Diskbänksfantasy

Magnus på Piruett har nyligen läst Åsa Linderborgs Mig äger ingen, som både han och jag varmt rekommenderar. Därför skriver han om ”fantasyns största lögn”, vilket skulle vara att fantasygenren kan handla om vad som helst, medan den bistra verkligheten är att det i praktiken är ”skitsnack av värsta sort” och ett ”barnsligt försök att höja statusen på sina favoritböcker”, eftersom de alltid innehåller saker som storskaliga konflikter, brott, att huvudpersonen visar sig ha magiska krafter eller vara av kunglig börd och där det fantastiska aldrig bara är en bakgrund till en helt vanlig berättelse. Man skulle kunna nöja sig med att konstatera att han uppenbarligen har läst för lite Charles de Lint eller någonting dylikt, men det finns ett par intressanta saker att påpeka, för även om jag, till skillnad från Magnus, vill hävda att den här fantasyn finns så har han förstås rätt i att det inte är så genren ser ut. Att man kan hitta undantag gör inte påpekandet meningslöst.

Det första, och minst viktiga, är att man använder de miljöer och element som driver berättelsen framåt. Vilken nytta hade fantasyn gjort som fond i Mig äger ingen? Just ingen. Fantastiska element används mest när de kan göra någon skillnad, vilket förstås betyder att fantasyn får en annan karaktär. Om det skulle vara så att det innebär att fantasyn inte kan handla om vad som helst, skulle det egentligen vara tragiskt? Kanske. Men inte särskilt mycket, eftersom ingen vettig, litteraturintresserad människa enbart läser fantasy. Genren behöver inte täcka hela det litterära fältet, även om det finns så saker som gör mig så entusiastisk i mitt läsande som när den i mina ögon vinner ny mark, för mig senast med Emma Bulls Territory om Tombstone, bröderna Earp, Doc Holiday och allt det där. Man kan läsa annat istället.

Det andra, och viktigaste, är att fantasy så som vi för det mesta behandlar den inte så mycket är en litteraturform som det är en marknadskategori. Det vi kallar fantasy är det som publiceras som fantasy, recenseras som fantasy och läses som fantasy. Det mesta som hamnar i den här kategorin håller sig inom ramarna för vissa traditioner och konventioner ? inte för att litteraturen kräver det, utan för att poängen med att sätta stämpeln fantasy på en bok är att kunna sälja den till någon som tyckt ”å, det här tyckte jag om, jag skulle vilja ha någonting mer ungefär likadant”. De flesta helt vardagliga berättelser med magiska, ickemimetiska inslag kallas inte fantasy ? men det är inte litteraturformens fel.

Relaterat: Matthew Cheneys krönika ”Ordinary Zhang” på Strange Horizon, om Maureen McHughs China Mountain Zhang och science fiction där huvudpersonerna mest försöker leva sina liv snarare än förändra världen.

Mer om , ,

Kommentarer

  1. Jesper Svedberg skrev:

    Eftersom hans tes var att det inte finns ETT ENDA exempel på diskbänksfantasy så förefaller det mig vara tämligen meningsfullt att peka på undantagen. Den svarta svanen och så vidare.

    Visst är det så att vissa typer av berättelser inte gör sig bäst i fantasykläder, men anledningen till att man ibland påpekar att man fantasy kan handla om vad som helst är att det finns sådana som hävdar att fantasy med nödvändighet måste vara ytliga äventyrsberättelser, vilket är trivialt fel.

Skriv en kommentar

Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.