God åkermark eller fet och fruktbar mylla? – Om Erik Anderssons och Åke Ohlmarks översättningar av J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings

Charlotte Strömbom

När jag för första gången bläddrade i Nordstedts nyöversättning av Tolkiens The Lord of the Rings, trodde jag knappt att det rörde sig om samma verk som jag en gång sträckläste som femtonåring. Handlingen var visserligen sig lik, men berättelsen hade förändrats. Jag mindes trilogin som utbroderande och anspråksfull, nu framstod den istället som enkel och återhållsam, nästan som den sortens lättlästa variant av gamla klassiker som man ibland kan hitta på bokhandelns barnavdelning.

Tolkiens trilogi må ha betraktats med viss skepsis från litteraturvetenskapens sida, men det den har saknat i finkulturell status har den tagit igen i popularitet. Den läsande allmänheten såväl som mediavärlden har ägnat verket fortsatt intresse genom decennierna, och uppenbarligen har böckerna tagits tillräckligt på allvar för att förlaget skulle låta de båda svenska översättningarna utföras av etablerade författare.

Mellan 1959 och 1961 kom trilogin för första gången ut på svenska. Religionshistorikern, författaren och översättaren Åke Ohlmarks, som tidigare bland annat översatt Shakespeare och den isländska Eddan, stod för översättningen, och gav de tre böckerna samlingsnamnet Härskarringen.

Denna svenska översättning var en av de första som gjordes, och Tolkien, som i egenskap av språkprofessor hade hyggliga kunskaper i flertalet främmande språk, var missnöjd med hur man hittills hade förvaltat namnen i verket. För att underlätta (eller försvåra) för kommande översättare skrev han boken Guide to the Names in The Lord of the Rings, vilken gav anvisningar till hur och om bland annat ort- och personnamn skulle översättas.

Det dröjde dock många år innan en svensk översättare fick möjlighet att tillämpa handboken i fråga. Först i samband med femtioårsjubileet av den engelska utgåvan från 1954, året efter att den sista filmen i Peter Jacksons regi hade släppts, tog Norstedts förlag initiativ till en nyöversättning. Författaren och översättaren Erik Andersson, som tidigare översatt bland annat Zadie Smith och Nick Hornby, fick uppdraget att översätta prosaavsnitten, medan poeten och översättaren Lotta Olsson tilldelades lyrikavsnitten. Det nya samlingsnamnet blev Ringarnas herre.

Vad jag hade väntat mig av en jämförelse mellan de båda svenska utgåvorna var möjligen två översättningar, där namnen hade ändrats i enlighet med Tolkiens instruktioner, och där språkskruden hade moderniserats något, men där prosan i övrigt var sig någorlunda lik. Min upplevelse var dock att berättarens röst var fullständigt förändrad i den nya utgåvan, och att det praktiskt taget var fråga om två olika verk. I den här texten kommer jag att undersöka skillnaderna närmare, samt spekulera i vad de har för ursprung och vad de får för konsekvenser. Syftet är inte att värdera kvaliteten på Ohlmarks och Anderssons översättningar, utan att kontrastera deras sätt att översätta och ta reda på varför deras respektive versioner av Tolkiens text upplevs som så väsensskilda.

Om översättning

Utbudet av svensk litteraturvetenskaplig forskning om översättning är inte stort. Det enda verk som analyserar svensk skönlitterär prosa med fokus på översättarens roll är Christina Gullins Översättarens röst, som kom ut 2002. Här diskuterar Gullin vad som händer när ett skönlitterärt verk på engelska omvandlas till ett på svenska. Med utgångspunkt i fyra svenska översättningar undersöker hon hur översättarens röst kan urskiljas i den översatta texten.

Gullin pekar på hur beröm och kritik i recensioner av skönlitterära prosaöversättningar ofta riktas direkt till originalförfattaren, även om denne aldrig har skrivit på svenska. Översättarens roll som medskapare till texten bortses ofta ifrån, trots att en stor del av den svenska bokutgivningen består av översättningar, och trots att det i första hand är översättarens ordval och tonfall som når den svenske läsaren. Detta arbete bör inte förringas, menar Gullin, och ställer sig frågan ”Vems text läser man när man läser en roman som översatts från ett annat språk?”.

Synen på översättarens betydelse förändras ständigt, framhåller hon. Bland litteraturforskare fokuserar vissa på översättarens författarfunktion, medan andra lägger tonvikten på spelet mellan översättaren och originaltexten. Gullin befarar dock att allmänheten i stor utsträckning negligerar den dimension som tillkommer i översatt prosa, och att översättarens anonymitet för de flesta förblir total. Förhållandet är ett annat när det gäller översatt poesi, framhåller Gullin, där översättaren uppmärksammas på ett helt annat sätt, och där översättningen ofta rubriceras som en tolkning. Och mycket riktigt: på försättsbladet till nyöversättningen av The Lord of the Rings står det, under ”översättning Erik Andersson”, ”verserna tolkade av Lotta Olsson”.

Översättning ur ett historiskt perspektiv

Den här texten handlar till stor del om olika översättarideal. I artikeln ”Om omöjligheten och möjligheten att översätta”, publicerad i tidskriften Radix, beskriver Erik Mesterton översättningens historiska utveckling, och dess klassiska problem. Skall texten anpassas till läsarna och deras kultur, eller läsarna till texten och dess kultur? Eftersom frågan om hur en författare skulle ha uttryckt sig på ett annat språk aldrig säkert kan besvaras, har tankarna om hur en översättning skall vara beskaffad ständigt glidit isär.

Från och med renässansen och ända in på sjuttonhundratalet, skriver Mesterton, var intresset av att fånga främmande stilar ljumt. Istället använde man sig av parafrasens principer, och tolkade utländska verk i en stil som var naturlig för en själv och för ens egen tid. Man ställde tanken framför bokstaven, och försökte leva sig in i författarens intentioner utifrån sin egen samtid. Med romantiken kom nya krav på nära anslutning till originalet, och man började vända sig mot tanken på att översättarens uppgift var att sätta sig i författarens ställe. Istället lade man vikt vid originalets ord, och menade att det främmande i språket var en viktig dimension av verket. Man vurmade för originalet och dess genuinitet, och därmed gjordes plötsligt en verklig skillnad mellan original och översättning. Innan dess värderades en översättning lika högt som sin förlaga. Gränserna mellan översättningsepokerna är dock glidande, och Mesterton poängterar att det under nittonhundratalet funnits representanter både för det parafrastiska och det originaltrogna sättet att översätta. Som exempel på det förra nämner han Ezra Pounds översättningar, på det senare Vladimir Nabokovs.

Dagens översättarskrå

Översättningstekniken och dess ideal har således förändrats genom historien. Hur ser det ut idag? Finns det någon form av vedertagna riktlinjer för hur en översättare bör arbeta? För att studera saken närmare vänder jag mig till en introduktion i översättningsvetenskap, som bland annat läses av översättarstuderande. I Från källspråk till målspråk presenterar Rune Ingo, professor i modern finska, grunderna i översättningsvetenskap, samt olika aspekter av översättarens arbete. Beträffande nutidens normer för översättning skriver han ”I dag försöker vi gå den gyllene medelvägen, när vi framhåller att överföring av betydelse är det viktigaste och att ett idiomatiskt målspråk går före absoluta formkrav”. Ingo poängterar dock att detta inte innebär att översättaren kan strunta i källtextens form, utan enbart att kravet på bevarad form inte kan ses som absolut, i de fall då ingen naturlig motsvarighet finns på svenska. Kvarstår gör dock kravet på att få till en så perfekt balans som möjligt mellan stil och form i original och stil och form i den översatta texten.

Jag frågar mig dock hur Ingo definierar det ”vi” som han utgår ifrån i citatet ovan. Är detta den spridda uppfattningen bland alla skönlitterära översättare i Sverige, eller snarare en norm hos en viss insatt gren inom översättningsvetenskapen? Möjligen kan man tänka sig att de som i våra dagar utbildar sig till översättare i huvudsak utgår från denna tanke, men i så fall är det fortfarande upp till dem att avgöra vad ”en så perfekt balans som möjligt mellan stil och språkform i förlagan och stil och form i översättningen” faktiskt innebär. Även en sådan definition lämnar öppningar för översättarens egensinne.

När det gäller litteraturkritik understryker Ingo, liksom Gullin, den brist på uppmärksamhet som översättaren vanligen ägnas i recensioner. Därefter ger han en introduktion till olika metoder för att bedöma översättningar, som framarbetats inom översättningsvetenskapen. Här är det dock tydligt att det rör sig om grenar inom översättningsvetenskapen, snarare än om vedertagna modeller bland dem som faktiskt kritiserar litteratur. Ingo skriver: ”I slutet av en grundlig litteraturkritik finner man på sin höjd en mycket allmän formulering i stil med ’boken har förtjänstfullt översatts av NN’ eller ’översättningen av boken lämnar tyvärr en del att önska’.”

Tolkien på svenska

Redan genom att studera skillnaderna i titelval mellan Ohlmarks och Andersson, kan man ana att de båda översättningarna kommer att se olika ut. Tolkiens trilogi bär det engelska samlingsnamnet The Lord of the Rings, vilket Ohlmarks har översatt med Härskarringen. Således väljer Ohlmarks att vända fokus mot ringen snarare än mot originalets The Lord, förmodligen av den enkla anledningen att han personligen föredrar detta. Andersson väljer istället titeln Ringarnas herre och följer därmed originalet närmare i både betydelse och form. Vidare är de tre engelska deltitlarna på verket The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King. I Ohlmarks översättning lyder titlarna istället Sagan om Ringen (The Fellowship of the Ring), Sagan om de två tornen (The Two Towers) och Sagan om konungens återkomst (The Return of the King).

Ohlmarks har således utelämnat brödraskapet i första bokens titel, till förmån för sin egen ”sagan om”-konstruktion, vilken sedan även följer med i de följande böckernas titlar. Andersson å sin sida uppvisar ånyo en större trohet mot originalet, och döper böckerna till: Ringens brödraskap (The Fellowship of the Ring), De två tornen (The Two Towers) och Konungens återkomst (The Return of the King). Jämför Ohlmarks Sagan om ringen med Erik Anderssons Ringens brödraskap. Förebådar inte den första titeln något mera episkt, en saga helt enkelt, den andra något mer verklighetsförankrat? Och The Fellowship of the Ring, vad ger den för associationer?

Det är svårt för mig att på ett trovärdigt sätt jämföra det känslomässiga värdet i ett engelskt begrepp med ett motsvarande på svenska. Engelska är inte mitt modersmål, och jag äger därmed inte den associationsrikedom som en infödd engelsman gör. Läser jag ordet fellowship tänker jag snarast på ordboksbetydelsen av ordet, på någon form av sammansvetsad grupp människor, men läser jag ordet brödraskap får jag kanske associationer till manliga män som häver öl i samförstånd, eller till sektlika, underjordiska sammanträden. Engelskan klingar vackert och exotiskt, men genererar inte lika många, och framför allt inte samma bilder, som svenskan gör. Dessutom utgör det främmande elementet i det engelska språket ytterligare en dimension i upplevelsen av originaltexten. Således kan jag, när det gäller de båda översättningarnas förhållande till Tolkiens original, framför allt kommentera närheten i betydelse och form. När det gäller förhållandet mellan Ohlmarks och Anderssons texter däremot, är det lättare att motivera min övertygelse om att även känslan och upplevelsen av dem synnerligen skiljer sig åt.

