Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst och behovet av härskare

Johan Jönsson

Den rättmätige konungens återkomst till tronen är ett vanligt motiv inom fantasylitteraturen. Mänskligheten förmår inte riktigt att stå emot de krafter som hotar den utan tronens ledning: Minas Tirith räddas hos Tolkien genom Aragorns återkomst och Gondors i århundraden tomma tron ekar i David Eddings berättelse om Belgarion, som blir Rivas länge efterlängtade kung och Västerns överhuvud.

Medan nyheten ilade genom den andlösa staden nedanför fångade andra klockor upp ljudet, och deras jubel av järn ekade mellan kustens klippor, förtalte för havets iskalla vatten att Rivas kung hade återkommit.

I Tad Williams gigantiskt tjocka fantasytrilogi är en sämre kungs tillträde till tronen en viktig orsak till de problem som uppstår och äldre blods anspråk på den som avslutar det hela. Elizabeth Moons hjälte Paksenarrions största dåd blir inte något av det som hon så att säga själv uträttat, utan att ha räddat Lyonya genom att ha satt rätt person på tronen.

Och av alla paladin Paksenarrions gärningar är det för denna hon är mest berömd i de mittersta av de Åtta kungadömena: att ha återbördat den bortrövade prinsen till tronen och därigenom räddat Lyonya från vanstyre och sönderfall.

Ibland säkerligen medvetet och ibland förmodligen mest för att det följer genrens konventioner och passar in i den pseudomedeltida tid då berättelserna utspelar sig så finns detta återkommande behov av en härskare. Det handlar inte om existensen av kungar, drottningar och adelsmän, vilket i världar som hämtat mycket av sin inspiration från ett feodalsamhälle knappast är ett förvånande inslag, utan om det starka behov av dessa regenter som uppvisas. Det räcker inte med att bondpojken räddar världen med svärd i hand och halm i håret; en nödvändig ingrediens för att ordning skall råda är dessutom att han byter halmen mot en krona – eller motsvarande symbol.

Ett än tydligare exempel på detta behov finns i Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst. Inledningsvis äger berättelsen rum i Tufloden: ett isolerat område som på kartan tillhör riket Andor – vilket tuflodsborna knappt vet om – dit främlingar aldrig kommer och där byarna i sin självständighet, med sina byråd och kvinnoråd, sköter sina egna affärer.

Det sägs att folk från Tufloden är envisa. De kan låta sig ledas om de finner någon värdig att leda dem, men ju mer man försöker påverka dem, desto mer spjärnar de emot.
 - Gawyn

De beskrivs som envisa och orubbliga; bönder som klarar sig själva och inte vill ha någon inblandning från omvärlden, som tar nya tag när någonting går fel och som är svårare att få att ändra sig än en sten när de väl bestämt sig för någonting. När Perrin Aybara, som en av fem personer som lämnade en av Tuflodens byar i första boken, senare återvänder till sina hemtrakter ser skildringen något annorlunda ut.

”Människorna här kommer inte ihåg hur man handskas med en drottning – eller en kung. De försöker komma underfund med det. Du måste ha tålamod med dem.”

”En kung?” sade han matt. Han lätt huvudet falla mot sina armar som han vilade på bordet. ”Åh, Ljus!”

Faile skrattade mjukt och rufsade honom i håret. ”Nåja, kanske inte en kung. Jag betvivlar starkt att Morgase skulle ge sitt samtycke till det. En ledare, åtminstone. Hon skulle säkerligen ge sitt samtycke till någon som förde tillbaka ett område som kronan inte kontrollerat på hundra år eller mer under hennes styre. En sådan man skulle hon utan tvekan utse till furste. Perrin av huset Aybara, furste av Tufloden. Det klingar bra.”

”Vi behöver inga furstar i Tufloden”, morrade han ned i ekbordet. ”Eller kungar, eller drottningar. Vi är fria män!”

”Fria män kan också behöva någon att följa”, sade hon mjukt. ”De flesta vill tro på någonting som är större än de själva, någonting mer vidsträckt än deras egen åkerlapp. Det är därför det finns riken, Perrin, och folk.”

