget snarare i de som väljer att tolka fantasyn sÃ¥ utifrÃ¥n den i sig fungerande definitionen?

För det andra: vem betraktar fantasygenren som farlig? Är det inte en betydligt mer lÃ¥ngsökt förklaring än att det mimetiskas kulturella hegemoni leder till att man betraktar genren som undermÃ¥lig snarare än som nÃ¥gonting som man konspiratoriskt mÃ¥ste trycka ned pÃ¥ grund av nÃ¥gon inneboende samhällsomstörtande sprängkraft? ”Vad skulle farbror Ockham ha sagt?” et cetera.

Dessutom, bara för att få vifta med en av mina favoritkäpphästar: fantasy är inte per definition lågteknologisk, vilket gör att magi inte nödvändigtvis måste fylla dess roll – eller fylla dess roll ens om världen är av pseudomedeltid eller annan förindustriell art. Det finns gott om fantasy där högteknologi lever sida vid sida med magi. Det finns fantasy där magi inte alls fyller de luckor tekniken gör för oss, trots att magi finns och tekniken saknas. Men visst kan den göra det, och det är väl en återkommande och – beroende på magins utbredning – mer eller mindre fungerande förklaring till varför samhällen ofta verkar stå still på en och samma teknologiska nivå, om man tycker att det är viktigt att sådant fungerar.

Det är för övrigt kul att se hur fruktansvärt illa Jackson tycker om Tolkien. Några valda citat:

From Walter de la Mare, Beatrix Potter, A.A. Milne, to Richard Adams and J.R.R Tolkien, a tradition of liberal humanism spreads outwards, covering with its moral, social, and linguistic orthodoxies a world of bears, foxes, wolves, rabbits, ducks, hens and hobbits. (155)

The current popularity of J.R.R. Tolkien’s The Hobbit and The Lord of the Rings indicates the strength of a romance tradition supporting a ruling ideology. Tolkien is nostalgic for a pre-Industrial, indeed a pre-Norman Conquest, feudal order. He makes a naive equation of industry with evil, referring with disgust to the ‘materialism of a Robot Age’ and looking backwards to a medieval paradise, his secondary worlds providing coherence and unity. (155–156)

For Tolkien, the only way is backwards: the chauvinistic, totalitarian effects of his vision are conveniently removed from present material conditions, by providing and ‘escape’ from them. He is repelled (like Carroll) by the physical and material. Tolkien’s Orcs, the dark hairy creatures of The Lord of the Rings, are imagined as repulsively sensual, as embodiments of absolute evil, whereas for Blake they are instruments of revolution.” (156)

Dessutom, en fråga:

I Tolkiens verk finns ett tema av makt och korruption som gestaltas via exempelvis Melkor, Sauron och Saruman. Ämnet som tas upp och diskuteras är att det inte är makt som korrumperar utan att den drar till sig de korrumperbara.

Jag tycker att det känns som en konstig tolkning av temat, men jag är – som jag upprepade gånger bör ha bevisat för den som följt diskusionerna på Vetsaga – ingen tolkienist. Skrobo kan mycket väl vara betydligt mer insatt än mig här. Det skulle vara kul att höra vad Tolkienkännare anser om den tolkningen, eller varifrån den är hämtad, om den inte är Skrobos egen.

Slutligen vill jag passa på att upprepa att jag, trots de invändningar jag har mot essän, tycker att det är kul när det skrivs om fantasy och att jag verkligen uppskattar att Borås Tidning ger genren det utrymme de har gjort den senaste månaden, både med den här essän och det Skrobo har skrivit om Niklas Krog, Steph Swainston och Steven Erikson där.