Prologen

Redan i prologens första mening, i vilken släktet ”the hobbits” introduceras för läsaren, står det klart att det finns någon form av grundläggande olikhet i Ohlmarks och Anderssons sätt att översätta. Denna olikhet är av ett sådant slag, att jag hädanefter kommer att bryta den kronologiska presentationen av de båda översättningarna. Hittills har jag introducerat Åke Ohlmarks översättning före Erik Anderssons, eftersom den tidsmässigt följer närmast efter Tolkiens original. Förhållandet har dock visat sig vara ett annat när det gäller närheten till originalets text och jag anser att en omvänd presentation tydligare illustrerar översättningarnas relation till originaltexten. En relation som alltså framträder redan i prologens första mening, vilken citeras nedan.

This book is largely concerned with Hobbits, and from its pages a reader may discover much of their character and a little of their history.
 (Tolkien, s. 1)

Den här boken handlar till stor del om hobbitar, och i den får man reda på åtskilligt om deras egenart och litet om deras historia.
 (Anderssons översättning, s. 13)

Denna bok handlar till stor del om folket hober. Det är av vikt, att läsaren redan i denna prolog kan göra sig en någorlunda klar bild av dessas egenart och även få åtminstone en översiktlig uppfattning av deras historia.
 (Ohlmarks översättning, s. 19)

Både Tolkien och Andersson använder sig av ett enkelt språk, men det gör inte Ohlmarks. Vidare följer Andersson i huvudsak Tolkien i betydelse och meningsbyggnad, men det gör inte Ohlmarks. Och för den som studerar Ohlmarks översättning ovan, är det svårt att föreställa sig att detta skulle ha med slarv eller bristande språkkunskaper att göra. Ohlmarks strävar helt enkelt inte efter att vara Tolkien så trogen så möjligt; hans ideal måste vara ett annat. Genom att brodera ut Tolkiens text, att lägga till ord och ägna sig åt långa omskrivningar, att helt enkelt träget göra om det enkla språket till ett mer komplicerat och högtravande sådant, förändras inte bara meningsbyggnad och ordföljd; även stilen blir en annan. Betrakta exempelvis hur ”discover much of their character and a little of their history” blir till ”kan göra sig en någorlunda klar bild av dessas egenart och även få åtminstone en översiktlig uppfattning av deras historia”. Tolkiens enkla berättande har på svenska fått en litet kåserande, omständlig ton.

Tendenserna som antyds i prologens första mening fortsätter sedan prologen igenom. Anderssons avsteg från Tolkiens ordval och meningsbyggnad görs i stort sett bara när svenskan kräver det, medan Ohlmarks genomgående laborerar med Tolkiens ordval, stil och form. Hans meningar är i regel längre och mer komplicerade i sin uppbyggnad än originalets. Medan Tolkiens ordval ofta är av en enkel och öppen karaktär tycks Ohlmarks ha en förkärlek för begrepp som ringar in och avgränsar och har en något högre stilvalör. Jämför exempelvis ”a little” med ”en någorlunda klar bild av”, och vidare med Anderssons ordagranna lösning ”litet”. Ibland är Ohlmarks ingrepp av den mer uppseendeväckande sorten, ibland begränsar de sig just till valören på ordval och kanske till att ett förklarande adverb eller adverbial läggs till. Det är dock inte fråga om någonting annat än språkliga och stilistiska förändringar – handlingen är i regel densamma, även om den ibland får ett annat skimmer på grund av förändringarna i språket. Nedan följer ännu ett exempel på dessa tendenser.

Hobbits are an unobtrusive but very ancient people, more numerous formerly than they are today; for they love peace and quiet and good tilled earth: a well-ordered and well-farmed countryside was their favourite haunt.
 (Tolkien, s. 1)

Hobbitarna är ett obemärkt men mycket gammalt folk. Eftersom de vill ha lugn och ro och god Ã¥kermark finns det inte lika mÃ¥nga av dem längre: helst höll de till i en välskött odlingsbygd.  
(Anderssons översättning, s. 13)

Hoberna är ett ytterst tillbakadraget och därtill mycket gammalt släkte. Deras antal har numera väsentligt minskats. Anledningen syntes vara, att folket älskar lugna och fredliga förhållanden utan hektisk nativitetsökning, sin feta fruktbara mylla och de ordnade, välskötta små lantställen, som alltid utgjort inbegreppet av deras uppfattning om jordisk lycka.
 (Ohlmarks översättning, s. 19)

Till att börja med tillför Ohlmarks ett antal avgränsande, inringande ord, såsom ytterst och därtill. Båda bidrar till att ge Ohlmarks text en energisk och litet högtravande klang som saknas i Tolkiens medvetet enkla prosa. Vidare omvandlas ”peace and quiet” till ”lugna och fredliga förhållanden utan hektisk nativitetsökning”, ”good tilled earth” till ”sin feta fruktbara mylla” och ”was their favourite haunt” till “som alltid utgjort inbegreppet av deras uppfattning om jordisk lycka”, vilket onekligen både komplicerar och ändrar tonläget i Tolkiens text. Andersson följer i sin tur återigen originalet närmare, även om han i stycket ovan blir tvungen att ändra på meningsbyggnaden för att få svenskan att fungera. Man skulle möjligen kunna hävda att Andersson ibland odlar en stil som är ännu något enklare än Tolkiens, men detta återkommer jag till senare.

Tydligt är att Ohlmarks och Anderssons översättningar inte har mycket gemensamt. Anderssons är fåordig och tämligen lättläst, Ohlmarks utbroderande, anspråksfull och full av uttryck som är allt annat än karga. Jämför till exempel Anderssons ”helst höll de till i” med Ohlmarks ”som alltid utgjort inbegreppet av deras uppfattning om jordisk lycka” – är det inte två helt olika röster som talar? Och måtte inte de båda översättarna ha utgått från helt olika målsättningar när de har skrivit? Andersson tycks vilja behålla Tolkiens text så intakt så möjligt, medan Ohlmarks snarare tycks vilja förbättra den. Prologen igenom är de båda översättningarna en demonstration av två skilda röster. För vem kan väl läsa citaten nedan, och hävda att det kvittar vilken översättning man väljer?

Indeed, few Hobbits had ever seen or sailed upon the Sea, and fewer still had ever returned to report it.
 (Tolkien, s. 9)

Över huvud taget var det få hobbitar som hade sett havet eller färdats på det, och ännu färre hade återvänt och berättat om det.
 (Anderssons översättning, s. 20)

Det var ju så, att sjömanslivet alls inte passade samman med hobernas allmänna läggning. Ytterst få hade sett havet, ännu färre befarit det, och av dem som verkligen seglat hade blott ett försvinnande fåtal återvänt och kunnat berätta om vad de upplevat.
 (Ohlmarks översättning, s. 26)

Den löpande texten

Prologen visade sig alltså vara en demonstration av två mycket olika översättningar, men hur förhåller det sig med resten av texten? Man skulle exempelvis kunna föreställa sig att Ohlmarks framför allt tar ut svängarna i prologen, innan den riktiga berättelsen tar vid, för att sedan följa originalet närmare. I någon mån tycks också detta vara fallet. Han håller visserligen kvar vid sin litet omständliga, högtravande stil, lägger till förstärkande ord och ändrar om i meningsbyggnaden, men de större tilläggen och omskrivningarna är inte fullt så vanliga och fullt så uppseendeväckande som de var i prologen. En eventuell nedtoning behöver dock inte nödvändigtvis bero på att Ohlmarks anser att den verkliga berättelsen förtjänar större trohet än prologen – kanske tycker han bara att den är i mindre behov av renovering. Tolkiens prolog är omtalat odramatisk och sävlig.

I första kapitlet, ”A Long-expected party” (”En efterlängtad fest” i Anderssons översättning, ”En länge efterlängtad fest” i Ohlmarks version), i vilket Bilbo firar sin födelsedag, kan det se ut på följande vis:

And if that was not enough for fame, there was also his prolonged vigour to marvel at.
 (Tolkien, s. 27)

Och som om inte det vore skäl nog till hans berömmelse, hade man också hans obrutna livskraft att förundras över.
  (Anderssons översättning, s. 35)

Redan detta var ju en vägande anledning till ryktbarhet, men till yttermera visso tycktes han också vara i besittning av den eviga ungdomens hemlighet.
 (Ohlmarks översättning, s. 39)

Ohlmarks översättning har i meningen ovan för det mesta någon form av motsvarighet i originaltexten, men hans litet vräkiga ordval och uttryckssätt ligger ändå utanför de ändringar som en idiomatisk svenska kräver. Visserligen kan man tänka sig att Ohlmarks stil inte framstod som fullt så högtidlig när den skrevs som den kan göra idag – det var sent femtiotal och svenska språket har givetvis förändrats något sedan dess – men jag har svårt att föreställa mig att ”en vägande anledning till ryktbarhet” skulle ha framstått som den mest naturliga översättningen av ”fame” ens då. Ohlmarks ändrar inte i originalets stil för att han måste, utan för att han vill. Och jag betvivlar att uppsåtet är ont – däremot lär det vara ett helt annat än det som Andersson drivits av.

I följande kapitel tycks Ohlmarks tona ned utbroderingarna ytterligare en aning, även om det fortfarande är mycket ovanligt att hans och Anderssons översatta meningar ser likadana ut. Ohlmarks lägger fortfarande gärna till adverb och adverbial, väljer ord som är starkare eller snävare i sin beskrivning än originalets, eller kompletterar med små preciserande tillägg.

Så blir exempelvis ”bathed Frodo’s shoulder” i Ohlmarks översättning ”baddade Frodos skuldra med dekokten”, medan Andersson rätt och slätt skriver: ”baddade Frodos axel”. En annan liten men typisk Ohlmarksförstärkning är översättningen av ”the pale king” med ”den dödsbleke konungen”. Hos Andersson står det som väntat ”den bleke konungen”. Ohlmarks ordval tycks genomgående sträva efter att uppnå en högre grad av dramatik än originalet. Nedan följer ett längre stycke ur kapitel XII, eller ”Flight to the Ford”, vilket blivit ”Flykten till vadstället” i både Ohlmarks och Anderssons översättning.

And they needed fuel; for Strider said that Frodo must be kept warm, especially at night, while fire would be some protection for them all.
 (Tolkien, s. 260)

Och de behövde bränsle; ty Vidstige sade att Frodo måste hållas varm, särskilt om natten, och en eld skulle ge ett visst skydd åt dem alla.
 (Anderssons översättning, s. 256)

Och bränsle var vad de mest behövde, ty Vidstige tröttnade aldrig på att inskärpa vikten av att Frodo hölls varm, särskilt nattetid, då ju elden dessutom utgjorde det värdefullaste skyddet för dem alla.
 (Ohlmarks översättning, s. 243)

Ohlmarks översättning är i vanlig ordning både längre och utförligare än originalet, medan Andersson istället följer enkelheten i Tolkiens språk. Med hjälp av formuleringar som ”vad de mest behövde”, ”tröttnade aldrig på att inskärpa vikten av” och ”det värdefullaste skyddet för dem alla”, uttrycker Ohlmarks mening även en frenesi som inte återfinns hos Tolkiens eller Anderssons relativt sakliga yttranden.

Även i andra bokens kapitel X, eller ”The Breaking of the Fellowship” (”Brödraskapet skingras” i Erik Anderssons översättning, ”Sällskapets upplösning” i Åke Ohlmarks), fortsätter de båda översättningarna att se betydligt olika ut. Så översätts exempelvis ”halted, gasping for breath” av Ohlmarks med den utvecklade frasen ”stannade äntligen till och flämtade svårt efter språngmarschen”, medan Andersson helt enkelt skriver ”stannade och hämtade andan”. Man kan även studera frasen ”Orthanc, the pinnacle of Isengard, like a black spike”, som av Andersson översätts med ”Orthanc, Isengårds tinne, stod upp som en svart tagg”. Hos Ohlmarks broderas den istället ut till ”Orthanc, Isengards bålverk, reste sig som en väldig svart spik ur viddernas enahanda”.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Ohlmarks medvetet och konsekvent bearbetar Tolkiens text, med hjälp av bland annat intensivare ordval och utbroderande tillägg. Resultatet blir en text som inte bara är längre och utförligare än Tolkiens original, den präglas också av en annan, mer komplicerad stil, en något kåserande berättarröst och en mer dramatisk – och pratig – presentation av berättelsens händelser. Tolkiens text är istället enkel, saklig och sparsam med starka känslomässiga uttryck, vilket också måste sägas om Anderssons översättning.

