Vetsaga

Johan Jönsson

Den rättmätige konungens återkomst till tronen är ett vanligt motiv inom fantasylitteraturen. Mänskligheten förmår inte riktigt att stå emot de krafter som hotar den utan tronens ledning: Minas Tirith räddas hos Tolkien genom Aragorns återkomst och Gondors i århundraden tomma tron ekar i David Eddings berättelse om Belgarion, som blir Rivas länge efterlängtade kung och Västerns överhuvud.

Medan nyheten ilade genom den andlösa staden nedanför fångade andra klockor upp ljudet, och deras jubel av järn ekade mellan kustens klippor, förtalte för havets iskalla vatten att Rivas kung hade återkommit.

I Tad Williams gigantiskt tjocka fantasytrilogi är en sämre kungs tillträde till tronen en viktig orsak till de problem som uppstår och äldre blods anspråk på den som avslutar det hela. Elizabeth Moons hjälte Paksenarrions största dåd blir inte något av det som hon så att säga själv uträttat, utan att ha räddat Lyonya genom att ha satt rätt person på tronen.

Och av alla paladin Paksenarrions gärningar är det för denna hon är mest berömd i de mittersta av de Åtta kungadömena: att ha återbördat den bortrövade prinsen till tronen och därigenom räddat Lyonya från vanstyre och sönderfall.

Ibland säkerligen medvetet och ibland förmodligen mest för att det följer genrens konventioner och passar in i den pseudomedeltida tid då berättelserna utspelar sig så finns detta återkommande behov av en härskare. Det handlar inte om existensen av kungar, drottningar och adelsmän, vilket i världar som hämtat mycket av sin inspiration från ett feodalsamhälle knappast är ett förvånande inslag, utan om det starka behov av dessa regenter som uppvisas. Det räcker inte med att bondpojken räddar världen med svärd i hand och halm i håret; en nödvändig ingrediens för att ordning skall råda är dessutom att han byter halmen mot en krona – eller motsvarande symbol.

Ett än tydligare exempel på detta behov finns i Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst. Inledningsvis äger berättelsen rum i Tufloden: ett isolerat område som på kartan tillhör riket Andor – vilket tuflodsborna knappt vet om – dit främlingar aldrig kommer och där byarna i sin självständighet, med sina byråd och kvinnoråd, sköter sina egna affärer.

Det sägs att folk från Tufloden är envisa. De kan låta sig ledas om de finner någon värdig att leda dem, men ju mer man försöker påverka dem, desto mer spjärnar de emot.
 - Gawyn

De beskrivs som envisa och orubbliga; bönder som klarar sig själva och inte vill ha någon inblandning från omvärlden, som tar nya tag när någonting går fel och som är svårare att få att ändra sig än en sten när de väl bestämt sig för någonting. När Perrin Aybara, som en av fem personer som lämnade en av Tuflodens byar i första boken, senare återvänder till sina hemtrakter ser skildringen något annorlunda ut.

”Människorna här kommer inte ihÃ¥g hur man handskas med en drottning – eller en kung. De försöker komma underfund med det. Du mÃ¥ste ha tÃ¥lamod med dem.”

”En kung?” sade han matt. Han lätt huvudet falla mot sina armar som han vilade pÃ¥ bordet. ”Ã…h, Ljus!”

Faile skrattade mjukt och rufsade honom i hÃ¥ret. ”NÃ¥ja, kanske inte en kung. Jag betvivlar starkt att Morgase skulle ge sitt samtycke till det. En ledare, Ã¥tminstone. Hon skulle säkerligen ge sitt samtycke till nÃ¥gon som förde tillbaka ett omrÃ¥de som kronan inte kontrollerat pÃ¥ hundra Ã¥r eller mer under hennes styre. En sÃ¥dan man skulle hon utan tvekan utse till furste. Perrin av huset Aybara, furste av Tufloden. Det klingar bra.”

”Vi behöver inga furstar i Tufloden”, morrade han ned i ekbordet. ”Eller kungar, eller drottningar. Vi är fria män!”

”Fria män kan ocksÃ¥ behöva nÃ¥gon att följa”, sade hon mjukt. ”De flesta vill tro pÃ¥ nÃ¥gonting som är större än de själva, nÃ¥gonting mer vidsträckt än deras egen Ã¥kerlapp. Det är därför det finns riken, Perrin, och folk.”

Nu skall Faile, Zarine Bahsere, som kusin till drottningen i sitt hemland och därmed tillhörande den absoluta makteliten så länge som de har nämnda ledare att följa, naturligtvis inte ses som en objektiv källa inom berättelsen: hon talar i egen sak och hon talar i det som hon blivit uppfostrad att vara övertygad om. Likväl speglar hennes påpekanden väl vad som sker i Jordans berättelse. Efter att författaren inledningsvis har bankat in Tuflodsbornas envishet och deras långa självständighet beter de sig plötsligt som barn som inte vågar göra någonting utan att först fråga sina föräldrar: Perrin skall vara delaktig i minsta lilla sak, hur länge de som frågar honom om råd än själva har skött den utan problem. De har fått sin furste och fyllt sitt behov av en härskare.