Den tomma segern: Joe Abercrombies The First Law
Johan Jönsson
En av de mest uppmärksammade nya fantasyförfattarna de senaste åren är Joe Abercrombie. 2006 debuterade han med den första delen i The First Law, The Blade Itself, som följdes upp med Before They Are Hanged 2007 innan trilogin avslutades med Last Argument of Kings 2008. Den här miniessän kommer i korthet att kommentera hur The First Law i helhet förhåller sig till hur den episka fantasyn har sett ut sedan Tolkien.
En stor del av poängen med The Blade Itself, trilogins första bok, är att bygga upp bilden av en på många sätt typisk fantasyhistoria. På en punkt, åtminstone, spelar Abercrombie med en av genrens mest framträdande normer utan att bryta den: att skriva femhundra sidor som inte gör mycket mer än att presentera huvudpersonerna och situationen är någonting som ekar den nutida fantasyns vana. Bilden som han bygger upp kan han sedan låta krackelera i Before They Are Hanged för att slutligen fullständigt riva ned i Last Argument of Kings.
Ett framträdande tema i The First Law är meningslöshet. En betydande del av Before They Are Hanged ägnas Ã¥t sökandet efter den magiska sten, the Seed, som magusen Bayaz hoppas skall hjälpa honom att besegra magusen Khalul, som hotar att invadera Unionen. Resultatet? Gruppen färdas över en stor del av världen bara för att när de kommer fram upptäcka att vad de letar efter inte finns där. De Ã¥tervänder tomhänta, likt en Frodo som plÃ¥gad av ringen vandrat genom Mordor bara för att upptäcka att Domberget rÃ¥kade befinna sig nÃ¥gon annanstans. Visst finns det möjlighet för personutveckling och för författaren att lÃ¥ta sprickorna i den först givna bilden av den inledningsvis godhjärtat skildrade Bayaz att börja lysa igenom, men för bokens huvudpersoner är det ändÃ¥ fullständigt poänglöst. Samtidigt, i en annan av bokens tre trÃ¥dar, räddar Collem West sin inkompetente kronprins och tvingas frusen och utmattad släpa omkring pÃ¥ honom i fientlig mark – tills han efter att prinsen försökt vÃ¥ldta en ung kvinna knuffar ned honom för ett stup och dödar honom. I en annan del av världen har Sand dan Glokta fÃ¥tt i uppdrag att försvara en stad mot en enorm övermakt utan att nÃ¥gon förväntar sig att han skall lyckas eller vinna nÃ¥gra militära strategiska fördelar. Meningslösheten nÃ¥r sitt klimax i Last Argument of Kings: Bayaz’ försvar mot Khaluls invasion visar sig vara inte mycket mer än ett gräl pÃ¥ tillräckligt stor skala för att bygga och riva nationer. Ingen av dem har nÃ¥gon respekt för andras liv; för Bayaz är Unionen och alla dess invÃ¥nare ingenting mer än ett verktyg han kan använda.
‘Life is always short for you insects. But it can be very short for those who are not useful. I made you out of nothing. Out of air. With a word I can unmake you.’ Bayaz snapped his fingers, and the sound was like a sword through Jezal’s stomach. ‘Like that you can be replaced.’
Hos Abercrombie är segern fulltsändigt tom. Det står plågsamt tydligt att de vanliga människorna inte har varit mer än pjäser på ett spelbräde, att de aldrig har varit fria och att de aldrig kommer att bli fria. Makten bryr sig inte om deras lycka; den ena sidan är inte bättre än den andra. Deras liv har i allmänhet försämrats. De har vunnit sina krig, sina kamper – inte bara de politiska och militära, utan även på ett personligt plan – bara för att upptäcka att det inte ledde någonstans alls. De som när trilogin avslutas inte har fått sina liv försämrade eller tagna från sig är de som egentligen aldrig fört någon kamp: Sand dan Glokta, som egentligen inte haft någon starkare önskan att över huvud taget överleva, och Ferro Maljinn som aldrig fått den hämnd hon eftersträvar – och ändå är till och med hennes liv tommare än det hade kunnat vara. Segern tillhör Bayaz, och för honom har läsaren inga sympatier kvar.
‘What have I done?’ Bayaz snorted with disbelieving laughter. ‘I combined three pure disciplines of magic, and I forged a new one! It seems you do not understand the achievement, Master Ninefingers, but I forgive you. I realise that book-learning has never been your strongest suit. Such a thing has not been contemplated since before the Old Time, when Euz split his gifts among his sons.’ Bayaz sighed. ‘None will appreciate my greatest achievement, it seems. None except Khalul, perhaps, and it is unlikely he will ever proffer his congratulations. Why, such power has not been released within the Circle of the World since … since …’
‘Glustrod destroyed himself and Aulcus with him?’