Erik Andersson under luppen

Texten har hittills till stor del kommit att handla om Åke Ohlmarks sätt att bearbeta Tolkiens text. I jämförelse med hans nästan parafrastiska sätt att översätta, är det lätt att Erik Andersson framstår som en genomskinlig glasskiva i förhållande till originaltexten. Så är naturligtvis inte fallet, och för den som önskar hävda att varje översättares text blir sin egen i förhållande till originaltexten, skulle en jämförelse av Anderssons text med en som i större utsträckning påminner om hans egen ha varit till större nytta. Jag vill därför ägna det här avsnittet åt att lägga fokus på Anderssons text snarare än på Ohlmarks, för att i någon mån studera de små förändringarnas betydelse.

Det är svårt att sätta någon etikett på de språkliga val som Andersson gör, och som i sin tur färgar hans översättning. Förskjutningarna i betydelse är kanske mindre uppseendeväckande än de som Ohlmarks gör, men de existerar fortfarande, och Anderssons text blir i slutändan Anderssons, även om det är en text som är baserad på och nära ansluten till Tolkiens original. Till att börja med kan man alltid påpeka att Tolkien faktiskt skrev på ett helt annat språk än vad Andersson gör. Att läsa hans engelska originaltext kan aldrig vara riktigt samma sak som att läsa Anderssons översättning. Men kanske är språkens ofrånkomliga glidningar en sak, och hur översättaren väljer att hantera dem en annan. Är det inte så att varje översättare, om än mer eller mindre oförtäckt, sätter sin prägel på sin översätta text? Jag tycker mig ibland kunna skönja att Andersson odlar ett ännu enklare och mer vardagsklingande språk än vad Tolkien gör, vilket jag kommer att försöka att illustrera.

Inledningsvis vill jag gå tillbaka till prologens första mening, som citerades tidigare, för att lägga fokus på Anderssons översättning. Citaten repeteras således nedan, i det här fallet utan att åtföljas av Ohlmarks översättning.

This book is largely concerned with Hobbits, and from its pages a reader may discover much of their character and a little of their history.
 (Tolkien, s.1)

Den här boken handlar till stor del om hobbitar, och i den får man reda på åtskilligt om deras egenart och litet om deras historia.
 (Anderssons översättning, s. 13)

Det är framför allt intressant att notera hur Andersson löser frasen ”and from its pages a reader may discover” med den något enklare konstruktionen ”och i den får man reda på”. Därmed förvandlas ”from its pages” till ”i den”, och ”a reader” till ”man”. Det kan jämföras med Ohlmarks som tvärtom odlar en än mer komplicerad ton, när han skriver ”Det är av vikt, att läsaren redan i denna prolog kan göra sig åtminstone en någorlunda klar bild av [...]”. Visserligen misstänker jag att ”from its pages” inte har någon vettig motsvarighet på svenska, och ”läsaren” kanske skulle låta styltigt. Men oavsett hur rimliga Anderssons resonemang kan tänkas vara, så kvarstår faktumet att hans text kan framstå som än mer läsvänlig och enkel än vad Tolkiens gör.

Tolkien är sparsam med de mer emotionella ordvalen, och Andersson följer denna linje, ibland i kanske ännu högre grad än Tolkien själv. I prologen skriver exempelvis Tolkien, angående hobbitarnas, eller hobernas, förhållande till människan: “and now they avoid us with dismay”. Uttrycket betyder snarast ”nu undviker de oss med förskräckelse”, men Anderssons översättning mildrar denna förskräckelse något, när han skriver ”och nu har de blivit ännu skyggare”. Ohlmarks tar i stället i och skriver: ”Även nuförtiden söker de med alla tecken till skräck undfly alla möten med vår ras”.

Liknande tendenser kan skymtas i frasen ”they were lovers of trees and woodlands”, vilken av Andersson översätts med ”de tyckte mest om träd och skogar”. Således översätts ”lovers of” med det något neutralare ”tyckte mest om”, och woodlands med det mindre konkreta ”skogar”. Måhända har ”love” en mer vardaglig klang i sitt hemland än vad ”älska” har i Sverige, och ”skogstrakter” eller ”skogsmarker” låter kanske lite konstlat. Detta hindrar emellertid inte Åke Ohlmarks, som skriver ”De älskade allt vad växter och träd hette och bosatte sig alltid i skogstrakter”.

Även i den löpande texten tycks Andersson emellanåt ha en tendens att tona ned och förenkla Tolkiens språk, även om det oftast sker när en direktöversättning, om det nu någonsin existerar en sådan, skulle låta orimlig på svenska. Ett exempel gäller Bilbos ställning i Fylke. Enligt Tolkien har han alltid varit ”the wonder of the Shire”, vilket låter förstå att det är Bilbo och ingen annan som ådragit sig störst uppmärksamhet i byn. Men ”Fylkes under” går naturligtvis inte att skriva, och Andersson väljer istället formuleringen ”en källa till förundran i Fylke”. Därmed har han skapat en fras som fungerar på svenska, men som också tonar ned den särställning som Bilbo har i originalet. Motsatt effekt har Ohlmarks översättning, som istället brer på originalets antydningar: för Ohlmarks är Bilbo ”hela Fylkes stora sevärdhet”. En liknande nedtoning gäller Anderssons översättning av ”as nice a young hobbit as you could wish to meet”, som lyder: ”en högst trevlig ung hobbit” (Ohlmarks skriver ”den allra trevligaste hob, man kan tänka sig”.)

I Tolkiens original säger Bilbo till Frodo, i samband med att han inbjuder densamme att bo hos honom: ”and then we can celebrate our birthday-parties comfortably together”. Anderssons svenska version lyder ”för då kan vi ha födelsedagskalas tillsammans”, och präglas av en något mer alldaglig ton än originalet. Dels översätter Andersson celebrate med det mindre precisa ha, dels låter han bli att översätta comfortably, ett ord som hjälper till att ge originalet en kultiverad ton, som om det ville antyda att det uttalades av en välbärgad, belevad äldre herre. Ohlmarks tar istället fasta på comfortably – det översätts med hela två ord – och skriver ”så att vi på ett angenämt och praktiskt sätt kan fira våra födelsedagar tillsammans”.

Emellanåt ligger Anderssons och Ohlmarks översättningar inte så långt ifrån varandra, och då är det lättare att iaktta hur små förändringar i ton och ordval får betydelse för textens klang. Nedan följer ett utdrag ur kapitel X, ”The Breaking of the Fellowship”. I vanlig ordning presenteras Tolkiens text först, följd av Anderssons och till sist Ohlmarks version.

There was an eye in the Dark Tower that did not sleep. He knew that it had become aware of his gaze. A fierce eager will was there.
 (Tolkien, s. 523)

Det fanns ett öga i Mörka tornet som aldrig vilade. Han visste att det hade märkt hans blick. Och en stark och ondsint vilja fanns där.
 (Anderssons översättning, s. 505)

Det fanns ett öga i Svarta tornet, som aldrig sov. Med ens visste han, att det blivit medvetet om hans blick. Där fanns en lika obändig som våldsam vilja.
 (Ohlmarks översättning, s. 475)

Anderssons torn är mörkt, medan Ohlmarks är svart. Anderssons mörka torn vilar inte, medan Ohlmarks svarta ton inte sover. Präglas inte Ohlmarks text redan av en större dramatik? Vidare märker Anderssons öga Frodos blick, medan Ohlmarks blir medveten om den. Och Anderssons vilja är stark och ondsint, medan Ohlmarks är obändig och våldsam. Läsaren får döma själv, men jag upplever än en gång Ohlmarks text som mer scenisk än både original och översättning, i detta fall utan att han tagit till de större språkliga krumbukterna. Anderssons text framstår snarare som ännu en aning enklare än originalet, om så bara en aning. Exempelvis översätts ”did not sleep” med det mildare ”vilade inte”, och ”had become aware of” med det enklare ”märkt”.

Jag har ovan, med hjälp av exempel, försökt stärka min tes att även Anderssons röst går att skymta i den översatta texten. Han följer visserligen originalet nära, men även en trogen översättare måste fatta beslut om hur ordval, meningsbyggnad och svåröversatta engelska uttryck skall lösas på svenska. Jag tycker mig ana att Andersson ibland odlar en ännu enklare stil än Tolkien, både i fråga om ordval och tolkningar av vissa uttryck. Han tycks ingalunda sträva efter att konsekvent förändra texten, men när han måste välja mellan en mer komplicerad och en enklare lösning, tycks han föredra den senare. Detta gör att jag ibland upplever Tolkiens pråk som något mer gammaldags och höviskt än Anderssons.

Det finns dock en avgörande skillnad mellan Anderssons och Ohlmarks sätt att synas i sin översatta text. Medan Ohlmarks konsekvent och oförfärat omarbetar Tolkiens stil, skymtar Andersson snarare förbi i sina försök att fånga den. Ohlmarks röst är ett led i hans parafrastiska sätt att översätta, medan Anderssons är – ja vadå? De glimtar av en språkets ägare som alltid måste finnas, när ett språk försöker beskriva ett annat språk? Varken den parafrastiske eller den trogne översättaren är osynlig i de texter de komponerat, men de lyser igenom olika mycket.

Bagger eller Secker? En introduktion till namnöversättningen

En av de mest kontroversiella punkterna i debatten om de båda svenska översättningarna, har varit frågan om hur de många namnen skall översättas, bland tolkienister, recensenter och den Tolkienläsande allmänheten. Till saken hör dock att de förändringar som skett i nyöversättningen till stor del haft sin grund i verket Guide to the Names in The Lord of the Rings, en hjälpreda som inte existerade när Ohlmarks arbetade med sin översättning, men som Andersson i högsta grad har vänt sig till. Således kan eventuella invändningar mot både Ohlmarks och Anderssons namnformer till stor del härledas till denna handbok: Ohlmarks har inte haft tillgång till den, Andersson har varit bunden av den.

Det är en ansenlig mängd orter och personer som har fått nya namn i Ringarnas herre, och Tolkiens guide är dessutom svår att få tag på. Vidare bottnar Tolkiens direktiv konsekvent i hans komplicerade mytologi, och att fördjupa sig i ämnet är således en hel vetenskap. Men de nya namnformerna är av betydelse både för verket och för kritiken av detta, och jag vill därför inte helt lämna frågan därhän. Således ämnar jag nedan ge en kortare introduktion till hur namnförändringarna kan se ut, genom att demonstrera ett par av de mer omtalade moderniseringarna. I den första kolumnen presenteras Tolkiens egna namn, följt av Ohlmarks och till sist Anderssons lösningar. Tilläggas kan att välkända namn som Vidstige, Midgård och Fylke har behållits i nyöversättningen.

