Vetsaga

Johan Jönsson

De bästa aprilskämten varje Ã¥r brukar jag hitta pÃ¥ science fiction- och fantasyfältets branschtidnings Locus hemsida. Det som gör dem sÃ¥ lyckade är att Locus inte försöker lura sina läsare. Istället tar man tillfället i akt att med ofta mycket träffande satir kommentera olika fenomen. 2007 gjorde man sig bland annat lustig över de ständigt närvarande litteraturprisen genom att meddela att prisen nu skulle fÃ¥ den uppmärksamhet de förtjänade genom ett eget pris, the Dimension Award, med kategorier som till exempel ”best award ceremony”, ”best new award”, ”best accepance speech” (i tvÃ¥ längdkategorier), ”best dignified silence in the face of getting passed over for nomination again” och ”most foolish award jury decision subsequently justified as, ‘Well, we helped to spark debate about the field, and that’s what matters after all’”. Det är roligt därför att det är träffande: särskilt den anglosaxiska sf-världen är fullständigt översvämmad av olika priser.

De två främsta är Hugo- och Nebulaprisen, som delas ut i roman-, kortroman-, långnovell- och novellkategorier, samt (särskilt vad det gäller Hugon) en rad kategorier som inte belönar skönlitterära verk. Hugoprisen röstas fram av medlemmarna i den årliga science fiction-världskongressen (Worldcon) och Nebulaprisen av medlemmarna i författarorganisationen SFWA, Science Fiction and Fantasy Writers of America. Därtill kommer en lång rad mindre och specialiserade priser, som de brittiska BSFA- och Arthur C. Clarke-prisen, det kanadensiska Aurora-priset, Locuspriset, World Fantasy-priset, James Tiptree, jr.-priset, det finländska Atorox-priset, som går till föregående års bästa finländska novell, och Rhyslingpriset, som belönar science fiction- och fantaslyrik, för att nämna några.

Att dela ut ett litterärt pris har ett syfte. Det kan vara för att uppmärksamma läsarna på god science fiction eller fantasy (och lyfta den över den sämre). Det kan vara ett sätt att uppmärksamma personer som vanligtvis inte läser sf-litteratur på det som publiceras, och därför slå ett slag för litteraturtypen som sådan. Det kan vara ett sätt att uppmärksamma litteratur skriven på ett visst språk eller från ett visst område i ett fält kraftigt dominerat av amerikanska och i viss mån brittiska författare. James Tiptree, jr.-priset går till science fiction eller fantasy som på ett lyckat sätt behandlar och utökar vår förståelse av kön och genus. När jag tog intiativet till det som kom att bli Catahyapriset, det enda specifikt svenskspråkiga fantastiklitteraturpriset, var det till stor del för att göra sf-, fantasy- och skräckläsare uppmärksamma på den fantastiklitteratur som skrivs i novellform och i förlängningen själva novellformatet för att därigenom kunna hjälpa den svenskspråkiga fantastiknovellmarknaden. Beroende på vad syftet är och vad man själv letar efter kan det tjäna som god vägledning: man kan aldrig med fullständig säkerhet säga att ett verk som tilldelats ett visst pris kommer att vara bra, intressant eller läsvärt, men man kan konstatera att chansen kan öka betydligt.

Hur intressant ett pris är beror till stor del, om än inte enbart, på vem som får det, och vem som får det beror på vem som delar ut det. Vinnarna av det prestigefyllda Hugopriset röstas fram av deltagarna i världskongressen, även om bara en minoritet deltar i omröstningen. Vissa har kritiserat den uppmärksamhet det får som oproportionelig sett till hur få läsare som faktiskt deltar i processen; andra för att det är för populistiskt som det är – särskilt efter att J.K. Rowling belönades i romankategorin för Harry Potter and the Goblet of Fire 2001, med tredje delen i George R.R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire, A Storm of Swords, som tvåa i omröstningen. Ett pris som kan gå till Harry Potter and the Goblet of Fire (inte den bästa ens bland Rowlings böcker) eller till en mittendel i det minst intressanta Martin har skrivit är inte särskilt pålitligt som vägledning. Följande år vann Neil Gaimans i och för sig läsvärda American Gods medan China Miévilles betydligt mer förtjänta Perdido Street Station hamnade betydligt längre ned efter rösträkningen, bara för att fortsätta att bevisa att ett namn ibland kan vara viktigare än ett verk i sådana här omröstningar – en författare som inte hetat Neil Gaiman hade förhoppningsvis inte heller vunnit kortromankategorin (vilket skedde även i Nebulaomröstningen) för Coraline. En Hugovinnande – eller -nominerad – bok är sannolikt bättre än slumpad bok i bokhandels sf-hylla. Den är tyvärr inte nödvändigtvis i närheten av att vara representativ för riktigt bra fantasy eller science fiction.