The Magus raised his eyebrows. ‘Since you mention it.’
‘And the results are pretty much the same, it seems to me, except you wrought a touch less careless slaughter, and ruined a smaller part of a smaller city, in a smaller, meaner time. Otherwise what’s the difference, between you and him?’
‘I would have thought that was entirely obvious.’ Bayaz lifted his teacup, gazing mildly over the rim. ‘Glustrod lost.’
Det finns inget uppror mot Bayaz att tala om, ingenting mer än några protester som snabbt tystas ned; ingen har ändå någon chans mot honom. Att hjälpa honom att segra har i Unionen i bästa fall inneburit att bli ett lydigt verktyg. Å andra sidan är alternativet inte bättre; ingenting tyder på att livet under Khalul skulle ha varit friare. Till exempel Niklas Krog har tangerat temat i En krigares hjärta – en magisk kamp mellan två parter med mänskligheten som spelbräde, även om de är av en helt främmande natur snarare än bara mäktiga – men där resultatet där är att de båda slängs ut finns det knappt ens någon antydan till att det skulle vara möjligt här. Det finns ingen väg ut.
The First Law håller sig nära den typiska fantasyberättelsen så som vi har lärt känna den. Intrigen utgår från en yttre invasion, hotet mot status quo, och kampen mellan två magiska parter – här skiljer den sig inte alls från det förväntade. Men även där den avviker från normen hade den aldrig kunnat skrivas utan genrens konventioner. Mer än någonting annat känns den som en metakommentar till den posttolkienistiska episka fantasylitteraturen; där den avviker från den förväntade vägen kan man ana skuggan av det den inte gör. Den spelar på våra fördomar om fantasygenren. Det är den intertextuella läsningen som gör den intressant. Det är den intertextuella läsningen som gör den överraskande, även om Abercrombie gör sitt bästa för att i The Blade Itself bygga upp en bild han sedan kan bryta mot. Det är den intertextuella läsningen som gör den läsvärd. Att hans idéer och intentioner sedan är bättre än genomförandet och resultatet kan man förlåta en ung författares debutverk.
Fredrik Wollentz skrev:
Just det Johan skriver om i essän är en av flera anledningar, av vilka karaktärsporträtten är en annan, till att jag tycker att Abercrombie är en av de mest imponerande av de nya författare jag har stött på inom genren de senaste åren (även om första platsen tveklöst går till R. Scott Bakker). Till skillnad från Johan tycker jag inte att det finns överdrivet mycket att klaga på själva genomförandet heller, ja, om man möjligtvis bortser från att The Blade Itself är alldeles för mycket av en uppbyggare (vilket också förs på tal i essän). Detta är synd i och med att det bidrar till att serien kanske inte når den absoluta toppen, men det är inget som borde hindra någon från att läsa den.
Skriven 12/4 2008 klockan 17:10 ¶
Johan J. skrev:
Kul att du nämner personporträtten, i och med att de är ett typiskt exempel pÃ¥ sÃ¥dant som den sistnämnda meningen kan appliceras pÃ¥. Visst är de bättre än man hittar hos Jordan & Co., men det behöver inte nödvändigtvis säga sÃ¥ fantastiskt mycket. Man märker att Abercrombie gjort ett ambitiöst försök att fÃ¥ in personer som definitivt inte är svartvita, att skapa människor med styrkor och svagheter, och i hans huvud och sÃ¥ att säga pÃ¥ ritbordet kan han mycket väl ha lyckats, men det hÃ¥ller inte hela vägen om man skall betrakta dem inte bara som fungerande, utan nÃ¥gonting i sig värda att uppmärksamma och hylla. Det är roligt att Abercrombie lyckas göra den nästan fullständigt hänsynslöse Sand dan Glokta till en av de personer som man har mest sympati för, men hela film- och litteraturhistorien visar att det egentligen inte är nÃ¥gon större utmaning att fÃ¥ folk att tycka om personer som gör hemska saker om man bara framställer dem pÃ¥ rätt sätt. Det är roligt att man fÃ¥r en person som Logen Ninefingers, med sina försök att bli en bättre människa och likväl lÃ¥ngt värre än han själv vill tro – ”Does the devil know he is a devil?” – och sÃ¥ vidare, men till syvende og sist är själva porträtteringen av dem inte särskilt bra. Jag vill göra en distinktion mellan personerna som Abercrombie har skapat dem och hur väl han lyckas skildra dem, och jag tycker att han brister i det andra ledet. Jag begär inte att författaren skall vara Dostojevskij eller Coetzee, men hur mycket av Gloktas klagomÃ¥l och tankar skall jag behöva se utan att det egentligen för mig särskilt när honom? Det är inte som om Abercrombie inte har tagit sig utrymmet, och ändÃ¥ saknar porträtten djup. Litteratur behöver inte vara psykologiserande för att vara läsvärd, men man kan inte ägna sÃ¥ mycket tid Ã¥t nÃ¥gons tankar som Abercrombie gör med Glokta, inte säga mer om personen och komma djupare än han gör och fortfarande pÃ¥ nÃ¥got sätt imponera med skildringen av personerna.