Tolkiens namnformer i svensk översättning – ett urval

Tolkiens original Åke Ohlmarks översättning Erik Anderssons översättning
Baggins Bagger Secker
Bag End Baggershus Säcks ände
Barliman Butterbur Barliman Bytteson, Smörblomma Malte Smörblom
Bill Bill Bert
Fatty Bolger Fatty Bolger Bullen Bolger
Burrows Grävling Grubb
Gaffer Gubbtjuven Gammelfar
Hobbit hob hobbit
Hobbiton Hobsala Hobbinge
Michel Delving Mickelsklyft Möcklegräva
Mount Doom Domedagsberget Domberget
The One Ring den enda ringen, härskarringen den stora ringen,
den främsta ringen,
den rätta, härskarringen
Precious Skatten, min Älskade dyrgripen, min dyrgrip
Rivendell Vattnadal Riftedal
Sackville-Baggins Säcksta-Bagger Kofferdi-Secker
Treebeard Lavskägge Trädskägge

En skönjbar tendens hos de översatta namnen är att Anderssons versioner ligger närmare originalnamnen i betydelse (se exempelvis Secker, Säcks ände och Riftedal) medan Ohlmarks snarare tycks sätta formen i främsta rummet. Ibland ligger denna form närmare det faktiska ljudet hos Tolkiens namn än vad Anderssons gör (se Bagger och Säcksta-Bagger, den enda ringen), ibland gör den det inte (se hob och Hobsala).

I Anderssons Ringarnas herre heter Bilbo och Frodo alltså inte längre Bagger, utan Secker, vilket är en följd av de anvisningar som ges i Guide to the Names in The Lord of the Rings. Tolkien betonar där att översättningen av namnet Baggins, sprunget ur ordet ”bag”, skall innehålla ett element som betyder säck eller påse. Denna trohet mot Tolkiens direktiv innebär dock att alliterationen i namnet ”Bilbo Baggins” går förlorad, vilket den inte gör i Ohlmarks ”Bilbo Bagger”. Dessutom får Andersson problem när han skall översätta släktnamnet Sackville-Baggins – de kan ju inte heta Säcksta-Secker. Lösningen på svårigheterna blir namnet Kofferdi-Secker, och då kan man möjligen skönja ett högre mått av välljud i Ohlmarks handboksbefriade ”Säcksta-Bagger”. Att förena form och betydelse verkar ibland vara en omöjlig uppgift, speciellt när poetiska element dyker upp i de namn som skall översättas.

Ohlmarks tycks till stor del ha prioriterat välljud och form när han har översatt Tolkiens namn, med intentionen att få till så lyckade försvenskningar som möjligt. Att Tolkiens hobbit hos Ohlmarks blev hob, var en av de detaljer i Ohlmarks översättning som Tolkien var missnöjd med, och som föranledde Tolkiens Guide to the Names in the Lord of the Rings. I sin Tolkiens arv försvarar Ohlmarks sin översättning på följande vis:

Tolkien krävde att jag skulle ändra mitt nyfunna namn hober till hobbit och hobbiter. Jag svarade med ett sju sidor långt brev, där jag räknade upp alla svenska ord på -it och –iter för att visa vilka vansinniga idéassociationer ett hobiter skulle få på svenska.

Härvid presenterar Ohlmarks ett utdrag av den lista han skickat till Tolkien, vilken bland annat rymmer ord som antisemiter, banditer och moskiter. Om dessa verkligen utgör rimliga associationer till ordet hobbiter är förvisso diskutabelt. Intressant är dock frågan om vem som skall få slutordet om det översatta språket – originalförfattaren, som vet vilka associationer han vill ge, eller översättaren, som (förhoppningsvis) är bäst på sitt eget språk.

Andersson tycks ha prioriterat originalets betydelse när han har undvikit att, likt Ohlmarks, kalla The One Ring för ”den enda ringen”. I sin Översättarens anmärkningar skriver Andersson ”Det är ju inte den enda ringen, utan den mest betydelsefulla, den som styr de andra ringarna. Man kan jämföra med uttrycket he’s the one – det är inte han som är den ende, utan han som är … ja, vadÃ¥?”. En invändning mot Anderssons argument skulle kanske kunna vara att ”den enda ringen” trots allt lÃ¥ter bäst, och att ”The One Ring”, dÃ¥ det utgör ett av berättelsens mest elementära begrepp, helst bör ha en konsekvent översättning.

Vidare skulle Ohlmarks ”älskade” och ”skatten” kunna sägas ha vissa fonetiska fördelar framför Anderssons ”dyrgrip”, när det likt ”preciouss” skall väsas fram ur Gollums hesa hals. Andersson försvarar dock återigen ordvalet i sin ringdagbok, där han skriver:

I filmerna uttalas det med emfas: PRÄSCHUSSS. Jag har ändå valt att översätta med ”dyrgrip”, som i mitt tycke har en fin och litet ominös klang (jag brukar tänka mig det uttalat av Ernst Hugo-Järegård). Väsandet kan få framgå av andra ord han säger.

Slutligen har Ohlmarks alvboning Vattnadal, en tveksam översättning av Rivendell, som i själva verket inte alls har med vatten att göra, blivit Riftedal i Anderssons nyöversättning. Riftedal låter dessutom ganska likt Rivendell, även om man skulle kunna hävda att både Rivendell och Vattnadal har en mjukare klang än vad Riftedal har. Men att klanger och tonlägen i någon mån förändras i en översättning är naturligtvis oundvikligt – om en översättning var fullständigt smärtfri skulle det röra sig om överföring från ett språk till samma språk, och då skulle i sin tur ingen översättning behövas. Vattnadal och Riftedal är helt enkelt två lösningar på samma problem, och jag föreställer mig att det finns fler ändå.

Erik Andersson om Ringarnas herre

I sin Översättarens anmärkningar för Erik Andersson loggbok över det dagliga knoget med Ringarnas herre, och bjuder även på funderingar kring översättarvärvet i allmänhet. I över tre års tid är Anderssons liv vigt åt nyöversättningen, och i sin ringdagbok beskriver han bland annat de resonemang, val och våndor som arbetet inneburit. Det mediala intresse som Andersson får erfara överträffar allt han tidigare upplevt, både i egenskap av översättare och författare. Alla har åsikter om nyöversättningen, och Andersson får inte en lugn stund. Hans text stöts och blöts av inhyrda, Tolkienkunniga granskare, och även från andra håll höjs röster som råder honom att göra än det ena, än det andra.

Andersson har en lång och gedigen erfarenhet av skönlitterär översättning, liksom, tycks det mig, en tämligen bestämd uppfattning om vad en sådan innebär. Angående översättarens potentiella författarroll skriver han:

Översättaren träder i författarens ställe, påstår somliga. Och i så fall måste han väl njuta samma frihet som denne. Men knackar man på skalet till översättarens själ så skall man i de flesta fall finna att en liten lingvist tittar ut, en lingvist av den gamla skolan för vilken språket är ett system av betydelser. Att göra avsteg från den lexikaliska innebörden hos ord och uttryck kan ge även en garvad översättare frossa [...]

Andersson tycks alltsÃ¥, likt Rune Ingo, lägga stor vikt vid att originalets betydelse respekteras. SÃ¥ stämmer ocksÃ¥ Anderssons konkreta sätt att översätta överens med denna hÃ¥llning – han följer konsekvent originalets betydelse sÃ¥ nära han kan. (Ohlmarks däremot väljer gärna svenska ord som är lite starkare, känslomässigare eller mer dramatiska i sin betydelse, och lägger dessutom till ord, och därmed även betydelser.) Men självfallet är det inte bara originalets betydelse som Andersson strävar efter att fÃ¥nga. Jag föreställer mig att han skulle instämma med Ingo om vikten av ”att hitta en sÃ¥ perfekt balans som möjligt mellan stil och form i original och stil och form i den översatta texten”. Själv skriver Andersson:

Alternativ finns det alltid gott om. Men det som vägleder i valet är först och främst omsorgen om fiktionen: inte förklara för mycket, inte för litet, skapa samma effekt hos den svenska läsaren som hos den engelska.

Detta är en definition av översättning som är svår att applicera på Åke Ohlmarks. Stilen i hans översättning är visserligen enhetlig i sig själv, men den stämmer inte överens med den stil som finns i originalet. Vidare har Ohlmarks utbroderingar ofta en förklarande tendens: de säger mer än vad originalets sobra strofer gör. Ohlmarks har originalet som avstamp, men därifrån svävar han iväg på egna vingar. För Andersson är Tolkiens text istället en ständig ledsagare, och han skriver: ”allting måste leda till exakt samma saker som i originalet”.

Andersson tycks således representera den sortens översättare som ingår i det ”vi” som Ingo talar om, den trogne och respektfulle typen, som ser sig själv som en språkets medlare mellan originalet och den översättare texten, snarare än som en infallsdriven författare.

Men hur formades då denna översättarstil? Är det Anderssons egen, privata etik som styr, eller finns det någon allmän kontroll av dagens översättare? I sin ringdagbok citerar Andersson det kontrakt han skriver på, i samband med att han antar uppdraget med nyöversättningen:

Översättaren åtar sig uppdraget och förbinder sig att verkställa översättningen omsorgsfullt och fullständigt samt i överensstämmande med vedertagna normer på området.

Meningen lämnar mig i ett förbryllat tillstånd. Vilka är de vedertagna normerna på området? Finns det någon som granskar att dessa normer följs? Och vidare, är alla dagens översättare överens om dessa normers utseende, eller skulle en annan typ av översättning, en lite mer parafrastisk sådan, kunna slinka igenom även idag? För att fördjupa mig i ämnet skriver jag e-post till Erik Andersson, och får svar.

Det visar sig, i enlighet med mina misstankar, att kontraktet i fråga utgör de enda skriftliga riktlinjer som finns. Vidare finns det i vanliga fall inte heller några granskare – Ringarnas herre utgör ett sällsynt fall i litteraturhistorien. Andersson tillägger dock att det finns en väldig massa underförstådda överenskommelser, som är svåra att fästa på papper.

Andersson föreställer sig att praxis har förändrats under de senaste femtio åren, och att en större noggrannhet har utvecklats inom översättarskrået, även om han inflikar att detta inte är något han har studerat närmare. Han är emellertid av uppfattningen att Ohlmarks översättning är något av ett unikum i översättarsammanhang, och betvivlar att en liknande översättning skulle kunna produceras idag. ”Så nära originalet OCH så självständigt fungerande som möjligt” är istället Anderssons devis, vilken han menar att de flesta översättare delar.

Underförstådda överenskommelser fungerar säkert så länge alla verkligen är överens, men jag tänker mig ändå att underförståddhet aldrig är hundra procent vattentätt, och att vissa avvikelser skulle kunna rymmas innanför sådana ramar. Förmodligen har dock Erik Andersson rätt i att det existerar en hyfsat vedertagen översättarmoral – det är ju trots allt han som är yrkesverksam inom området och inte jag – men gäller den alla? Andersson skriver exempelvis själv i sin ringdagbok:

Mina första översättningar redigerades inte över huvud taget utan gick direkt till sättning; de är nu hett eftersökta bland dem som lär ut översättning med hjälp av avskräckande exempel.

Detta yttrande gäller visserligen, om jag förstått saken rätt, översättningar som låg originalet allt för nära, men om övervakning saknas borde även andra varianter kunna slinka igenom. Ohlmarks översättning existerar trots allt, och det var knappt femtio år sedan den gjordes. Kanske utgör den ett fullständigt unikum i översättningssammanhang, men med tanke på hur positivt den mottogs av sin samtid har jag svårt att tro att så är fallet. Dessutom har den varit den enda svenska ingången till Tolkien ända in på tvåtusentalet.

För övrigt hävdar Erik Mesterton, som nämndes tidigare, att nittonhundratalet har bjudit på både parafrastiska och trogna översättningar. Förvisso skulle en dramatisk förändring kunna ha inträtt under de senaste femtio åren, en förändring som i princip omöjliggör en framtid för de friare översättningarna, men förändringen skulle också kunna vara av det mer glidande slaget. Under alla förhållanden misstänker jag att det finns fler egna översättningar på vift i landet. Exempelvis gick Tore Zetterholms förstaöversättning av Tolkiens The Hobbit under den svenska titeln Hompen, och Bilbo Baggins fick finna sig i att heta Bimbo Backlin.

