Ampersand

Den allra första texten jag skrev till Vetsaga var ”Älvalandets gränser”, som diskuterade möjligheterna och svårigheterna med att ta sig in i Älvalandet ? Faery ? utifrån Neil Gaimans Stardust, Hope Mirrlees Lud-in-the-Mist, Lord Dunsays The King of Elfland’s Daughter och Poul Andersons Three Hearts and Three Lions. Särskilt intressant är kopplingen mellan de tre förstnämnda, eftersom Lud-in-the-Mist och The King of Elfland’s Daughter tillhörde Gaimans huvudsakliga inspirationskällor när han skrev Stardust.

”En mycket tänkvärd analys (som jag gärna skulle se utvecklad till en diskussion om gränser till magiska land i allmänhet; Holdstocks Mythago Wood är ett exempel som omedelbart dyker upp i huvudet)” inleddes den första kommentaren på sidan, men även om det onekligen skulle vara intressant så känns det en smula övermäktigt: vilka vettiga avgränsningar skulle man göra där? Hur många magiska länder finns det inte i fantasylitteraturen? Likväl var det en tanke som låg någonstans i bakhuvudet och gnagde när jag äntligen läste Mythago Wood igår. Holdstocks skog vänder bort den som försöker penetrera den; den utomstående som inte känner till vägarna in kommer att finna sig i ha gått i cirklar istället för mot skogens hjärta. En gräns så god som någon.

Egentligen finns det åtminstone tre magiska gränser i Mythago Wood: den ovan beskrivna som hindrar utomstående från att ta sig in i skogen, de konsekvenser som drabbar dem som försöker ta sig ut ur skogen efter att ha hört hemma där och den mur av eld som skiljer det magiska landets allra innersta från resten av skogen. Den störa skillnaden jämfört med Älvalandet hos Gaiman, Mirrlees, Anderson och åtminstone inledningsvis Dunsany är att den stora utmaningen för huvudpersonen i Mythago Wood faktiskt är att ta sig in ? inte ut.

Mer om fantasy, böcker, litteratur, gränser