Nu skall Faile, Zarine Bahsere, som kusin till drottningen i sitt hemland och därmed tillhörande den absoluta makteliten så länge som de har nämnda ledare att följa, naturligtvis inte ses som en objektiv källa inom berättelsen: hon talar i egen sak och hon talar i det som hon blivit uppfostrad att vara övertygad om. Likväl speglar hennes påpekanden väl vad som sker i Jordans berättelse. Efter att författaren inledningsvis har bankat in Tuflodsbornas envishet och deras långa självständighet beter de sig plötsligt som barn som inte vågar göra någonting utan att först fråga sina föräldrar: Perrin skall vara delaktig i minsta lilla sak, hur länge de som frågar honom om råd än själva har skött den utan problem. De har fått sin furste och fyllt sitt behov av en härskare.

Kommentarer

  1. Andrea skrev:

    Det som är så skojigt i sammanhanget är förstås att det där med folk och riken inte passar särskilt bra in i det kvasimedeltida samhället. Inte ens i stora gamla riken som Romarriket och senare Tysk-romerska riket lär folk ha uppfattat sig som ett _folk_ innan 1800-talet.

    I en påhittad värld kan man visserligen låta nationalismen födas femhundra år tidigare än i vår. Men jag undrar fortfarande _varför_ behovet av en kunglig ledare förmodas finnas där.

  2. Johan J. skrev:

    Björn Hettnes Från Pax Romana till Pax Americana är en ganska intressant bok om territorial- och nationalstaten (historia, nutid och framtid) som sätter dess ungefärliga europeiska födsel till westfaliska freden (1648). Oavsett undrar jag om det är så bra att försöka mata in en fantasyvärld i det århundrade där man kommer närmast dess teknologiska utveckling och sedan dra paralleller till andra nivåer av kunskap och åsikter, även om sådant naturligtvis lätt följer med när man hämtar sin inspiration därifrån. Ta Jordans värld, till exempel – tretusen års huvudsaklig regression efter sin högteknologiska höjdpunkt (ungefär motsvarande dagens nivå?) känns kanske inte som någonting som är sådär jättemycket europeisk medeltid. Fast visst verkar det vara många som antar att synen på folk, länder och nationalism har sett ut ungefär som nu så länge man har haft större sammanhang än byar.

  3. Andrea skrev:

    Det är väl mest det jag menar, det oreflekterade. Precis som många författare har en tendens att låta sina huvudkaraktärer ha moderna västerländska värderingar oavsett tid, plats och möjlig annan värld.

  4. Johan J. skrev:

    Å andra sidan är det ju inte omöjligt att man medvetet gör så helt enkelt för att man finner de värderingarna mest sympatiska – även om jag i och för sig brukar hävda att man aldrig bör underskatta den oreflekterande vanans makt …

  5. Anonym skrev:

    Har inte Faile rätt, då? Vill inte de flesta vara en del av någonting som är större än dem själva och deras omgivning? Någon att följa?

  6. Johan J. skrev:

    Jag tror och hoppas personligen på att hon har fel. Jag tycker inte om fenomenet över huvud taget, men det är en enorm skillnad mellan att ha någonting större och att följa en envåldshärskare.

    Men det är väl en diskussion som halkat något utanför fenomen inom fantasygenren.

  7. carulmare skrev:

    Jag tänker nog på fantasy ur en lite annan synvinkel. Som jag ser det är vi alla blivande kungar. Kungen är en symbolisk figur. En sinnebild för en mogen mänska, en som har lärt sig att se sina rädslor och styra sitt liv.

    Det är ett tema som förekommer också i de vanliga folksagorna. En pojke lämnar sitt hem, söker lyckan, kämpar mot draken, räddar prinsessan och vinner kungariket. Eller med andra ord: Han känner ett behov av att gå vidare, möter sin rädsla, övervinner den och får en mera mogen livshållning.

    Att skriva om kungar i fantasy behöver således inte ha något med politik att göra…

  8. inanna skrev:

    Frågan är om det verkligen är en furste/kung de behöver? Jag tycker allt som oftast det känns som att folket i fantasyberättelser behöver en Führer – någon som inte bara säger åt dem vad de ska göra utan även hur de ska tänka. Och naturligtvis slåss denne Führer ”för det goda”.

    Unket…

  9. Johan J. skrev:

    Jag vet inte om jag generellt håller med om det – bland annat för att fantasyförfattare i regel sätter nutida människor i dåtida miljöer – men även om vi skulle anta att det stämde så ser jag inte riktigt motsägelsen, med tanke på att den härskarroll som mycket pseudomedeltida fantasylitteratur är modellerad efter inte direkt uppmuntrade till självständigt tänkande den heller.