Ampersand

Via Åka och Arina kommer jag till Richard Morgans text om science fiction- och fantasyläsare och deras konflikter om vad som egentligen är överlägset vad och vilka som knappt borde få plocka upp en bok, än mindre en penna.

På det stora hela håller jag med Åkas kommentar. Jag har nästan dagligen tagit del av diskussioner kring fantasy och science fiction, bland olika läsargrupper inklusive sf-fandom, på svenska och engelska och ytterligare några språk, sedan yngre tonåren, och de citat Morgan lyfter fram är helt enkelt inte representativa. Att de förekommer går inte att förneka, men liksom Åka tror jag att de i stor utsträckning beror på att science fiction är en diskuterande, idéutbytande, introspektiv genre. Det är olyckligt att det ibland går överstyr, men det är tyvärr sådant som händer när det förs en konstant, känsloladdad debatt och om alternativet ? som jag misstänker ? skulle vara att avstå från den, då föredrar jag det här, därför att jag är övertygad om att det både gör det roligare att vara science fiction-läsare och att det driver genren framåt. Kulturell utveckling skapas bland annat av motreaktioner, av avståndstagande, av seriöst, det där fungerar inte så nu går jag och gör någonting helt annat för att visa hur mycket bättre det är.

You just don’t see this thrashing, squabbling more-valid-than-thou posturing among crime readers or writers. You don’t see the back-biting, you don’t see the antagonistic comparisons, you don’t see the defensive factionalism, and you don’t see the rage. What you do see, on crime writing blogs and messageboards and author websites everywhere, is a confident and unselfconscious enthusiasm for the form that doesn’t seem to need to denigrate something else in order to flourish. You see a broad and varied readership choosing from and enjoying what’s on the menu, a large, mixed bag of writers happy to serve it up for them, and above all a generous, live-and-let-live attitude that suffuses the whole genre.

Finns den utvecklingen på samma sätt inom deckargenren? Jag vet inte. Jag tycker mig inte se det, men det kan förstås bero på litterär enögdhet och att jag inte vet mer om deckarlitteraturens interna diskussion än slumpad slöläsare. Det är trevligt när man kan diskutera böcker utan att folk blir arga och ledsna och börjar slänga grova förolämpningar mot varandra, men den risken tycker jag är värd att leva med om det innebär att vi får en mer spännande sf-diskussion och mer läsvärd sf-litteratur. Och jag kan inte låta bli att jämföra det med vad Morgan skrev för Jeff VanderMeer att dela ut till Clariondeltagarna 2007.

2) Don’t write about a Startling New Technological Innovation ? write about the people this S.N.T.I. affects instead. Good stories are human stories, and it’s the impact of technology on human beings that’s fascinating, not the technology itself. This is a subtle distinction, which a lot of aspiring SF writers miss. (Come to that, so do a distressing number of successfully published SF writers ? I still don’t really understand how those guys get away with it. But you wouldn’t want to be like them. Would you?)

Jag håller helhjärtat med honom, men det är fortfarande a) ett ställningstagande för att det här sättet att skriva science fiction (som länge levde med sin egen litterära doxa som i viss mån fortfarande finns kvar, och där det helt enkelt inte är självklart att man måste tycka att Morgan har rätt) helt enkelt är sämre och b) ett konstaterande om att vissa författare gör saker de inte borde komma undan med. Visst ? han viftar inte med den verbala morgonstjärnan, men en smula grus kastar han i glashuset.

Mer om science fiction, fantasy, litteratur, richard morgan, debatt