Det är klart att det finns argument för. Jag har själv upprepat dem ganska många gånger: till viss del gemensam historia, många gemensamma författare, publikationer, litterära priser, redaktörer, läsare, tillställningar, kritiker. Det faktum att båda vänder sig från det mimetiska avbildandet av vår värld så som den ser ut här och nu. Det enkla konstaterandet att många andra gör det.

Likväl: det är två skilda litteraturformer, ofta (om än inte alltid) med större skillnader än man vill göra gällande. Bara det faktum att jag, generaliserat, uppskattar dem av olika anledningar borde säga – åtminstone mig – en hel del om den saken.

Å andra sidan: vad skulle jag egentligen göra åt det?

Nu sitter jag med närmare trehundra inlägg med tillhörande kommentarer där alla å, ä, ö, Å, Ä, Ö, ü, í, é, –, ó, ç, á, ð och förmodligen några andra tecken jag har missat har förvanskats och måste, ganska snabbt, bestämma mig för om jag skall gå tillbaka till senaste backupen eller fixa det här manuellt.

Det känns som om Vetsaga får dras med nuvarande WordPressversion ett tag.

Uppdatering tjugo timmar senare: nu fungerar saker som de skall med senaste WordPressversionen, tack vare Emil.

Jag vet inte vad det säger om svensk skräck jämfört med svensk fantasy och science fiction att all den skräck jag har läst och uppskattat nog för att nämna är svenskspråkig, men ingen av motsvarande science fiction eller fantasy.

För det är klart att jag vet vad det säger: jag läser betydligt mer fantasy och science fiction än skräck. Konkurrensen blir hårdare där. Fantasy var och förblir min första stora litterära kärlek. Science fiction uppskattar jag för idéernas och möjligheternas skull. Skräck som litteraturform har jag inget särskilt förhållande, vare sig positivt eller negativt, till. Men också: Sverige har fler riktigt läsvärda skräck- än science fiction- och fantasyförfattare. Den senaste riktigt bra svenska fantasyromanen jag läste publicerades 2004. Science fiction skall vi inte ens tala om.

Å andra sidan: det är inte som om skräckvågen är alldeles fantastisk stark. Rickard Berghorn arbetade på med Aleph och Minotauren. Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Jag gillar C.J. Håkansson. Eskapix finns, och även om den har dragits med en del barnsjukdomar så hoppas – och tror – jag att den kan växa ifrån dem. Jag har inget behov av att min skräck skall vara underground. Den behöver inte sparka mig i magen med en rostig stålhätta, även om den får göra det. Men den får lika gärna vara försiktig, tillrättalagd – så länge som den är bra. Mig är det egentligen egalt. Men skräckvågen är huvudsakligen baserad på ett par författarskap. Dess plats i den svenska offentligheten, som Maria glädjer sig åt och Henrik och C.J. beklagar, känns ändå som om den hänger på en hyggligt skör tråd.

Jag undrar om inte fler vägrar läsa (sådant som marknadsförs eller kategoriseras som) fantasy och science fiction av ren princip: för mycket fel stämplar, för långt – inbillar man sig – avstånd till mainstreamlitteraturen, medan man inte ens behöver skriva om sådant som inte kan vara (fantasy) eller inte är (sf) för att det skall stämplas som skräck. Men framför allt blir det svårt att få uppmärksamet till svensk fantasy eller science fiction så länge som man får gå och vänta flera år på att det skall komma riktigt bra böcker.

Läs reglerna här.

Mer om science fiction, fantasy, tävlingar, litteratur, böcker, skriva

En kort, ytlig text är sämre än en lång, djup text. En text som finns är bättre än en text som inte finns.

Mer om litteratur, science fiction, fantasy, böcker, noveller, priser

Mer om science fiction, fantasy, engelska, svenska, vetenskap, litteratur, namn

(2007 års vanligaste sökfraser var science (318 träffar), harry potter (234 träffar), fantasy (204 träffar), vetsaga (137 träffar), sagan om drakens återkomst (78 träffar) och novelltävling (77 träffar).)

