Vetsaga

Johan Jönsson

En teori till varför Harry Potter-böckerna blivit så framgångsrika är att de så väl speglar allt det som läsarna själva brukar uppleva. Trollkarlsvärlden är inte fundamentalt annorlunda utan har en lång rad igenkänningsfaktorer där man gör helt vardagliga saker fast med magiska hjälpmedel istället för med tekniska: kommunikation, godis, idrott, sjukvård, undervisning, ekonomiskt system och så vidare har tagits och vridits en aning på för att ge en lagom främmande bild men ändå i stort bevara de funktioner vi är vana vid. Därför borde många svenska läsare ha större problem med att förstå sig på många av de saker som är typiska för brittiska internatskolor snarare än för trollkarlsvärlden – det typiskt brittiska är om än inte mer exotiskt så åtminstone mer främmande. Hela fenomenet gör det intressant att se hur saker och ting speglas.

‘’Course,’ said Hagrid. ‘They wanted Dumbledore fer Minister, o’course, but he’d never leave Hogwarts, so old Cornelius Fudge got the job. Bungler if ever there was one. So he pelts Dumbledore with owls every morning, askin’ fer advice.’

‘But what does a Ministry of Magic do?’

‘Well, their main job is to keep it from the Muggles that there’s still witches an’ wizards up an’ down the country.’

‘Why?’

‘Why? Blimey, Harry, everyone’d be wantin’ magic solutions to their problems. Nah, we’re best left alone.’

En framträdande punkt där trollkarlsvärlden skiljer sig frÃ¥n det England som omger den är det politiska systemet. Det verkar inte finnas nÃ¥gra politiska fraktioner som konkurrerar om makten inom ministeriet och inga mer djupgÃ¥ende ideologiska strömningar än personliga idéer om vad som är rätt och vad som är fel – eller bara gynnsamt. När de politiska spegelbilderna frÃ¥n trollkarls- och mugglarvärlden skall mötas i ”The Other Minister”, det inledande kapitlet i den sjätte boken, kan man frÃ¥ga sig om likheterna inte här har minskat trots att kapitlet sannolikt är tänkt att pÃ¥peka dem: trolldomsministern är inte en vald politiker, han är en tillsatt byrÃ¥krat, och trolldomsministeriet är en byrÃ¥krati (nÃ¥gonting som för all del rent spekulativt ocksÃ¥ skulle kunna vara tänkt att säga nÃ¥gonting om världen som böckerna speglar, men inte nödvändigtvis behöver göra det).

‘I see it still,’ said Voldemort. ‘I merely wondered why you – who is so often asked for advice by the Ministry, and who has twice, I think been offered the post of Minister –’

‘Three times at the last count, actually,’ said Dumbledore. ‘But the Ministry never attracted me as a carreer. Again, something we have in common, I think.’

Processen bakom vem som utnämns till trolldomsminister och vilka som har makten att få honom att avgå är höljd i dunkel. Klart står i alla fall att det inte nämns något slags demokratiskt tillvägagångssätt och att Cornelius Fudge, som innehar posten de fem första böckerna innan han efterträds av Rufus Scrimgeour i Harry Potter and the Half-Blood Prince, inte avgår utan sparkas.

‘My dear Prime Minister, you can’t honestly think I’m still Minister of Magic after all this? I was sacked three days ago! The whole wizarding community has been screaming for my resignation for a fortnight. I’ve never known them so united in my whole term of office!’ said Fudge, with a brave attempt at a smile.

Porträttet av ministeriet och dess funktion ändras genom böckerna. Inledningsvis är det om inte smickrande så i alla fall övervägande positivt: Fudge är kanske inte kompetent men godhjärtad och den person inom ministeriet som skildras mest, Arthur Weasley, har vad som säkerligen är meningen att betraktas som smått komiska men fullständigt oförargliga uppgifter. Framåt tredje boken börjar synen på det att ändras av flera anledningar, som till exempel jakten på Sirius Black och därmed dementorerna som – mot rektorns vilja – omringar Hogwarts, eller att Lucius Malfoy kan använda sin makt och sitt inflytande till att tvinga fram ett beslut om hippogriffen Vingfåles (Buckbeaks) avrättning.