Åke Ohlmarks om Härskarringen

I försvarsskriften Tolkiens arv beskriver Åke Ohlmarks i första hand den osämja som uppstått mellan honom och Christopher Tolkien, Tolkiens son, i samband med den postuma utgivningen av Tolkiens The Silmarillion. Vid ett par tillfällen kommenterar dock Ohlmarks även sitt arbete med Härskarringen, samt sitt översättarvärv i allmänhet. Och det är tydligt att Ohlmarks översättning ingalunda är en produkt av slarv eller bristande engagemang. Beträffande sin översättning av The Fellowship of the Ring skriver Ohlmarks:

Aldrig har jag påtagit mig en sådan vedermöda och mer skrupulöst gått in för en tolkaruppgift än här. Jag gjorde först en noggrann slätöversättning av hela boken och skrev sedan radikalt om den, hela tiden ledd av en strävan att söka skildra en levande sagovärld [...]

Det är intressant att Ohlmarks beskriver sitt arbete med verket som en tolkning snarare än som en översättning, vilket onekligen låter påskina att han känt en viss konstnärlig frihet när han förhållit sig till originaltexten. Vidare antyder hans beskrivning av översättararbetet att han till att börja med gjort en ordagrann översättning, för att sedan göra en andra revision efter eget huvud – i detta skede utan att konsultera originalet. Således bekräftar han i mångt och mycket förmodandet om att han i första hand inte har strävat efter att vara originalets text så trogen som möjligt, utan snarare att göra den så bra som möjligt. Även hans kommentar till den stundande översättningen av The Silmarillion stödjer denna hypotes:

En sak får en gudabenådad fictionförfattare av Tolkiens höga klass inte vara: tråkig. ”The Silmarillion” är definitivt en tråkig bok. Om jag fått den till översättning hade jag i lojalitetens namn måst slå knut på mig själv för att i den svenska översättningen söka maskera denna tråkighet så långt det var möjligt. Jag hade sökt variera den stereotypa deklamationsstilen och gjort mitt allra argaste för att utveckla de små ansatser till spänning där finns.

Åke Ohlmarks är således av uppfattningen att om en originaltext är tråkig, så är det översättarens plikt att försöka förbättra den. Jag har svårt att tänka mig att Andersson skulle ansluta sig till denna uppfattning. Kanske skulle han istället säga, att om en originaltext är tråkig, så är det översättarens plikt att så försöka fånga denna tråkighet. Häri ligger en väsentlig skillnad de båda översättarna emellan, och mellan synen på översättning i stort. Det perspektiv som Ohlmarks tycks ha utgått ifrån betonar översättarens författarfunktion, medan Anderssons förhållningssätt till översättandets konst snarare betonar samspelet mellan översättare och originaltext. Båda perspektiv innebär möjligheter till variationer mellan olika översättningar av samma text, men Ohlmarks typ av översättning erbjuder större variationer. Häri ligger också ett kritiskt problem: Man kan föredra det ena eller det andra sättet att översätta, men man kan inte bedöma Åke Ohlmarks översättning som om den hade författats utifrån Erik Anderssons premisser. Inte heller kan man bedöma Erik Anderssons översättning som om den vore skriven med Åke Ohlmarks språkliga obundenhet. Utgångspunkten är inte densamma.

Kritiken i dagspressen

Det som skiljer de bägge översättningarna av The Lord of the Rings från de flesta andra skönlitterära översättningar, är att de båda två har kommenterats relativt utförligt i dagspressen. Jag vill därför ägna följande kapitel åt att översiktligt beskriva och kommentera den kritik som de båda översättningarna erhöll i samband med utgivningen av böckerna, för att i någon mån ge exempel på de ideal och normer kritikerna kan ha utgått ifrån i sina bedömningar. Är det ett och samma rättesnöre för översättningens konst som styr, eller är kritikerkåren lika splittrad som översättningens historia? Har normerna kanske förändrats under årens lopp? Först av allt vill jag dock betona att de båda översättningarna har utgivits och recenserats under vitt skilda omständigheter. När Åke Ohlmarks arbetade med sin översättning i slutet av femtiotalet, var kulten kring The Lord of the Rings fortfarande i sin vagga – i Sverige kom det stora genombrottet först med den pocketutgåva som introducerades 1971. Idag är skaran belästa och bokstavstrogna tolkienister emellertid stor, och tillsammans med en intresserad allmänhet har de gett trilogin om ringen ett närmast religiöst skimmer. Det är därför inte konstigt att Anderssons arbete med nyöversättningen har jämförts med att översätta Bibeln.

Först ut på den svenska bokmarknaden var alltså Åke Ohlmarks översättning av The Lord of the Rings, det vill säga Härskarringen, vars tre delar utkom mellan 1959 och 1961. Jag har läst sju recensioner av verket, varav sex handlar om Sagan om ringen specifikt, en om trilogin i sin helhet. Av dessa sju recensioner nämner två av dem endast översättningen i förbifarten, men då i positiva ordalag, och två av dem inte alls. Tre av de sju artiklarna kommenterar Ohlmarks insats med viss utförlighet. Av dessa tre recensioner är en enbart positiv, den andra övervägande positiv, och den tredje övervägande kritisk. Mest lyrisk över Ohlmarks gärning är Sven Stolpe i Aftonbladet. Han menar att Ohlmarks besitter alla de egenskaper en översättare behöver, och beskriver Ohlmarks som den perfekta kombination av poet, akademiker, vetenskapsman och språkkännare som krävs för att göra Tolkiens verk rättvisa. Stolpe skriver:

Han har gjort en försvenskning – han har funnit underliga, magnifika, sammansatta svenska ord, han har översatt dikt på dikt i stor inspiration, det finns inte en sida i hans magnum opus, som icke verkar svenskt originalarbete av en genialisk diktare.

För mig framstår de punkter varemot Stolpe riktar sitt beröm som mycket talande. De egenskaper i översättningen som han framför allt lovordar är den lyckade ”försvenskningen”, översättningens drag av originalverk, Ohlmarks egen genialitet som diktare, samt den stora inspiration som lyser igenom i verket. Således betonar Stolpe både Ohlmarks författarfunktion, och, genom erkännandet av försvenskningen, vikten av att texten anpassas till läsarna. Detta innebär i sin tur att han representerar en mycket mer parafrastisk norm för översättning än den som Ingo beskriver, och än den som Andersson representerar – för Stolpe är det viktigare att en översättning är ett konstverk i sig, än att den är originalet så trogen som möjligt.

Detta är en uppfattning som han delar med Ohlmarks själv, och det är därmed inte så förvånande att han ger dennes översättning högsta betyg. Staffan Björck intar i Dagens Nyheter en något mer skeptisk hållning, men hans slutomdöme är fortfarande i högsta grad positivt. Den kritik han framför riktas visserligen mot Ohlmarks så kallade ”försvenskningsiver”, men gäller då framför allt vissa av namnformerna. Björck uttrycker sig på följande vis:

Särskilt störande blir hos Ohlmarks kontrasten mellan hemvävt svenska ortsangivelser av typen Gamleby och alla de keltiskt klingande namn som han är tvungen att bevara: Celeborn, Elbereth, Legolas … Men jag gör dessa invändningar bara för att med sÃ¥ mycket större eftertryck kunna prisa översättningen som helhet: den är storartad. [...] Som sprÃ¥kmästare har Tolkien fÃ¥tt en tolk som är honom värdig, och det är inte litet sagt.

Björcks synbara kritik mot försvenskningen skulle kunna leda en att tro att han förespråkar en större trohet mot originalet än vad Stolpe gör, men jag betvivlar att så är fallet. Björcks klagomål tycks snarare gälla att namnformerna inte passar ihop inuti översättningen, än att de inte stämmer överens med originalet. Således är det som Björck eftersträvar en mer enhetlig översättning, och inte en översättning som uppvisar större trohet mot Tolkiens text. Dessutom hyllar Björck Ohlmarks insatser som tolk – en benämning som idag nästan uteslutande reserveras för lyriköversättare. Även detta indikerar att Björcks bedömning betonar översättningens roll som originalverk. I en recension av Sagan om de två tornen från 1960 lovordar Björck dessutom Ohlmarks ”blommande ordglädje”, vilket ju är ett stildrag som alls inte förekommer i originalet.

Minst begeistrad är Bengt Pamp i sin artikel i Arbetet. Han menar visserligen att Ohlmarks och Tolkien tycks hysa samma förtjusning för ordens och namnens klanger, och komplimenterar därmed samma område som Staffan Björck tidigare ifrågasatte, men han framför också en grundläggande kritik.

Ohlmarks har inte riktigt förmått särskilja de stilarter Tolkien använder sig av: i de högstämda partierna kan det plötsligt smyga sig in ett vardagstonfall som inte finns i originalet. En del onödiga anglicismer och någon enstaka felöversättning måste man också sätta på minuskortet.

Yttrandet låter påskina att Pamp i viss mån representerar ett annat översättarideal än Stolpe och Björck. Medan de senare hyllar Ohlmarks författartendenser, poängterar Pamp istället vikten av att göra originalets stil rättvisa. Samtidigt nämner han inte det faktum att Ohlmarks genomgående utbroderar Tolkiens text – det är snarare ett misslyckat reproducerande av tonfall som hans kritik gäller. Visserligen kan de ihärdiga ingreppen i Tolkiens text i hög grad hänga ihop med ett förändrat tonfall, men jag misstänker ändå att Pamp i första hand är intresserad av att högstämdheten hamnar på rätt ställe, snarare än av att översättningen fullständigt undviker tillägg och utelämningar. Han uttrycker dock ett större intresse av att originalet skall respekteras och följas än vad Stolpe och Björck gör, och därmed får också Ohlmarks ett minus i kanten.

Följaktligen kan man konstatera att Ohlmarks överlag tycks ha fått goda, eller mycket goda recensioner av sin samtids kritiker. Både Björck och Stolpe verkar bedöma Ohlmarks översättning enligt normer som i hög grad stämmer överens med Ohlmarks egna ideal – en översättare har lyckats när han utifrån ett främmande verk lyckas skapa ett inspirerat, svenskt originalverk. Endast Pamp anser att Ohlmarks i vissa avseenden har misslyckats, vilket går hand i hand med hans mer respektfulla inställning till originalet och dess stil. I de flesta fall omfamnas emellertid Ohlmarks av kritikerkåren. År 1972 tilldelas han också Svenska författarfondens översättarpris.

Numera är förhållandet ett annat. I samband med den svenska pocketutgåvan från 1971 började fler och fler initierade läsare rikta kritik mot Ohlmarks översättning, och som åren har gått har ryktet om dess brister spridit sig. Idag tycks de flesta recensenter vara ense om att Ohlmarks översättning inte uppfyller översättandets viktigaste plikter. Det en gång så digra berömmet har tagit en märklig vändning.

Medan Ohlmarks översättning bara undantagsvis kommenteras med utförlighet i samtidens dagspress – huvuddelen av recensionerna ägnas istället åt att bekanta läsarna med berättelsen i sig – är förhållandet det omvända för Erik Andersson. Det är Anderssons och Olssons översättning som granskas, och inte Tolkiens redan celebra verk. Ringarnas herre, det vill säga första boken i trilogin, som den här texten behandlar, recenseras i nästan alla svenska dagstidningar. Sju av dessa har jag ägnat ett närmare studium.