Mest har jag nog uppskattat John Ajvide Lindqvists Människohamn. Den är inte lika bra som Låt den rätte komma in, men det är ändå boken som återgav mig hoppet om hans författarskap: fram till Människohamn hade jag tyckt lite mindre om varje ny bok han skrivit än den föregående, och det är så tråkigt att se ett lovande författarskap gå utför att jag förmodligen hade slutat läsa hans böcker om inte Människohamn hade brutit den trenden. Så här skrev jag om den på Catahya när det begav sig:

Det är i det vardagliga som John Ajvide Lindqvist är som bäst. I de små detaljerna som tillsammans utgör ett liv. Inte nödvändigtvis i det mimetiska ? det är inte där hans storhet ligger. Ajvide Lindqvist lyfter inte in vardagen i det fantastiska, han lyfter in det fantastiska i vardagen. Han får, när han är som bäst, vampyrer, vandöda och hotande hav att kännas alldeles självklara, enkla att acceptera. Det skrämmande, i den mån skräck som Hanteringen av odöda är skrämmande, ligger oftast inte så mycket i vad som händer som i att det händer personer som man bryr sig om och känner med.

I samband med Människohamn har H.P. Lovecraft nämnts här och där, och visst finns det en poäng i det, men oavsett eventuell inspiration därifrån och trots den gemensamma genren så är de två mycket olika författare. Det går inte att acceptera Lovecrafts skräck som ett självklart inslag i vardagen ? vilket är tur, för det hade förtagit mycket av hans poäng. Det skrämmande hos Lovecraft är ofta främmande, oförståeligt, ofattbart. Hos Ajvide Lindqvist är det någonting som står huvudpersonen nära. Hans vandöda är betonat älskade, eller före detta älskade; de är inte anonyma zombier på jakt. Hans vampyr är varken ett rent monster, som hos Bram Stoker, eller en sexsymbol som lever på det exotistiska, som hos en lång rad mer eller mindre oläsliga senare författare. Den passar alldeles för väl in i en grå Stockholmsförort för det. I Människohamn fjärmar sig Ajvide Lindqvist en smula från det här, går mot det större och främmande, men han frångår aldrig helt vanan att låta skräckelementet vara någonting som huvudpersonen har ett personligt förhållande till ? en sak som inte nödvändigtvis gör hans böcker mer skrämmande, men definitivt bättre. När han i Människohamn närmar sig en mer lovecraftiansk vinkel är det med delat resultat: jag tycker inte att det är i det okända som hans främsta styrka ligger, men likväl är det här ett mycket lyckat skräckelement, så länge som det förblir okänt. Det är havet som hotar i Människohamn, och havet är skrämmande ? men inte det som döljs i det. Lovecrafts tryckande stämning, hans egenartade prosa och estetik, har sina poänger, men jag läser hellre John Ajvide Lindqvist, som är en skickligare författare på så många plan.

I Människohamn får han ändå problem: när det främmande är främmande snarare än vardagligt är det inte lika lätt att se det som självklart, och i de nästan mer fantasyartade bitarna mot slutet av boken tror jag inte på samma sätt på det som Ajvide Lindqvist skriver. Kanske skär det för mycket mot min upplevelse av bokens tidigare delar, kanske klarar han inte av skildringen av passager mellan världar eller tider. Han är bättre när han låter det fantastiska komma till de människor han skriver om när han låter människorna gå till det fantastiska.

Människohamn är en bok om sorg, om förlust och vad den gör med människor. Om att misslyckas med att gå vidare i livet. Ajvide Lindqvist är en duktig ? inte fantastisk, inte lysande, men med god marginal tillräckligt bra för att göra det han gör ? psykologisk skildrare. Han lider här inte av det alldeles för breda fokus som gjorde att man aldrig riktigt kom när huvudpersonerna i Hanteringen av odöda, utan låter läsaren komma in i deras liv, in i Domarö och lära känna både dem och platsen. Anders sökande efter sin förlorade dotter, hans benägenhet att offra vad som helst för att få tillbaka henne, blir därför inte bara trovärdigt, utan även någonting man känner med.

Om Låt den rätte komma in var en skildring av en plats knuten till en tid så är Människohamn en skildring av en plats genom tiden. Jag har inte upplevt vare sig det Blackebergåttiotal som Ajvide Lindqvists debut utspelar sig i eller hans fiktiva Domarö, skildrad över några decennier men med långt större tidsperspektiv än så, i historier och tillbakablickar. Det spelar ingen roll. De lever, de finns, som tider och platser med en högre närvaro än vissa jag själv har upplevt.