‘Malfoy’s dad’s frightened the Committee into it,’ said Hermione, wiping her eyes. ‘You know what he’s like. They’re a bunch of doddery old fools, and they were scared. There’ll be an appeal, though, there always is. Only I can’t see any hope … nothing will have changed.’

Den första riktigt negativa skildringen rör dock inte den första eller andra (som i det här fallet är en och samma) statsmakten, utan den tredje. Trollkarlsvärldens främsta nyhetskälla är tidningen The Daily Prophet, som genom de tre första böckerna behandlas neutralt – den finns där, den rapporterar nyheter, och är det någonting värt att lägga märke till så är det genom den som de flesta får reda på det. Mycket mer än så är det inte – förrän i den fjärde boken. Ett framträdande sidospår i Harry Potter and the Goblet of Fire är Rowlings angrepp på skandaljournalistiken, här personifierad i form av journalisten Rita Skeeter. Rimligtvis har Rowling som storsäljande författare och skapare av ett jättefenomen vid det här laget fått uppleva tillräckligt mycket av den för att ha gott om personliga skäl att avsky den.

Harry was feeling really annoyed now. How on earth was he supposed to know how his parents would feel if they were alive? He could feel Rita Skeeter watching him very intently. Frowning, he avoided her gaze and looked down at the words the quill had just written.

Tears fill those startingly green eyes as our conversation turns to the parents he can barely remember.

‘I have NOT got tears in my eyes!’ said Harry loudly.

The article had appeared ten days ago, and Harry still got a sick, burning feeling of shame in his stomach every time he thought about it. Rita Skeeter had reported him saying an awful lot of things that he couldn’t remember ever saying in his life, let alone in that broom cupboard.

Skildringen av Rita Skeeter är inte smickrande; hon symboliserar mÃ¥nga tidningars förmÃ¥ga att vinkla, överdriva och ljuga för att väcka intresse och uppmärksamhet, gärna inom ämnen som rör andras privatliv och har skvaller- snarare än nyhetsvärde. ÄndÃ¥ är hon i alla fall självständig – hon skriver vad hon vill och attackerar vem hon vill, mÃ¥ det sÃ¥ vara Potter, Dumbledore (”obsolete dungbat”) eller ministeriet.

‘I knew it,’ said Mr Weasley heavily. ‘Ministry blunders … culprits not apprehended … lax security … Dark wizards running unchecked … national disgrace … Who wrote this? Ah … of course … Rita Skeeter.’

‘That woman’s got it in for the Ministry of Magic!” said Percy furiously.

[---]

‘Not by name,’ said Mr Weasley. ‘Listen to this: ”If the terrified wizards and witches who waited breathlessly for news at the edge of the wood expected reassurance from the Ministry of Magic, they were sadly disappointed. A Ministry official emerged some time after the appearance of the Dark Mark, alleging that nobody had been hurt, but refusing to give any more information. Whether this statement will be enough to quash the rumours that several bodies were removed from the woods an hour later, remains to be seen.” ‘Oh, really,’ said Mr Weasley in exasperation, handing the paper to Percy. ‘Nobody was hurt, what was I supposed to say? Rumours that several bodies were removed from the woods … well, there certainly will be rumours now she’s printed that.

Från och med den femte boken skiftar perspektivet: nu är det ministeriet som ligger i skottlinjen. Det finns inte längre någon egen journalistik värd namnet att invända mot i och med att The Daily Prophet går i ministeriets ledband och på så sätt har tappat sin självständighet och blivit en del av maktapparaten.

