Ampersand

Är syftet med fantasy eskapism, verklighetsflykt? Vissa ? både förespråkare och belackare ? hävdar det ibland. Det är naturligtvis felaktigt: det finns gott om fantasy som skrivs av andra skäl och gott om läsare som läser fantasy av andra anledningar. Däremot tycker jag det är svårt att hävda att det inte skulle vara ett syfte. Frågan ”jag fick en kommentar om att … [fantasylitteratur] bara är sätt att fly från verkligheten … så vad tror ni, är det bara ett sätt att fly verkligheten, eller har det ett djupare syfte?” dök upp i ett forum för en och en halv vecka sedan, och inlägget nedan är vad jag svarade där då.

Att läsa böcker eller lajva är i högsta grad verkligt. Kan man överhuvudtaget syssla med något overkligt? Det som händer är att man är i verkligheten och har kul genom att tänka och agera på lite olika sätt. Det spelar ingen roll vad man gör så är verkligheten där. För korta stunder kanske man inte tänker på exempelvis jobbet. Men å andra sidan så kan man steka köttbullar eller köra en bil eller krama sin älskling för att också uppnå att inte tänka på jobbet. Skulle det också vara verklighetsflykt?

Nä, verklighetsflykt är en myt.

Visst, fantasylitteratur kan inte skiljas från verkligheten eftersom a) verkligheten innehåller fantasylitteratur, så de är en del av den och b) fantasylitteratur måste liksom alla andra mänskliga aktiviteter och allt annat mänskligt skapande utgå från verkligheten, eftersom det är allt vi känner till. Det betyder inte att begreppet verklighetsflykt blir meningslöst. Det skall rimligtvis tolkas som att man på något sätt och av någon anledning drömmer sig bort från sitt liv, inte som att man fullständigt lämnar världen. Att säga att verklighetsflykt inte finns för att man inte kan fly från den tycker jag är en misstolkning av begreppet.

Jag brukade anse att fantasy varken var mer eller mindre verklighetsflykt än någonting annat, och att till exempel deckare var minst lika mycket eskapism, eftersom många torde läsa deckare i syftet att lämna sin vardag för någonting mer spännande. Se till exempel den här essän. Inte minst var det vad jag ville tro, eftersom jag både tycker om fantasygenren och personligen ställer mig skeptisk till verklighetsflykt som anledning till att läsa böcker. Jag tycker om verkligheten. Efter att ha frågat fantasyläsare om varför de läser just fantasy har jag dock blivit osäker på om det håller.

För något eller ett par år sedan satte jag mig ned och satte ihop en undersökning om varför folk som identifierade sig som fantasyläsare egentligen såg som främsta orsak till att de läste fantasy. Jag hanterade inte min backup tillräckligt försiktigt, vilket gjorde att en betydande del av svaren försvann och det blev svårt att presentera det hela på något vettigt sätt, vilket känns rätt trist, men jag hade i alla fall hunnit läsa igenom dem och kunnat se några grova drag. Ett av dem var att svaren varierade en smula beroende på var frågan ställdes, men på till exempel Catahya, med en ganska låg medelålder, så var det väldigt många svar som gick ut på att de tyckte att fantasygenren erbjöd dem goda möjligheter till verklighetsflykt. Det skall absolut inte läsas som att alla svarade så, eller att det är den enda eller ens vanligaste anledningen till att läsa fantasy; man kan hitta gott om skäl som inte har ett dugg med eskapism att göra. Fantasy är defintivt inte bara verklighetsflykt, som frågan var formulerad. På det skulle man egentligen kunna svara ett enkelt ”nej”.

Fantasy är en litterär lek med det som inte är möjligt. Det är så att säga overkligt, men det är läsaren väl medveten om eftersom det är kärnan i själva definitionen av fantasygenren. Men all fiktion är lögn, oavsett om den utspelar sig i ett naturalistiskt avbildat Värmland eller i Bas-Lag. Är Franz Kafkas Förvandlingen verklighetsflykt? Någonting som inte kan ske händer (beroende på hur man läser den, förstås) där. Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita? Italo Calvino, Jorge Luis Borges? Naturligtvis kan det finnas andra syften med att skriva eller läsa fantasy. Att berätta en skröna, att få in en politisk eller samhällelig kommentar (senaste fantasyboken jag läste var Cory Doctorows Someone Comes to Town, Someone Leaves Town, i måndags, och Doctorow kunde inte hålla sitt budskap om fritt internet borta trots att det inte nödvändigtvis hade behövt ha med huvudberättelsen att göra), att genom att flytta det från vad vi är vana vid spegla en del av vår verklighet eller något av de allra flesta skäl som man kan skriva andra böcker. Fantasy är skönlitteratur, den kan skrivas och läsas av samma skäl som annan skönlitteratur kan. Att säga att fantasy är eskapism är fördomsfullt, okunnigt och rent felaktigt. Fantasy kan vara verklighetsflykt, men det kan å andra sidan många andra kulturformer också vara.

Vad det sedan gäller om verklighetsflykt faktiskt är ett problem, så skrev Jerry Määttä skrev en intressant understreckare om John Careys What Good Are the Arts? i Svenska Dagbladet för ett år sedan (läs här). Ett citat ur den:

Och det är här han kommer in på något verkligt intressant. Han jämför nämligen skönlitteraturen med droger, alkohol och antidepressiva läkemedel, som i likhet med litteraturen erbjuder en flykt från det moderna livets tristess och tomhet, men vilka till skillnad från litteraturen, och i synnerhet bland minderåriga, utövar en allt större lockelse. Nu är jämförelser mellan skönlitteratur och droger knappast något nytt, och berättelser om litteraturknarkandets effekter har förstås en lång historia, från ?Don Quijote? och ?Madame Bovary? till åtminstone två exempel på litterär överdosering från det förra årets svenska debutantskörd, Fabian Kastners ?Oneirine? och Martina Lowdens ?Allt?. Men vad Carey, möjligen en aning idealistiskt, antyder är att man genom att framhålla skönlitteraturens eskapistiska, sinnesutvidgande och personlighetsförändrande effekter kunde tvätta bort litteraturens nördstämpel och locka de unga att betrakta böcker som ett fullgott alternativ till att skicka runt en holk i buskarna.

Jag brukade betrakta verklighetsflykt som någonting per definition negativt, men kom fram till att det inte är min ? eller någon annans ? sak att avgöra hur andra vill hantera sina liv och sina eventuella problem. Och skall man av någon anledning fly världen, så finns det betydligt värre sätt än fantasylitteratur att göra det på.

Mer om fantasy, litteratur, böcker, kultur, verklighetsflykt, eskapism