Ampersand

För någon vecka sedan skrev jag om Börje Cronas ”Världens kortaste science fiction-novell” och ”Världens kortaste svenska science fiction-novell” i det senaste numret av Nova science fiction. Kort därefter fick jag ett mail från Crona som tyckte att jag läst slarvigt och i ett senare mail förklarade varför han ansåg att jag missuppfattat hans text.

Istället lät jag John-Henri Holmberg ta del av min skapelse. [...] Efter en tid kom jag på att Gudrun eller någon annan representant för FI möjligen skulle reagera negativt på huvudpersonens kön. Där är ni ju som bekant mindre toleranta än inom MI, ett parti som ännu inte finns men sannerligen behövs. Jag skrev därför en ny, mer politiskt korrekt version och mailade den till JHH. Varpå han, min idol och välgörare, genialt nog beställde teckningar till båda versionerna och därmed fick mitt verk att uppta fyra sidor i Nova.

Vilket onekligen gör min kritik, som förutsatte att poängen var att (i mina ögon felaktigt) lyfta fram Sverige som ett slags föregångsland, såväl sned som irrelevant när det istället (såvida jag inte återigen missuppfattat någonting) rörde sig om en ironisk kommentar till den svenska feministiska rörelsen och den politiska korrektheten. Tillräckligt långt från min verklighetsuppfattning för att den läsningen nog aldrig hade slagit mig.

Det specifikt svenska tycker jag förvisso fortfarande inte är särskilt specifikt svenskt: kvinnliga ledare kan man, som påpekat, lyckligtvis tänka sig även annorstädes. Uppenbarligen mer effektivt.

Notera: undertecknad har ingenting med Feministiskt initiativ att göra, och sympatiserar inte med partiets politiska mål, eftersom det är alldeles för kollektivistiskt. Jag skriver dock under på stora delar av problembeskrivningen och har en tendens att inte dela åsikter med personer som tycker att benämningen fungerar bäst som invektiv.

Mer om science fiction, feminism, noveller, litteratur