Ampersand

Because of his intellectual audacity, the chillingly distant mannerism of his narrative art, the austerity of the pleasures he affords, and the fine cruelty of his wit, Thomas M. Disch has been perhaps the most respected, least trusted, most envied and least read of all modern first-rank SF writers.
  ? John Clute, i The Encyclopedia of Science Fiction

Science fiction-författaren Thomas M. Disch begick för några dagar sedan självmord. Om det, eller honom, har jag inte mycket att säga, men jag skulle vilja citera några som hade det.

Patrick Nielsen Hayden skrev på Making Light:

I certainly read him; his SF novels of the 1960s and 70s, particularly Camp Concentration and 334, had an enormous impact on me. But ?least read? may be true: according to publishing legend, his SF masterpiece On Wings of Song had a 90% return rate in its 1980 Bantam paperback edition. Despite that, he went on to hit bestseller lists with his 1991 horror novel The M.D. Just as unexpectedly, his children?s book The Brave Little Toaster was adapted into a popular Disney cartoon.

He could be hard to take, both in person and in his public interactions with the SF world. He played the game of literary politics hard, and sometimes lost badly. He frequently seemed to have no patience for his allies, much less his enemies. Of his other career, as noted poet Tom Disch, I can?t say much, except that to my mind the poetry was often good. In his later years he wrote a blog; after he began to post frequently on the depravity of Muslims and immigrants, I became unable to keep reading it.

The Disch I prefer to remember was no nicer than that, but much smarter: a brittle and brilliant ironist with a bright wit and no optimism whatsoever.

John-Henri Holmberg skriver på forumet på fandom.se:

Några ord ska väl ändå tilläggas, för den ? som jag hoppas inte förekommande ? händelse att någon här inte närmare känner till Thomas M. Disch.

Han var poet, librettist, författare och kritiker. Han var sarkastisk, pessimistisk, mycket rolig, mycket elak och en av de mest bländande talangfulla stilister som någonsin skrivit i sf-formen. Han var dessutom en mångbottnad, rikt beläst och mycket krävande författare. Många hyllade och beundrade honom. Få läste honom.

Han blev lurad av Disneybolaget, som gjorde tecknad långfilm av hans suveräna kortroman The Brave Little Toaster och dessutom följde upp filmen med kortfilmer och kringprodukter. Disch sålde rättigheterna för en löjligt liten klumpsumma, bland annat eftersom de köptes via bulvan, och fick aldrig ett öre i royalties. Det bidrog förmodligen till hans självmord, eftersom ett normalt avtal skulle ha gjort honom ekonomiskt oberoende.

Disch debuterade vid 22 års ålder med sf-novellen ”The Double Timer”; två år senare publicerades hans första dikt, ”Echo and Narcissus”.

Under 1960-talet och början av 1970-talet skrev Disch den större delen av sin publicerade sf. Han kom tidigt att förknippas med den nya vågen och publicerade sig ofta i dess ledande tidskrift, den brittiska New Worlds. De mycket måttliga inkomsterna från sf-novellistiken utökade han genom att skriva litteratur- och teaterkritik i bland annat Washington Post, Los Angeles Times, Harper’s och The Nation.

Dischs första sf-roman blev The Genocides, 1965. Den följdes av Mankind Under the Leash, 1966, Echo Round His Bones, 1967, Camp Concentration, 1968, 334, 1972, och On Wings of Song, 1979. Han arbetade under många år på en oändligt omsorgsfullt konstruerad stor sf-roman som han menade skulle bli hans livsverk och en bok som demonstrerade att sf skulle kunna vara betydande litterär konst; arbetstiteln var ”The Pressure of Time”. Den har aldrig publicerats och jag har inte heller hört att den någonsin fullbordades.

Vid sidan av sf-romanerna utgav Disch ett par mångbottnade thrillers i samarbete med John Sladek (The House That Fear Built, Black Alice). Han skrev den viktorianska psykologiska thrillerpastischen Clara Reeve (under pseudonymen Leonie Hargrave). Han publicerade fyra kontinuerligt allt mer bisarra ”gotiska” skräckromaner: The Businessman, The M.D., The Priest och The Sub. Han skrev en faktiskt alldeles lysande romanversion av inledningssäsongen av TV-serien ”The Prisoner”, med samma titel (1969). Hans sista roman blev The Word of God, utgiven i år, som jag hittills inte har läst; allt tyder på att han i den uppgivit alla tankar på att skriva kommersiellt säljbart, men den var ett försök att exorcera upplevelsen av hans livskamrat Naylors död, starkt självbiografiskt färgad men föregivet berättad av Gud.

Dischs poesi utgavs i tio samlingar; en elfte utges senare i år. Han räknades till de betydande amerikanska poeterna och prisbelönades upprepade gånger för sin lyrik.

Sf-novellerna samlades i sju volymer, varav den sjunde The Wall of America, nu utkommer postumt. Noveller som ”Descending”, ”The Squirrel Cage”, ”Casablanca”, ”Getting Into Death” och ”The Asian shore” är bland de språkligt, associationsmässigt och metaforiskt rikaste inom sf-litteraturen; Samuel R Delanys boklånga studie The American Shore är en dekonstruktion och analys av Dischs korta novell ”Angouleme” (en av episoderna i romanen 334) som visar på vidden av Dischs litterära kreativitet och djup.

Bland romanerna är 334 ytterligt märklig; liksom nästan alla Dischs sf-romaner är den en dystopi (undantaget, hans mest optimistiska roman, är On Wings of Song), men den är också oändligt komplex i komposition och litterär teknik, med stilgrepp lånade från den nya franska romanen och med en medveten parallellitet i skeenden mellan det avbildade framtida USA och Rom år 334.

Disch kritik publicerades i fyra böcker. The Castle of Indolence och The Castle of Perseverance handlar om lyrik; The Dreams Our Stuff Is Made Of och On SF ägnar sig i gengäld åt science fiction. Hans primära klagomål på sf är att formen tyvärr i allt väsentligt tillhör barnlitteraturen, ett påstående som hans egna verk i belägger.

Tom Disch blev bara 68 år gammal; det han publicerat under senare tid, liksom hans faktiskt enligt många tecken pånyttfödda kreativitet, ger vid handen att hans skaparkraft och intellektuella skärpa var orörda av tidens gång. Hans död är en stor förlust för litteraturen. Men kanske en stor befrielse för Tom Disch, vars depression var väldig, mångårig och outhärdlig.

Mer om science fiction, litteratur, böcker, författare, thomas m. disch, poesi, död