Tyngdpunkten i en majoritet av recensionerna läggs i första hand på nyöversättningens förhållande till Ohlmarks översättning, snarare än på dess förhållande till originalet. Faktum är att många av dem ger exempel på språkliga förändringar i Anderssons text i förhållande till Ohlmarks version, utan att redovisa vad Tolkien faktiskt skrev. Det är dock underförstått att Ohlmarks tog sig vissa friheter med Tolkiens text, och recensenterna tycks vara ense om att Andersson, till skillnad från sin föregångare, fångar originalets prosa. Däremot glider åsikterna i isär i fråga om vilken översättning som är trevligast att läsa, och många tycks hysa en sentimental förkärlek för Åke Ohlmarks översättning. Ett av de mest positiva omdömena får Andersson av Malte Persson i Göteborgs-Posten. Persson inleder dock med ett par ord om Åke Ohlmarks insats:

Åke Ohlmarks gamla översättning är, om än bevisligen högst läsbar, beryktat bristfällig. Den är så späckad med missförstånd, felsyftningar, inkonsekvenser och godtyckliga tillägg att det bara kan bero på att Ohlmarks antingen var betydligt sämre på engelska än på isländska eller att han inte tog uppdraget på allvar.

Det är möjligt att Ohlmarks var sämre på engelska än på isländska, men jag betvivlar att detta skulle vara huvudanledningen till att hans översättning ser ut som den gör, lika mycket som jag ifrågasätter att han inte skulle ha tagit uppdraget på allvar. Min uppfattning är snarare, underbyggd av Ohlmarks egna kommentarer i Tolkiens arv, att han tog uppdraget på största möjliga allvar. Däremot har han uppenbarligen arbetat enligt helt andra premisser än vad Andersson gjort, och förmodligen också än vad som är brukligt idag, men det är intressant att notera att han fick övervägande goda recensioner av sin egen tids kritiker. Självfallet har den växande oppositionen delvis med det växande intresset för Tolkien att göra, men kanske var också toleransnivån högre för ”egna” översättningar på femtiotalet än vad den är idag? Tydligt är emellertid att Persson tar ställning mot den översättningstyp som Ohlmarks representerar. Godtyckliga tillägg uppskattas inte, och Persson anser att den detaljerade granskning som Anderssons text har varit föremål för genomgående har gett positiva resultat. Namnförändringarna vänjer man sig snart vid, menar Persson. Här kan man skönja ett ideal som går rakt mot exempelvis Sven Stolpes hyllande av den ”geniale översättaren”. Kanske skulle man kunna uttrycka det som att Persson föredrar ett gott och originaltroget hantverk (dock ej på bekostnad av en god svenska, naturligtvis), medan Stolpe snarare efterfrågar ett personligt och inspirerat konstverk. Persson berömmer också Anderssons originalnära prosa, och skriver:

I övrigt följer den nya översättningen originaltextens välartade prosa mycket nära, och bara en språklig pedant kan finna något att invända mot. [...] Pedantiska invändningar till trots kan det inte råda något som helst tvivel om att det är denna översättning och ingen annan som du skall ge bort i julklapp i år åt brorsbarnen, eller vilka de nu är.

De ”pedantiska invändningar” som framförs gäller Anderssons tendenser att ibland använda ett alltför vardagsnära språk, men detta inträffar mycket sällan, menar Persson och ger nyöversättningen tummen upp.

Positivt inställd till Anderssons hantverk är även Andreas Brunner i Sydsvenska Dagbladet, även om han i viss mån tar känslomässig ställning för Ohlmarks översättning. Brunner tycks, precis som Persson, anse att en översättares uppgift är att respektera originalet och göra dess prosa rättvisa, vilket han menar att Andersson lyckas med. Till skillnad från Persson tillskriver dock Brunner Ohlmarks version vissa kvaliteter, och hävdar att Tolkiens originalspråk var tämligen torrt. Brunner skriver:

Tolkien ville få fram en ålderdomlig känsla med ett avskalat språk. Ohlmarks gjorde precis tvärtom, lade till adjektiv och piffade upp dialogen. Resultatet blev en förtjusande bok, men också en helt annan bok än den Tolkien hade skrivit. Andersson & Olsson återför oss till verkligheten: Tolkien var en torris, högtravande och långrandig. [...] Deras översättning är inget mindre än ett storverk (vad annat kan man kalla ett arbete som i slutänden kommer att omfatta drygt 1 400 sidor?). Men de tränger inte ut min skabbiga Ohlmarks från bokhyllan [...]

Här kan man ana en kombination av ståndpunkter. Brunner tycks visserligen anse att översättarens uppgift är att vara originalet troget, men han medger också att det original som skall fångas inte nödvändigtvis är fullkomligt. (I det här fallet sägs det vara torrt och långrandigt.) En sådan infallsvinkel medför också möjligheten att en otrogen översättning kan vara charmigare än originalet självt, vilket Brunner i det här avseendet förefaller tycka, då han ju faktiskt kallar Ohlmarks version för ”förtjusande”. En liknande problematik återkommer även i andra recensioner, och hos Jan Olov Nyström i Norrbottens-Kuriren dras den till sin spets, när han hävdar att en trogen översättning av Tolkien innebär ”ett etiskt språkproblem”.

Tolkien var nämligen en urusel skribent, högtravande, tillkrånglad, osäker. [...] Ohlmarks löste det genom att förse sin stil med ålderdomlig patina, ungefär som om Ringen strax efter Tegnér [sic]. Lite mässande, med gammal bibelkänsla, ofta ganska vackert. [...] Erik Anderssons översättning är stramare och mer korrekt. Den är mer avslöjande för Tolkiens brist på stilkänsla, vilket upprepar det etiska: hur skall man översätta Tolkien? [...]

Även Nyström avslutar dock med att understryka att en översättares heligaste plikt är att vara originalet så troget som möjligt, vilket han anser att Andersson lyckas med. Således berömmer han alltså i slutändan den trohet, vars komplikationer han ägnat större delen av artikeln åt att beskriva. Ett liknande dilemma tycks prägla flera av recensenterna – de hyser en (måhända en smula nostalgisk) förkärlek för Ohlmarks text, men de vill ändå poängtera att den inte är riktigt rumsren. I Aftonbladet skriver Petter Lindgren: ”Visst blir man mer partysugen av Ohlmarks version, men Andersson ligger trots allt närmare originalet [...]”.

Det är även frågan om trohet kontra egensinne som präglar diskussionen om namnförändringarna. Tolkien har alltså skrivit en guide till hur namnen skall översättas, och frågan är nu om man är tvungen att följa den. De flesta tolkienister skulle förmodligen svara ja på den frågan, men hur är det med recensenterna? I Dagens Nyheter skriver Henrik Williams:

Men Tolkiens översättningsdekret är inte oproblematiskt. För det första är svenska läsare inte engelska och för det andra var Tolkien själv sprÃ¥kgeni och grundlärd professor i fornengelska. Det senare innebär att hans referensramar är de förnämsta men inte att han alltid hade rätt. [...] Genom att slaviskt lyda Tolkien skapas en del i mitt tycke fula eller löjeväckande former som Möcklegräva för ”Michel Delving” och Kofferdi-Secker för ”Sackville-Bagginses” [...]

Här ifrågasätts återigen, om än mer indirekt, originalets fulländning. Skall originalets författare få lov att bestämma över översättarens val? Är ändå inte översättaren bäst på sitt eget språk? Kanske kan roten till denna fråga härledas till synen på översättaren. Är denne en skapande individ eller endast en kompetent hantverkare? Kanske båda delar? Historien hyser flera svar på nämnda fråga. I kritiken av Anderssons översättning tycks man dock bortse ifrån att översättningar kan skapas utifrån andra syften än att vara originalet så troget som möjligt. Ohlmarks översättning kallas slarvig eller egensinnig, men man föreslår inte att han kan ha tillhört en helt annan översättarkultur än Andersson, om än som en övervintrare från forna dagar.

Detta innebär att recensenternas förhållande till Ohlmarks präglas av velighet: många tycker om den, vissa föredrar den rentav framför Anderssons, men även de senare måste poängtera att Anderssons översättning ”egentligen” är bättre. Ja, Anderssons översättning är garanterat att föredra om man är intresserad av hur Tolkien faktiskt skrev, likaså om man uppskattar ett enkelt och sakligt språk. Men varför kan inte Jan-Olov Nyström, som uppenbarligen gillar den omständlige dramatikern Ohlmarks, resa sig upp och slå ett slag för den parafrastiska översättningen? Därmed skulle även frågan om översättarens roll, eller möjliga roller, dras upp till ytan.

Recensenternas inställning till hur översättning skall vara beskaffad tycks onekligen ha genomgått viss förändring under de senaste femtio åren. När Sagan om ringen för första gången mötte kritikerna blev den lovordad, nu är den i värsta fall ringaktad, i bästa fall klassad som ett charmigt fuskverk. 1959 års kritiker berömde i första hand tolkarinsatser, genialitet, författarstatus och försvenskning, även om Bengt Pamp avvek något från detta ideal. Han propagerade istället för trohet mot originalets stil, och förebådade kanske den tid som komma skulle.

De punkter som 2004 års kritiker upphöjde var nämligen just trohet mot originalet och närhet till dess stil. Rester av det mer parafrastiska tänkandet kunde dock skymtas hos exempelvis Jan-Olov Nyström, som ansåg att Tolkiens stil egentligen var för dålig för att förtjäna en trogen översättning. Henrik Williams ifrågasatte å sin sida originalförfattarens bestämmanderätt, och menade att troheten till Tolkiens guide skapade vissa löjeväckande namnformer.

Jag misstänker dock att Andersson helt skulle ha undsluppit kritik om det gällt en helt annan bok. Det är det stora intresset för Tolkien, i kombination med att det redan finns en hatad och älskad förstaöversättning, som gör att Andersson ägnats ett sådant ingående intresse. Sagan om ringen och Ringarnas herre utgör tillsammans helt enkelt något av ett unikum i översättarsammanhang. Om det däremot gällde ett annat verk skulle man förmodligen, i vanlig ordning, helt enkelt bortse från att Andersson över huvud taget gjort några betydelsefulla val när han arbetat med sin översättning. Kanske skulle det kort och gott stå: ”förtjänstfullt översatt av Erik Andersson”.

Översättarens roll

Jämförelsen av Ohlmarks och Anderssons översättningar har visat att översättarens gärning är av grundläggande betydelse för den skepnad som ett utländskt verk får på svenska. Visserligen är en översättning alltid mer eller mindre nära ansluten till sin originaltext, och dess existens är beroende av detta original, men det är ändå översättaren, och inte originalförfattaren, som i slutändan klär originalberättelsen i en svensk språkskrud.

Den ambivalens som 2004 års kritiker uppvisade gentemot Ohlmarks översättning ställer vissa intressanta frågor om översättarens värv. Är det självklart att översättarens plikt är att vara originalet så troget som möjligt? Kan det finnas poänger med friare tolkningar? Oavsett vad man svarar på den frågan, ligger det en problematik i att Ohlmarks språk i många år har förknippats med Tolkiens – de har nämligen mycket litet med varandra att göra. För att en översättning som Ohlmarks inte skall ställa till problem, krävs det att översättarens insats i högre grad börjar uppmärksammas och kommenteras. Dessutom innebär även en trognare översättning som Anderssons ställningstaganden och förändringar som förtjänar att lyftas fram. Ett översatt utländskt verk har aldrig bara en upphovsman, utan två.

