Ampersand

Jag lyssnade igenom Strange Horizons senaste podcast tidigare idag, och fastnade vid vad Susan Marie Groppi sade ungefär halvvägs in.

The point is, the students were fascinated by the Heinlein story. A bunch of the kids in my class said that they had never read science fiction before and they found this very interesting. And I will admit, I like Heinlein, I do. But I admit that I was surprised that students who were not necessarily interested in science fiction and were coming to it from the perspective of contemporary readers would have preferred the Heinlein to the Sturgeon, because I find Sturgeon’s writing, I guess, more interesting. The Heinlein story is very much a political exercise, it’s kind of an extrapolation, a scientific and political thought experiment, but they were fascinated by it. So I guess I’m going to have to come up with some book recommendations for them, if they’re interested.

Det som hon konstaterade gick väldigt väl ihop med någonting som John-Henri Holmberg skrev på Fanaclistan förra våren.

Jag har merparten av livet umgåtts med och känt förlagsfolk och litteraturvetare och andra intellektuella typer som vanligtvis läst en hel del. Som så många proselytiserande fans prackade jag på människor i närheten de bästa sf-böcker jag kunde tänka mig — Sturgeons ”More Than Human”, Le Guins ”Left Hand of Darkness”, Delany, Aldiss, alla de där stilistikens mästare som det faktiskt finns några stycken av inom sf. Få blev imponerade. Vanliga kommentarer var av typen ”Ja, inte så oävet, men det här gör ju Camus/Robbe-Grillet/Doris Lessing/Umerto Eco/välj själv mycket bättre.”

Sen gav jag upp och när en förlagsredaktör för runt femton år sedan frågade mig varför jag läste sånt där trams lånade jag henne en roman av Heinlein. Varefter hon återkom efter två dagar och bar bort ett dussin Heinleinromaner, förtjust pratande om att det var enastående att hitta en så medryckande berättare nuförtiden. Så jag har fortsatt med Heinlein, och sällan fått annat än översvallande kommentarer.

Nu tror jag inte att de flesta av ”Heinleinskolans” författare skulle fungera lika bra, eller ens de flesta. Men fascinerande nog gör Heinlein själv det. Det var kanske inte så fel ändå att bli begeinstrad i honom som barn.

Jag tycker ? också ? att det är väldigt fascinerande. Själv har jag aldrig varit någon större Heinleinfantast, och på listan över författare jag skulle använda som exempel på varför man skulle kunna tänkas vilja läsa science fiction ligger han fortfarande långt ned. Det kanske är en dum prioriteringsordning.

Mer om science fiction, robert a. heinlein, böcker