Ampersand

Jag diskuterade helt kort spänning som krydda i litteraturen när jag kommenterade John-Henri Holmbergs recensioner i det tolfte numret av Nova science fiction. Ett exempel på en novell som jag tycker tappar en hel del på att det inte fungerar är Philip K. Dicks ”Second Variety” (för övrigt en av de allra första noveller jag läste av Dick en gång i tiden). Det är fortfarande inte en dålig novell, men den hade varit ännu bättre om handlingen inte hade varit lite för perfekt. Det oförutsägbara, på vilken spänningen i verket bygger, blir förutsägbart eftersom det så tydligt är den bästa vändningen novellen kan ta utan att det känns ansträngt.

Jag har en antologi (The Best Military Science Fiction of the 20th Century) där ”Second Variety” hamnar precis bredvid Poul Andersons ”Among Thieves”. Den senare novellen visar hur viktigt det där överraskande draget kan vara: på så många sätt tycker jag att ”Second Variety” borde vara den bättre novellen, men eftersom ”Among Thieves” lyckades, första gången jag läste den, verkligen att ta en vändning som överraskade mig samtidigt som jag kunde acceptera den. Det i sig gjorde att jag uppsattade den sistnämnda novellen mycket mer.

Mer om science fiction, noveller, litteratur, spänning