Skriven 12/4 2008 klockan 17:41 ¶
Magnus skrev:
Schysst text. Jag förstÃ¥r dock inte distinktionen mellan ”mellan personerna som Abercrombie har skapat dem och hur väl han lyckas skildra dem”. Jag förstÃ¥r faktiskt inte hur en sÃ¥dan distinktion kan existera – för det skulle pÃ¥ nÃ¥got sätt innebära att en litterär figur kan vara mer (eller mindre) än de tecken författaren beskriver den med. Men du kanske bara menar att idén till karaktären är bättre än resultatet? PÃ¥ samma sät som ”Drakarnas rike” är en usel film, men ändÃ¥ har en ganska läcker premiss.
Skriven 12/4 2008 klockan 20:15 ¶
Johan J. skrev:
Magnus: om jag ser på Abercrombies figurer så kan jag se en rad intressanta drag, som bilden av Bayaz som den godhjärtade magikern som allt mer faller sönder i andra och framför allt tredje boken, Logen Ninefinger som desperat vill bli en bättre man men till slut ändå inte är bättre än, utan kanske värre än, Bethod, Sand dan Glokta som bilden av den som gör vad andra gjort mot honom och så vidare. Det är inte ointressant. Men själva skildringen av dem, som skall sätta kött på bokstäverna och få läsaren att faktiskt lära känna dem som personer, om än fiktiva, snarare än några utvalda karaktärsdrag och handlingar som satts samman och givits ett namn och ett utseende, brister. De blir aldrig riktigt levande på samma sätt som hos en mästerligt psykologisk författare. Glokta förblir trots all den tid som ägnas hans inre liv dessa drag snarare än en hel och fullständig person, eftersom varken det han gör eller det han säger i någon nämnvärd utsträckning pekar mot ett större djup. Det är nu ingenting anmärkningsvärt för en författare behöver, förstås, inte vara en fantastisk personskildrare för att vara bra. Det finns andra områden att excellera på istället. Däremot hindrar det honom från att vara en författare vars personporträtt är värda att lyfta fram och hylla, vilket Fredrik vill göra i sin kommentar.
Skriven 13/4 2008 klockan 08:52 ¶
Magnus skrev:
Johan J: Ok, nu hänger jag med. Och håller med. :-)
Skriven 14/4 2008 klockan 19:49 ¶
A.R.Yngve skrev:
Vad tror ni att Abercrombie ”ville” med sitt verk? Är avsikten att vara en ikonoklast, att riva ned gamla trötta konventioner för att bana väg Ã¥t förnyelse? Eller?
:-S
Skriven 14/4 2008 klockan 20:51 ¶
Johan J. skrev:
Eller så ville han angripa konventioner för att han tyckte att han skulle berätta en bättre historia om han bröt mot vad läsaren förväntade sig på en rad utvalda punkter. Eller både och. Skriver man ett verk på femtonhundra sidor finns det förhoppningsvis plats för fler syften än ett i det, om det skulle vara så. Jag vet inte hur meningsfullt det är i att spekulera i en författares intentioner, om de inte utifrån historisk situation eller annan kontext är väldigt tydliga, utan att ha något annat stöd än i det skönlitterära verket. Vad han gör kan man alltid bedöma; varför är en fråga som lätt blir så spekulativ att det inte fyller något egentligt syfte att försöka besvara den om man inte tar stöd i annat material. Det är väl knappast helt osannolikt att någon ställt honom den frågan i en intervju av något slag, men jag har inte direkt letat efter sådana.
Skriven 15/4 2008 klockan 07:56 ¶