World Fantasy-priset, World Fantasy Award, delas årligen ut av en jury, som byts ut från år till år. Priset har en tendens att åtminstone i romankategorin belöna sådant som ligger utanför standardfantasyn eller kanske inte ens marknadsförts som fantasy, till exempel Haruki Murakamis Kafka på stranden (Umibe no Kafuka) och Patrick Süskinds Parfymen (Das Parfum). Som de flesta andra jurypriser är det något smalare – och därmed mer intressant. Å andra sidan innebär en ständigt ny jury att man aldrig kan vara riktigt säker på vad man får. Det är till exempel fullständigt absurt att det senaste World Fantasy-priset kunde gå till Guy Gavriel Kays Ysabel i konkurrens med den objektivt enda riktigt vassa romanen bland de nominerade, Emma Bulls Territory. Territory använder sig lyckat av myten om Tombstone (flera nominerade böcker använde sig av berättelser läsaren redan känner till: eftersom Territory utnyttjade en historisk händelse blir det som har hänt mer osäkert, sanningen mer diffus och tolkningsmöjligheterna fler än med en påhittad förlaga där sanningen framstår mycket klarare) med en välskriven och gripande roman som följd. Att läsa Ysabel är på intet sätt en plåga, även om den inte alls är lika läsvärd som det bästa Kay har skrivit, men att ta sig igenom alla de fem nominerade böckerna kan närmast få en att ifrågasätta priset som sådant: John Marks Draculainspirerade Fangland är läsvärd men ingenting att bli upphetsad över, Will Shetterlys The Gospel of the Knife är i nittio sidor en engagerande berättelse om en tonårings utforskande av sin identitet och sexualitet och blir sedan någonting man gott kan hoppa över och Michael Marshall Smiths The Servants är rent tråkig. Den stora fördelen här är att man slipper de långa serierna: jurypris av det här slaget brukar inte tilldelas bok sju av tolv i en medioker fantasyserie vilka som än råkar sitta i den ett givet år.

Ett av fältets allra mest intressanta priser är James Tiptree, jr.-priset. Böckerna är inte bara ovanligt intressanta, utan ofta även bra. Maureen F. McHughs China Mountain Zhang, som nominerades till sÃ¥väl Hugo- som Nebulapriset utan att vinna, är till exempel en lÃ¥ngt mer välförtjänt pristagare än hennes ”The Lincoln Train”, som vann Hugopriset i novellkategorin nÃ¥gra Ã¥r senare. Med Tiptree-priset fÃ¥r man nÃ¥gonting mycket smalare att följa: istället för att fÃ¥ veta att en viss grupp personer (stor eller liten) har ansett att en roman eller novell inom hela det breda fältet är mest värd att belöna sammanfaller det med nÃ¥gonting annat. Syftet med att dela ut det blir delvis ett samhällsengagemang.

I Sverige är fältet inte brett. Det finns inte nÃ¥got svenskt romanpris motsvarande de anglosaxiska – och knappt tillräckligt mÃ¥nga romaner för att det skulle vara värt att ha ett ens om man hade tillräckligt med engagemang och pengar för att skapa ett. Catahya (som enligt ett beslut fattat av det senaste Ã¥rsmötet inte längre är en renodlad fantasyförening, utan en fantastikförening) delar ut sitt fantastiknovellpris genom en jury, 2007 (för 2006 Ã¥rs bästa novell) bestÃ¥ende av Johan Anglemark (tidigare redaktör pÃ¥ Äventyrsspel, ordförande för Stiftelse Alvar Appeltoffts Minnesfond, översättare för tidskrifterna Nova science fiction och Enhörningen och centralgestalt inom svensk science fiction-fandom), Mats Nordström (bibliotekarie med huvudansvar för fantasy och science fiction vid Malmö stadsbibliotek) och Maria NygÃ¥rd (novellförfattare, kritiker för Catahya och tidskriften Mitrania, samt ordförande för Catahya), och under 2008 (för 2007 Ã¥rs bästa novell) även PÃ¥l Eggert (novell- och romanförfattare, tidigare kritiker i tidskriften Minotauren). Hittills har man hunnit belöna Yvonne Hoffmans ”GÃ¥rden” och Johan Theorins ”Endast jag är vaken” – bÃ¥da skräcknoveller, som i Sverige verkar frodas betydligt bättre än science fiction-novellistiken (eller science fiction-författandet över huvud taget).

Förhoppningsvis vägleder det alltid någon.