‘Percy takes the Daily Prophet seriously,’ said Hermione tartly, and the others all nodded.

‘What are you talking about?’ Harry asked, looking around at them all. They were all regarding him warily.

‘Haven’t – haven’t you been getting the Daily Prophet?’ Hermione asked nervously.

‘Yeah, I have!’ said Harry.

‘Have you – er – been reading it thoroughly?’ Hermione asked, still more anxiously.

‘Not cover to cover,’ said Harry defensively. ‘If they were going to report anything about Voldemort it would be headline news, wouldn’t it?’

The others flinched at the sound of the name. Hermione hurried on, ‘Well, you’d need to read it cover to cover to pick it up, but they – um – they mention you a couple of times a week.’

‘But I’d have seen –’

‘Not if you’ve only been reading the front page, you wouldn’t,’ said Hermione, shaking her head. ‘I’m not talking about big articles. They just slip you in, like you’re a standing joke.’

‘What d’you –?’

‘It’s quite nasty, actually,’ said Hermione in a voice of forced calm. They’re just building on Rita’s stuff.’

‘But she’s not writing for them any more, is she?’

‘Oh, no, she’s kept her promise – not that she’s got any choice,’ Hermione added with satisfaction. ‘But she laid the foundation for what they’re trying to do now.’

‘Which is what?’ said Harry impatiently.

‘OK, you know she wrote that you were collapsing all over the place and saying your scar was hurting and all that?’

‘Yeah,’ said Harry, who was not likely to forget Rita Skeeters stories about him in a hurry.

‘Well, they’re writing about you as though you’re this deluded, attention-seeking person who thinks he’s a great tragic hero or something,’ said Hermione, very fast, as though it would be less unpleasant for Harry to hear these facts quickly. ‘They keep slipping in snide comments about you. If some far-fetched story appears, they say something like, ”A tale worthy of Harry Potter”, and if anyone has a funny accident or anything it’s, ”Let’s hope he hasn’t got a scar on his forehead or we’ll be asked to worship him next” –’

‘I don’t want anyone to worship –’ Harry began hotly.

‘I know you don’t,’ said Hermione quickly, looking frightened. ‘I know, Harry. But you see what they’re doing? They want to turn you into someone nobody will believe. Fudge is behind it, I’ll bet anything. They want wizards on the street to think you’re just some stupid boy who’s a bit of a joke, who tells ridiculous tall stories because he loves being famous and wants to keep it going.’

‘I didn’t ask – I didn’t want – Voldemort killed my parents!’ Harry spluttered. ‘I got famous because he murdered my family but couldn’t kill me! Who wants to be famous for that? Don’t they think I’d rather it’d never –’

‘We know, Harry,’ said Ginny earnestly.

‘And of course, they didn’t report a word about the Dementors attacking you,’ said Hermione. ‘Someone’s told them to keep that quiet. That should’ve been a really big story, out-of-control Dementors.

Den tidning som så att säga blir sanningens röst genom att publicera den intervju som den ofrivilliga Rita Skeeter tvingas göra med Harry Potter i den femte boken är The Quibbler, men The Quibbler kan på intet sätt heller vara ett uttryck för en positiv bild av media. Utöver publiceringen av den ovan nämnda intervjun är dess främsta förlåtande drag att de bisarra artiklar och konspirationsteorier den innehåller är så fullständigt osannolika att ingen vettig människa någonsin skulle tro på dem.

‘Because of the Ministry’s attitude,’ said Tonks. ‘You saw Cornelius Fudge after You-Know-Who came back, Harry. Well, he hasn’t shifted his position at all. He’s absolutely refusing to believe it’s happened.’

‘But why?’ said Harry desperately. Why’s he being so stupid? If Dumbledore -’

‘Ah, well, you’ve put your finger on the problem,’ said Mr Weasley with a wry smile. ‘Dumbledore.’

‘Fudge is frightened of him, you see,’ said Tonks sadly.