Inför Människohamn konstaterade jag att det kunde vara den sista bok jag läste av Ajvide Lindqvist: efter debuten med Låt den rätte komma in har varje efterföljande bok ? romanen Hanteringen av odöda, novellsamlingen Pappersväggar ? varit sämre och mindre intressant än den föregående. Pappersväggar var fortfarande läsvärd, men det är så tråkigt att se ett lovande författarskap dala nedåt att jag bestämde mig för att sluta läsa Ajvide Lindqvists böcker om trenden inte bröts.

Lyckligtvis får jag nog läsa även hans nästa bok.

Förmågan att skriva bra skräck genom att låta det som sker drabba personer man bryr sig om har även C.J. Håkansson, som skrivit den andra av de två skräckböcker jag har läst i år som jag definitivt rekommenderar andra att läsa. Där Ajvide Lindqvists berättande är stillsamt är Håkanssons ursinnigt; båda må kallas skräck, men bortsett från att båda författarna skapar personer som känns levande är det två ganska olika böcker.

Vertigo är ett förlag jag önskar att jag kunde uppskatta mer. Jag tycker om energin och engagemanget, så med jämna mellanrum köper jag någonting och ser om jag faktiskt skall tycka om litteraturen också. Ibland fungerar det ? Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (ursprungligen publicerad av Norstedts) är om inte fantastisk så i alla fall något annorlunda, hyggligt underhållande och definitivt läsvärd. De har en bitvis intressant klassikerutgivning (som tyvärr blir något begränsad för den som, liksom undertecknad, helt enkelt inte är särskilt intresserad av erotisk litteratur) och jag har diverse böcker jag ramlat över utan att riktigt tänka på vilket förlag som gett ut dem, som Hatets sånger och kleist ? slutet. Däremot har jag händer det ofta att jag har svårt för deras svenska skönlitterära författare, som Gunnar Blå och Anastasia Wahl. Det blir lätt för mycket, en balansgång som överträds vilket slutar i att jag som läsare mest känner jaha och inte mycket mer inför det hela. Ändå har jag haft planer på att läsa C.J. Håkassons Fjärilen från Tibet mer eller mindre sedan den gavs ut, utan att det riktigt blivit av förrän härom natten.

Håkansson lyckas, huvudsakligen, balansera sitt våld och sitt språk på en intensiv, närvarande nivå utan att det blir så mycket att det blir parodiskt eller så mycket att man bara kopplar bort det. Det finns något undantag ? ?Vilddjuret öppnade sina oändliga anusögon och ejakulerade sin skit över världen? är väl, som tidigare har påpekats, kanske inte hans mest lyckade formulering ? men på det stora hela fungerar det. Delvis därför att energin och känslorna i boken får både våld och språk att kännas rätt och naturligt, någonting som hör hemma där. Delvis därför att det aldrig bara blir en orgie i blod, inälvor och död utan någonting som sker personer man bryr sig om. Håkansson har, som jag skrev i kommentaren till det femte numret av Eskapix, förmågan att göra fiktiva människor levande. En efter en går de under, men inte förrän de redan har sett kaoset drabba personerna de älskar. Utan relationer som känts verkliga hade Fjärilen från Tibet inte varit en bra bok. Det är den.

Eftersom den redan behagligt korta romanen är uppdelad i ett antal olika berättelser kan Håkansson hålla igång en intensitet som bara någon enstaka gång (i biten om Kajsa) tappar lite av sin energi. Det bidrar till att göra Fjärilen från Tibet till en bok värd att uppleva.

Samma natt som jag läste Fjärilen från Tibet (och Michel Farbers trevliga men definitivt annorlunda The Courage Consort) läste jag Schaktantologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter. Antologin som helhet är jag inte så hemskt imponerad av ? jag har tyckt bättre om de andra Schaktantologier jag har läst, och läst bättre saker av fler av deltagande författarna ? men Johan Theorins novell ”Endast jag är vaken”, som belönades med Catahyapriset nyligen, förtjänar ändå att nämnas även den.

Jag vet inte vad det säger om svensk skräck jämfört med svensk fantasy och science fiction att all den skräck jag har läst och uppskattat nog för att nämna är svenskspråkig, men ingen av motsvarande science fiction eller fantasy.

Mer om skräck, john ajvide lindqvist, c.j. håkansson, böcker, litteratur, läsning, recensioner, noveller