Litteraturförteckning

Tryckta källor

Andersson, Erik: Översättarens anmärkningar. Dagbok från arbetet med Ringarnas herre (Stockholm 2007)
Björck, Staffan: ”Sagan om ringen” (Dagens Nyheter 11.12.1959)
Björck, Staffan. ”Sagan om de två tornen” (Dagens Nyheter 04.12.1960)
Brunner, Andreas: ”Andreas Brunner läser nyöversatt Tolkien” (Sydsvenska Dagbladet 26.09.2004)
Gullin, Christina: Översättarens röst. (Lund 2002)
Ingo, Rune: Från källspråk till målspråk. Introduktion i översättningsvetenskap. (Lund 1991)
Lindgren, Petter: ”Hux flux – en ny Tolkien” (Aftonbladet 27.09.2004)
Mesterton, Erik: ”Om omöjligheten och möjligheten att översätta” (Radix 1979:1 s. 121-144)
Nyström, Jan-Olov: ”Tolkiens trilogi om ringen” (Norrbottens-Kuriren 27.09.2004)
Ohlmarks, Ã…ke: Tolkiens arv (Stockholm, 1978)
Pamp, Bengt: ”Sagan om ringen” (Arbetaren 24.11.1961)
Persson, Malte: ”Bok: JRR Tolkien, Ringens brödraskap” (Göteborgs-Posten 27.09.2004)
Stolpe, Sven: ”Sagan om ringen” (Aftonbladet 02.10.1959)
Tolkien, J.R.R: Ringens brödraskap. Översättning Erik Andersson (Stockholm 2004)
Tolkien, J.R.R: Sagan om ringen. Översättning Åke Ohlmarks, fjortonde pocketutgåvan (Stockholm 1999)
Tolkien, J.R.R: The Fellowship of the Ring, femte upplagan (London 2007)
Williams, Henrik: ”En Ring i Tolkiens anda” (Dagens Nyheter 27.09.2004)

Otryckta källor

Norstedts förlags webbsida: ”http://www.norstedts.se/ringarnasherre/” (Hämtat 2009-01-13)

Essän är en reviderad version av Charlotte Strömboms C-uppsats ”God åkermark eller fet och fruktbar mylla? – Om två sätt att översätta Tolkiens The Lord of the Rings till svenska” från 2007.

Läsaren kan även vilja notera att den version av The Lord of the Rings som Andersson översatte var lätt reviderad jämfört med den som var aktuell för Ohlmarks. Det påverkar inte essäns slutsatser.

Kommentarer

  1. Amelie skrev:

    Mycket intressant läsning. :)

    Skriven 29/1 2009 klockan 04:12

  2. Patrik Centerwall skrev:

    Håller med föregående talare, mycket intressant läsning. Jag saknar kanske ett resonemang om hur de olika översättningarna påverkar textens mening, men vi kanske har läst tillräckligt mycket om hur Ohlmarks genom att skriva ut undertext tar sig stora friheter med betydelser.

    Frågan om Ohlmarks som en slarvig översättare har inget att göra med hans utbroderade stil, utan hans inkonsekvens och rena översättningsmissar som florerar i hans översättning. Exemplifieras bland annat av att värdshusvärden till Den Stegrande Ponnyn heter först Bytteson och sedan Smörblomma.

    Att Ohlmarks tog sin uppgift på allvar råder det nog ingen tvivel om, men frågan är om han inte också tog sig själv på lite för stort allvar. Läs till exempel avsnitten i Tolkiens arv där han hävdar att Christoffer Tolkien i Silmarillion helt har missförstått sin fars sekundära värld, men att Ohlmarks minsann har förstått allt.

    Skriven 29/1 2009 klockan 08:13

  3. Erik Wasselius skrev:

    Hmm…

    ”Bäste herr da Vinci!
    Vi vill tacka er sÃ¥ mycket för er tillÃ¥telse att presentera ”Mona Lisa” för det svenska folket genom vÃ¥r utställning här pÃ¥ konstmuseet. Jo, just det… Vi kanske skulle nämna det att vi gjort vissa förändringar. Mona är ju lite ”beige”, sÃ¥ att säga, sÃ¥ vi har mÃ¥lat i lite rött här och var. Hoppas du inte har nÃ¥gonting emot det? Vi är själva mycket nöjda med resultatet.”

    Nu är jag lite onödigt hård och svartvit, så klart. Men ni förstår själva grundtanken i den här liknelsen?

    ”Översättares frihet” i all ära, men om en översättare tar sig denna frihet och skaparen av orginalet utryckligen säger att han/hon inte är nöjd med resultatet… Är det dÃ¥ inte författarens ord som gäller?

    Friheten måste väl ändå användas i samförstånd, (om möjligt), men författarens högst personliga konstnärliga vision av sin skapelse?

    Skriven 29/1 2009 klockan 09:48

  4. Linda Antonsson skrev:

    Måste också hålla med, det här var väldigt intressant läsning.

    Jag läste en 20-poängskurs i översättning vid Göteborgs universitet för några år sedan, och vi använde oss då av flera av de källor som citeras här, såsom t.ex. Erik Mesterton och Rune Ingo. Den här essän skulle faktiskt passa in alldeles utmärkt på den kursen, för den belyser också en del frågor som jag personligen har ställt mig sedan dess och som inte togs upp i undervisningen.

    Just den frÃ¥ga som ställs om hur ”The Fellowship of the Ring” lÃ¥ter för svenska öron jämfört med ”Sagan om Ringen” och ”Ringens brödraskap” är en som jag har brottats med Ã¥tskilliga gÃ¥nger sedan jag gick den kursen. Hur mycket av min känsla att fantasy kräver ett visst sprÃ¥k bottnar egentligen i att det är mycket lätt att uppfatta engelskan som mer högtidlig/formell än motsvarande svenska uttryck? Det är oerhört svÃ¥rt, för att inte säga omöjligt, att sätta sig in i precis hur ett ord eller uttryck uppfattas av en infödd talare.

    Jag tycker också personligen att inte minst när det gäller fantasy så bör man kanske ha i åtanke hur genren uppfattas av många läsare. Jag skulle gissa att många läsare av fantasy som har läst på engelska uppfattar genren som mer högtidlig/formell bara för att man ofta uppfattar engelskan som sådan, och då förväntar man sig ett liknande språk på svenska. Bör en översättare till svenska (eller en författare som skriver fantasy på svenska) ha detta i åtanke?

    Personligen skulle jag nog svara ja på den frågan, men det har väldigt mycket att göra med mitt förhållande till genren. För någon annan låter detta kanske förkastligt. Jag tycker dock att alla som översätter fantasy bör vara väl bekanta med genren och hur den uppfattas av dess fans, så att ett informerat beslut kan tas. Jag inbillar mig att detta är speciellt viktigt när det gäller fantasy, men jag måste ju också erkänna att jag är mycket partisk i denna fråga.

    Huruvida Erik Andersson är väl bekant med genren eller inte vet jag ej, men av de exempel som tas upp fÃ¥r jag känslan att han ligger för nära det vardagliga. Jag tycker inte Tolkien ska skrivas om, sÃ¥som Ohlmarks gjorde, men kanske behövs det lite extra guldglans för att känslan ska bli den rätta pÃ¥ svenska? I vilket fall som helst bör man absolut inte göra sprÃ¥ket mer vardagligt. Det som framförallt gjorde intryck pÃ¥ mig var listan pÃ¥ namnen, där jag i mÃ¥nga fall fördrar Ohlmarks lösningar. ”Domberget” för Mount Doom istället för ”Domedagsberget” är rent katastrofalt tycker jag (vem skulle frukta att bege sig till ”Domberget”?), för att inta tala om ”min dyrgrip” istället för ”min älskade”. Däremot gillar jag Anderssons ”Riftedal”, men minns med fasa att han först hade tänkt sig ”Kleva dälv” (jag var dÃ¥ själv inne pÃ¥ ”Rivendal” som en möjlig försvenskning av ”Rivendell”).

    Slutligen kan jag bara hÃ¥lla med om att hur man än ser pÃ¥ översättningar och hur man än anser att de bör förhÃ¥lla sig till originalen sÃ¥ är det viktigt att översättarens roll uppmärksammas betydligt mer än vad som är fallet idag. Min syn inte bara pÃ¥ översättningar utan ocksÃ¥ pÃ¥ sprÃ¥k förändrades mycket kraftigt dÃ¥ jag fick en bättre uppfattning om, för att lÃ¥na frÃ¥n Mesterton, ”omöjligheten och möjligheten att översätta”.

    Skriven 29/1 2009 klockan 12:53

  5. Fangorn skrev:

    Jag tycker att artikeln väl belyser översättarens dilemma och hur Ohlmarks och Andersson har valt att förhålla sig till arbetet.

    Jag tycker att det vore intressant att göra en jämförelse med Britt G. Hallqvists översättning av ”The Hobbit”. Den har sÃ¥ vitt jag vet aldrig utsatts för kritik, och personligen tycker jag att den är ett mästerverk. Den ligger sprÃ¥kmässigt närmre originalet än vad bÃ¥de Andersson och Olmarks gör, vilket bevarar en viktig egenskap hos Tolkien. Hans sprÃ¥k i ”The Hobbit” och ”The Lord of the Rings” är traditionellt sagosprÃ¥k, även om han har övergivit den traditionella sagans form. Jag tycker det är en avgörande aspekt i Tolkiens författarskap, och kritikerna har helt missat den.

    Jag kan hÃ¥lla med Olmarks om att ”The Silmarillion” i lÃ¥nga stycken är sprÃ¥kmässigt trist, men samtidigt är jag glad att Ohlmarks aldrig översatte Tolkiens skapelseberättelse. Jag ryser vid tanken pÃ¥ vad resultatet skulle ha blivit.

    Skriven 29/1 2009 klockan 15:22

  6. Linda Antonsson skrev:

    Jag är inte bekant nog med översättning av ”The Hobbit” för att kunna kommentera den direkt, men jag undrar om det kanske var lättare att behÃ¥lla ”sagosprÃ¥ket” i en bok ämnad för barn? Har vi i Sverige inte en tendens till att mer konsekvent tycka att sagor är endast för barn? Kanske undviker översättare därför medvetet eller omedvetet sagans form och sprÃ¥k när det gäller en ”vuxenbok”.

    Skriven 29/1 2009 klockan 16:05

  7. mentasm skrev:

    Ännu en briljant artikel. Den här ska jag tipsa vänner om…

    Skriven 29/1 2009 klockan 19:42

  8. Agnes skrev:

    Jösses! Det är ju bland annat precis det här som jag hÃ¥ller pÃ¥ och skriver mitt projektarbete om… Försöker bland annat översätta lite namn (med hjälp av namnguiden), vilket är sÃ¥ sjuuuukt svÃ¥rt. MÃ¥ste ta och läsa den ordentligare, nu skummade jag bara igenom. Woot, en ny källa!

    Skriven 29/1 2009 klockan 20:31

  9. John-Henri skrev:

    Berömlig genomgång och mycket imponerande arbete. Som mångårig kritiker av Ohlmarks översättning, som jag menar våldför sig orimligt mycket på Tokiens original (inte minst genom att drastiskt förändra symboliken), anser jag att Eriks översättning är vida överlägsen. Men som någorlunda flitig översättare tycker jag att den diskussion som egentligen bara antyds är den intressantare: i vilken utsträckning bör översättaren försöka bevara originalets ton, meningsbyggnad och språknivå?