‘Frightened of Dumbledore?’ said Harry incredulously.

‘Frightened of what he’s up to,’ said Mr Weasley. ‘Fudge thinks Dumbledore’s plotting to overthrow him. He thinks Dumbledore wants to be Minister for Magic.’

‘But Dumbledore doesn’t want -’

‘Of course he doesn’t,’ said Mr Weasley. ‘He’s never wanted the Minister’s job, even though a lot of people wanted him to take it when Millicent Bagnold retired. Fudge came to power instead, but he’s never quite forgotten how much popular support Dumbledore had, even though Dumbledore never applied for the job.’

‘Deep down, Fudge knows Dumbledore’s much cleverer than he is a much more powerful wizard, and in the early days of his Ministry he was forever asking Dumbledore for help and advice,’ said Lupin. ‘But it seems he’s become fond of power, and much more confident. He loves being Minister for Magic and he’s managed to convince himself that he’s the clever one and Dumbledore’s simply stirring up trouble for the sake of it.’

‘How can he think that?’ said Harry angrily. ‘How can he think Dumbledore would just make it all up – that I’d make it all up?’

‘Because accepting that Voldemort’s back would mean trouble like the Ministry hasn’t had to cope with for nearly fourteen years,’ said Sirius bitterly. ‘Fudge just can’t bring himself to face it. It’s so much more comfortable to convince himself Dumbledore’s lying to destabilise him.’

‘You see the problem,’ said Lupin. ‘While the Ministry insists there is nothing to fear from Voldemort it’s hard to convince people he’s back, especially as they really don’t want to believe it in the first place. What’s more, the Ministry’s leaning heavily on the Daily Prophet not to report any of what they’re calling Dumbledore’s rumour-mongering, so most of the wizarding community are completely unaware any things happened, and that makes them easy targets for the Death Eaters if they’re using the Imperius Curse.’

I Harry Potter and the Order of the Phoenix kommer huvudpersonerna att ligga i en ren konflikt med ministeriet: Cornelius Fudges rädsla för Albus Dumbledore leder inledningsvis till en rättegÃ¥ng där man försöker ta Harry Potters stav frÃ¥n honom när han försvarade sig och sin kusin mot attackerande dementorer. Sedan en allt djupare, paranoid och impopulär inblandning pÃ¥ Hogwarts som slutligen leder till att Dumbledore tvingas fly och en av Fudges närmaste medarbetare, Dolores Umbridge, mer eller mindre tar kontroll över skolan. Varken trolldomsministern eller trolldomsministeriet framstÃ¥r i nÃ¥gon vidare god dager – maktfullkomliga byrÃ¥krater mer rädda om sin egen makt än om de som lever under de lagar de skapar, och som inte tvekar att ta till synnerligen obehagliga metoder för att fÃ¥ fram sin vilja, som att till exempel kontrollera pressen. Dolores Umbridge verkar halvt psykopatisk; hon tvingar Potter att om och om igen skriva ”I shall not tell lies” med en penna som för varje mening river upp orden som ett sÃ¥r pÃ¥ hans hand tills det sitter inkarvat där som straff för att hävda sanningen om Voldemorts Ã¥terkomst. Dessutom avslöjar hon senare att det var hon som tidigare i boken skickade dementorerna efter honom för att provocera fram det försvar som leder till hans rättegÃ¥ng.

‘No, but there have been more Dementor attacks,’ said Hermione. ‘And an arrest.’

‘Excellent, who?’ said Harry, thinking of Bellatrix Lestrange.

‘Stan Shunpike,’ said Hermione.

‘What?’ said Harry, startled.

‘”Stanley Shunpike, conductor on the popular wizarding conveyance the Knight Bus, has been arrested on suspicion of Death Eater activity. Mr Shunspike, 21, was taken into custody late last night after a raid on his Clapham home …”‘

‘Stan Shunpike, a Death Eater?’ said Harry, remembering the spotty youth he had first met three years before. ‘No way!’

