Ampersand

Bloggen Bokhyllning skriver, apropå det där med genrenamn, om begreppet fantasy och undrar varför det inte har något ”fungerande, allmänt använt” svenskt namn.

Fast det har det förstås: fantasy. Det fungerar till och med bättre på svenska än på engelska, eftersom det genom att skilja sig från svenskans fantasi blir smalare och mer precist, samtidigt som det ändå ligger tillräckligt nära för att man skall se anknytningen. I kommentarerna tas ord som deckare, detektivroman och kriminalroman som exempel på svenska genrenamn. Deckare kommer ur detektivromanens detektiv ? men detektiv är ett lån från engelskans detective (som i sin tur har latinska rötter), kriminal kommer från latinets criminalis och roman har vandrat genom en rad språk (senast tyskan, om jag inte misstar mig) från sitt latinska ursprung. De har förstås en längre historia i det svenska språket än genrebeteckningen fantasy har, men den viktiga frågan är inte om man har använt ett ord i ettusen, etthundra eller tio år, utan huruvida det är ett etablerat, accepterat och använt begrepp i det svenska språket.

Det är de, allihop. Och då är de svenska ord, fantasy i lika hög utsträckning som deckare. Det går onekligen betydligt bättre in i svenskan än genre, ett ord som många svenskar kan både höra och se ofta utan att ens koppla vad man hör till vad man läser eftersom tal och skrift, tack vare inlånet, skiljer sig så mycket åt. Eller garage, för att ta ett annat vardagligt exempel.