Ampersand

Jag är kluven till ledaren i det senaste numret av Nova science fiction. Å ena sidan säger den saker jag håller med om och tycker att det är viktigt att någon säger då och då. Å andra sidan vet jag att jag ofta blir trött på den politiska diskussionen i svenska kulturtidskrifter om till exempel litteratur — som oftast lutar åt vänster, ibland åt konservatismen — då den ofta tycks mig naiv och tjurig, inte sällan orättfärdig och nästan alltid av sämre kvalitet än resten av innehållet. En bidragande orsak är förstås att jag inte håller med dem. Hade jag reagerat på samma sätt på Nova science fiction om det inte hade råkat vara så att jag på många punkter delade politisk syn och världsbild med redaktören? Förmodligen. Återigen är det dock uppfriskande med en svensk litteraturtidskrift där man kan skymta en libertariansk agenda.

I det här fallet är det när kopplingen till science fiction överskuggas eller försvinner, som jag tycker att den gör i ledaren som verkar handla mer om liberalismen än om sf, som jag tycker att det kan kännas en smula tråkigt. Tidskriftens genomgående försök att lyfta fram science fiction som bryter mot heteronormativiteten, eller medvetna strävan efter att ta upp kvinnliga författare, applåderar jag helhjärtat — inte bara för att jag personligen tycker att det är viktiga frågor, utan även för att det leder till intressant skönlitterär läsning. Åtminstone i en science fiction-tidskrift läser jag hellre noveller valda utifrån ett dylikt kriterium, eller diskussioner om politik hårdare kopplade till litteraturen, än politiska diskussioner för deras egen skull. Till och med när jag håller med om det som sägs.

Det skönlitterära innehållet i Nova science fictions sextonde nummer består av en kortroman av Cory Doctorow — En stor underbar framtid väntar / Nu är den bästa tiden i ditt liv (There?s a Great Big Beautiful Tomorrow / Now is the Best Time of Your Life, översättning John-Henri Holmberg) — och fyra noveller: Adam Roberts ”Tingens ordning” (”The Order of Things”, översättning Anders Bellis), Nicola Griffiths ”Yaguara” (”Yaguara”, översättning Brita Planck), Harlan Ellisons ”Seende” (”Seeing”, översättning Ylva Spångberg) och Bertil Mårtenssons ”Marsiansk terapi”. Både Doctorow och Roberts var nyligen hedersgäster på sf-kongressen Confuse (årets Swecon), i samband med vilken numret gavs ut. Deras bidrag, tillsammans med Griffiths novell, tycker jag också är de bästa den här gången.

Det är svårt att hålla internet utanför Cory Doctorows författande, oavsett om det handlar om noveller som utspelar sig i en nära framtid och bygger på hur internet skulle kunna utnyttjas och användas (till exempel ”Scroogled” eller ”When Sysadmins Ruled the Earth”) eller nutidsfantasy som den underhållande och för Doctorow ovanligt välskrivna romanen Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Så även här: en av mina favoritbitar är när Lacey berättar om hur hon bott bland wikipedisterna (varför inte wikipedianerna?) och hur hennes bygglovsansökan ständigt redigerades om till att handla om racerbana för motorcyklar. En stor underbar framtid väntar / Nu är den bästa tiden i ditt liv är en fängslande text, underhållande att läsa för sina visioner och rörande för sina skildringar av till exempel av huvudpersonens förhållande till sina hundar. Även Adam Roberts ”Tingens ordning”, en novell om religion och ett enormt religiöst projekt, är läsvärd på ett underfundigt sätt, om än inte riktigt lika intressant som Doctorows bidrag. Här finns bitvis fascinerande bitar, som beskrivningen av huvudpersonens reaktion på sin broders nakna ansikte eller själva det projektet som står i novellens centrum.

”Science fiction eller fantasy? I mycket beror det på hur läsaren väljer att betrakta berättelsens idéinnehåll och de tänkbara förklaringarna till det som händer”, står det i presentationen av Nicola Griffiths ”Yaguara”. Personligen läser jag den definitivt som ett exempel på den sistnämna litteraturformen, och det här är inte en novell jag hade valt att ha med i en renodlad sf-tidskrift. Vilket hade varit synd, för det är en bra novell, en mycket mänsklig sådan och med långt närmare, och bättre, skildrade personer än numrets övriga noveller. Det känns nästan lite synd att den föregår Harlan Ellisons ”Seende”, för en av mina främsta invändningar mot hans novellistik är att jag sällan tycker att han lyckas levandegöra sina personer och att hans berättelser lider av det — vissa mer än andra. Så klarar sig till exempel ”The Man Who Rowed Christopher Columbus Ashore” (publicerad i Nova science fictions femte nummer som ”Mannen som rodde Kristoffer Columbus i land”) alldeles utmärkt, ”The Whimper of Whipped Dogs” okej, medan noveller som ”‘Repent, Harlequin!’ Said the Ticktockman” eller ”I Have No Mouth, and I Must Scream” hade kunnat bli ännu bättre. ”Seende” är inte en dålig novell, men den lider av samma problem som de två sistnämnda utan att på samma sätt kunna lyfta andra kvaliteter istället.

Bertil Mårtenssons avslutande novell, ”Marsiansk terapi”, är en underfundig och roande liten sak och säkerligen värd att fundera på någon gång om man inte ser någonting i världen värt att tycka om, men inte så hemskt mycket mer än så, och numrets två avslutande noveller är i mina ögon dess svagaste.

Bra läsning, ändå. Läs, du också.

Merom science fiction, tidskrifter, litteratur, noveller, liberalism, nova sf