”He might have been put under the Imperius Curse,’ said Ron reasonably. ‘You never can tell.’

‘It doesnt look like it,’ said Hermione, who was still reading. ‘It says here he was arrested after he was overheard talking about the Death Eaters’ secret plans in a pub.’ She looked up with a troubled expression on her face. ‘If he was under the Imperius Curse, he’d hardly stand around gossiping about their plans, would he?’

‘It sounds like he was trying to make out he knew more than he did,’ said Ron. ‘Isn’t he the one who claimed he was going to become Minister of Magic when he was trying to chat up those Veela?’

‘Yeah, that’s him,’ said Harry. ‘I dunno what they’re playing at, taking Stan seriously.’

‘They probably want to look as though they’re doing something.’ said Hermione, frowning. ‘People are terrified – you know the Patil twins’ parents want them to go home? And Eloise Midgeon has already been withdrawn. Her father picked her up last night.’

I Harry Potter and the Half-Blood Prince har den sjukliga misstänksamheten försvunnit i och med den nya ledningen, men Cornelius Fudges inkompetens har bara ersatts av Rufus Scrimgeour som för all del är kompetent men istället vårdslös med hur han behandlar folk i jakten på Voldemort. Lika mån som Fudge om att ge ett bra intryck utåt försöker han dock vinna över Harry Potter för att kunna visa upp honom vid ministeriets sida och på så sätt ge trollkarlsbefolkningen hopp och stärka sin egen legitimitet, men misslyckas när Potter vänder sig mot behandlingen av först och främst Shunpike och inte alls vill stå upp för att visa att ministeriet är på rätt spår. Det är inte särskilt långsökt att säga att intrycket som ges i de senare böckerna är att trolldomsministeriets inblandning gör större skada än nytta.

‘I wouldn’t mind if we were getting anywhere, but of three arrests we’ve made in the last couple of months, I doubt that one of them is a genuine Death Eater – only don’t repeat that, Harry,’ he added quickly, looking much more awake all of a sudden.

‘They’re not still holding Stan Shunspike, are they?’ asked Harry.

‘I’m afraid so,’ said Mr Weasley. ‘I know Dumbledore’s tried appealing directly to Scrimgeour about Stan … I mean, anybody who has actually interviewed him agrees he’s about as much a Death Eater as this satsuma … but the top levels want to look as though they’re making some progress, and ”three arrests” sounds better than ”three mistaken arrests and releases” … but again, this is all top secret …’

Man bör för all del alltid tänka sig för innan man gör snabba kopplingar till världshändelser runt omkring en – ibland är det alldeles för enkelt att dra dem utan att det för den sakens skull behöver finnas någon substans bakom och det händer att cigarren bara är en cigarr. När en bok från 2005 innehåller personer som under en pågående, skrämmande konflikt som hotar eller sägs hota det samhälle de lever i fängslas på lösa grunder utan rättegång är det dock svårt att avhålla sig från att dra paralleller till kritiserade amerikanska – med Storbritannien som främsta allierade – handlingar, som Guantánamobasen och andra fängelser och läger. Oavsett om det är tänkt att spegla aktuella skeenden eller bara tendenser som finns hos alla auktoritära regimer så torde det stå klart att samhällskritiken i Harry Potter är någonting som har fått ta tyngd och plats den senare halvan av serien när den neutrala speglingen i allt högre grad ersätts av Rowlings syn på saker och ting.

Voldemort himself created his worst enemy, just as tyrants everywhere do! Have you any idea how much tyrants fear the people they oppress? All of them realize that, one day, amongst their many victims, there is sure to be one who rises against them and strikes back! Voldemort is no different! Always he was on the lookout for the one who would challenge him. He heard the prophecy and he leapt into action, with the result that he not only handpicked the man most likely to finish him, he handed him uniquely deadly weapons!