    Själv menar jag nog, tvärtemot Linda Antonsson ovan, att det är väl sÃ¥ väsentligt att försöka bevara sprÃ¥knivÃ¥n och tonläget när man översätter. Just klar med ungefär 4000 sidor fantasy (Stephen Kings romanserie Det mörka tornet) har jag nÃ¥gra Ã¥rs tappert kämpande för att klara just den saken bakom mig. King glider, med ofta stor elegans, mellan det prosaiska och det högstämda, det mycket realistiska och det känslosamma; det har gällt att försöka klara den balansen utan att slÃ¥ över, och alltid är den saken inte lätt pÃ¥ svenska, som är betydligt mer Ã¥terhÃ¥llsamt i tonen än engelskan (ett mycket alldagligt men talande exempel är avslutningsfrasen ”love” eller ”I love you” i brev och telefonsamtal, där vi pÃ¥ svenska skriver ”kram” och pÃ¥ sin höjd säger ”jag gillar dig”). Min övertygelse är vid det här laget att en översättare bör hÃ¥lla sig till författare vars sätt att uttrycka sig känns rimligt; för mig är det en tilltalande utmaning att översätta till exempel King, men jag vore en idiot om jag gav mig pÃ¥ att översätta nÃ¥gon vars relation till sprÃ¥ket är fullständigt främmande min egen. Den författaren skulle jag inte kunna göra rättvisa, även om innehÃ¥llet i sak skulle bli korrekt översatt. Och det är väl nÃ¥gonstans här jag i första hand är kritisk till rätt mÃ¥nga av mina översättarkollegor: de tar sig an verk som skiljer sig sÃ¥ markant frÃ¥n deras eget skrivsätt att de i översättning förlorat all personlighet och all stilkonst.

    Men, som sagt, detta är besvärliga ting att diskutera. Inte minst eftersom frågor om stilistik och tolkningar när det kommer till kritan faktiskt är frågor om personligt tyckande och gillande.

    Skriven 29/1 2009 klockan 22:03

  10. Johan J. skrev:

    Patrik: jag håller med om att det onekligen, i frågan om huruvida den första översättningen är slarvig eller inte, är svårt att bortse från alla de berömda missarna och felöversättningarna. (Hur fungerade egentligen granskningen när Ohlmarks översatte? Var det ingen som gick igenom vad han hade gjort? Hade han ingen sådan?) Sedan är det väl alltid värt att tänka på att kritiserade människor som talar i egen sak inte alltid ger den allra mest objektiva bilden av hur saker och ting har gått till. Men hur mycket folk än har tjatat om dem, så är det inte Legolas barn, en råmande förstfödd, fel dräpande hand eller ens inkonsekvent namnhantering som påverkar hur boken uppfattas i någon större utsträckning (särskilt inte som de flesta inte ens lär lägga märke till det), utan just stil, tonläge och ordval – det som Charlottes essä behandlar (inte för att du har påstått någonting annat, förstås). Hade det bara varit de rena felöversättningarna som hade varit problemet hade en redaktör kunnat fixa det på en eftermiddag inför en ny tryckning, med all uppmärksamhet som ägnats det och alla listor folk har gjort över missarna. Fast då hade man förstås inte sålt särskilt många böcker till dem som redan hade Ohlmarks översättning hemma.

    Erik: när du köper en förlagsutgiven bok idag, eller för femtio år sedan, så har någon redan målat Mona Lisa röd. Det är en del av redaktörens jobb. Du kan förmodligen undvika det genom att köpa egenutvigna saker, men att ingen har gjort det är – näst den sorteringsmekanism som det innebär att någon bestämmer sig för att lägga sina pengar (eller låta sin anställde redaktör lägga pengarna) på att trycka upp och marknadsföra din bok – är den främsta anledningen till att jag med mycket få undantag inte längre läser egenutgivna saker.

    Fantasyförfattaren Niklas Krog har en sida där han bland annat kommenterar sina romaner. Om En krigares hjärta, den första han skrev, kommenterar han:

    Skrivandet tog tre eller fyra år, och eftersom jag knappt hade någon vana försökte jag göra varje mening till en hel uppsats. På senare år har jag lärt mig att ju kortare och precisare man kan beskriva något desto bättre, men det hade jag ingen aning om då. När jag var färdig svämmade manuset över alla bräddar i tolvhundra sidor.

    Manus av den storleken ses inte med blida ögon på förlagen, allra minst från en debutant, men det hade jag inte heller någon aning om.

    En redaktör – Stella Hathorn på Raben & Sjögren – hörde av sig.

    – Det finns något i allt det här, sade hon. Någonstans. Skär ner och återkom.

    Jag försökte en gång själv, och sedan en gång till, men att skära i sin egen text är svårt och så småningom började jag förlora hoppet. I pauser mellan allt skärande skrev jag i stället färdigt Under Guds himmel, som blev min debutroman.

    Men Stella vägrade ge upp. Hon tog själv över kniven, och då blev det plötsligt enkelt. Åttahundra sidor åkte i papperskorgen, de fyrahundra som blev kvar är förhoppningsvis de allra bästa.

    Visst förändras författarens ”högst personliga konstnärliga vision av sin skapelse” av en parafrastisk översättning. Men det lär den göra av att tvÃ¥ tredjedelar Ã¥ker i papperskorgen ocksÃ¥ – och böcker behöver inte bli sämre för det.

    Problemet med en del romaner man läser är att tvärtom att författarens högst personliga vision har fått leva kvar i alldeles för stor utsträckning och skulle behöva en kompetent redaktör (en redaktör som inte vet vad den sysslar med gör förstås mer skada än nytta!) med en vass kniv. Ett av J.K. Rowlings stora problem är, gissar jag, att hon från den fjärde boken (om hon inte bara skrev bättre innan dess, men det hade varit lite tragiskt) hade hunnit växa sig så stor att hennes redaktör började bli försiktig, och alltså har vi alldeles för långa böcker som borde ha varit kortare. Susanna Clarkes debturoman, Jonathan Strange & Mr Norrell, är en mycket läsvärd pastischliknande sak, en välskriven och underhållande roman, men den hade varit mycket bättre om den hade tappat ett par hundra sidor. Någon borde ha tagit Robin Hobb i örat och fått henne att polera fram det där välskrivna som faktiskt finns där, även i hennes senare böcker, under all överflödig text. För att ta några fantasyexempel från de senaste åren. Egentligen behöver man inte lämna Vetsaga: det finns texter här där jag brutalt har skurit bort närmare en tredjedel av längden (med skribentens godkännande och gillande).

    Jag tycker också att Anderssons inställning till översättning – som förstås dominerar fullständigt idag – är vettigare än Ohlmarks, men även om man tycker det blir det svårt att sätta sig in i varför den sistnämnde gjorde som han gjorde om man inte vill förstå den parafrastiska synen på litteratur och översättning (och det är det som är den här essäns stora styrka: att den inte bara jämför hur översättningarna ser ut och vad som är skillnaderna, utan också varför det är så och kontextualiserar Ohlmarks översättning). Varför är författarens vision viktigare än att boken blir bra? Jag vill inte ha parafrastiska översättningar och jag blir också irriterad av redaktörer som ändrar mest för ändrandets skull, utan att det egentligen hade behövts, men diskussionen blir ändå mer intressant om man inte betraktar författarens ord som heligt per definition. Det hade varit roligare om Jan-Olov Nyström helhjärtat kunde stå för att han föredrog Ohlmarks översättning och tyckte att den var bättre.

    Skriven 30/1 2009 klockan 07:16

  11. Fredrik T skrev:

    Mycket intressant läsning.

    Själv har jag inte ens bläddrat i Anderssons översättning och Ohlmarks övergav jag till förmån för originalspråk för länge sedan (dock inte riktigt så långt tillbaka som när den förstfödde bölade i skogarna).

    Efter att ha läst denna essä känner jag mig dock lite sugen på att se vad han har åstadkommit.

    Mycket träffande ordval: ”Detta arbete bör inte förringas, menar Gullin, …”
    :-)

    Skriven 30/1 2009 klockan 12:49

  12. Linda Antonsson skrev:

    John-Henri,

    ”Själv menar jag nog, tvärtemot Linda Antonsson ovan, att det är väl sÃ¥ väsentligt att försöka bevara sprÃ¥knivÃ¥n och tonläget när man översätter.”

    Om jag gav intrycket att det inte är väsentligt att bevara språknivån och tonläget så var det inte min avsikt. :)

    Att hamna så nära som möjligt källspråket, i fråga om innehåll och form, ser jag också som högsta prioritet vid en översättning. Men det är ju ofta som ett ord eller ett uttryck inte har en riktigt bra motsvarighet på svenska.

    Står man då i valet mellan två ord där ett slår an en mer formell och ett en mer vardaglig ton än originalet tycker jag att man när det gäller fantasy (eller åtminstone viss sorts fantasy) kanske bör fundera på hur genren normalt sett uppfattas och ta med det i beräkningen när man gör sitt ordval.

    AngÃ¥ende översättare som översätter böcker utanför sin egen stil … har man som översättare sÃ¥ mycket möjlighet att styra vad man erbjuds? Tänker förlagen alls pÃ¥ detta när de letar efter översättare till en bok?

    Jobbar själv visserligen bara med undertextning än så länge, men där görs det i alla fall inga större försök att ens få rätt förkunskaper till rätt program.

    Skriven 30/1 2009 klockan 13:59

  13. John-Henri skrev:

    Linda,
    Jag hårdrog tydligen det du sade alltför mycket; ursäkta. Fast jag är inte heller nu alldeles säker på om jag håller med dig – bör inte det avgörande vara hur man uppfattar det grundläggande tonläget hos en viss författare? (Eller, om man inte får vägledning där, kan det inte vara en poäng att just välja stick i stäv med den här allmänna uppfattningen om en viss litteraturform och åtminstone försöka få läsaren att haja till lite genom att bryta mot hennes förväntningar?)

    När det gäller översättarens möjligheter att styra vilka verk de arbetar med varierar de naturligtvis en hel del. Någorlunda engagerade redaktörer har enligt min erfarenhet någorlunda god koll på åtminstone vilka som kan vara någorlunda lämpliga respektive direkt olämpliga för en viss författare. Och den inte alltför desperata översättaren kan i de allra flesta fall tacka nej till ett visst erbjudande utan att för den skull bli ovän med förlaget; det är faktiskt inte ovanligt att man kan få ett förslag, be att få läsa och därefter tacka nej och fråga om det inte finns något alternativ. Oftast finns det något. Till det kan läggas att inte så få översättare dessutom kommer med egna förslag på titlar de läst och skulle vilja översätta; det är förvisso säkert inte ofta de blir bönhörda så beredvilligt att förlaget köper in en bok bara för att en översättare rekommenderat den, men det händer. (Liksom det faktiskt händer att översättare översätter böcker av eget intresse och därefter skickar runt dem till förlag i hopp om att någon ska vilja ge ut dem; till och med på den sortens idealism finns exempel.)

    Till syvende og sidst handlar det kanske också om hur man ser på översättande. Är det en ren försörjning och inga alternativ ges tar man kanske vad som helst och gör det så snabbt som möjligt. Men har man möjlighet att klara brödfödan på annat vis och översätta åtminstone delvis av intresse eller för att bättra på andra inkomster (vilket kanske inte är norm, men åtminstone långt ifrån ovanligt), kan man i gengäld vara en smula mer noga med vad man ger sig på. Fast jag är förstås medveten om att den sortens synsätt förmodligen är en smula förlegade. Å andra sidan ägnar jag mig ju åt att med förlust publicera en tidskrift för i huvudsak översatt litteratur.

    Skriven 30/1 2009 klockan 15:22

  14. Linda Antonsson skrev:

    John-Henri: Jag tog absolut inte illa upp, ville bara förtydliga så att jag inte framstod som helt tokig. :)

    Det första (författarens grundläggande tonläge) kan jag hÃ¥lla med om att man bör använda som riktlinje i den mÃ¥n det är möjligt. Det andra (att medvetet bryta mot förväntningarna) har jag personligen svÃ¥rt för (jag är som läsare ganska fäst vid vissa förväntningar, även om jag gärna ser att andra bryts emot), men som du pÃ¥pekade i ditt första inlägg sÃ¥ handlar det ju i grund och botten väldigt mycket om personlig smak. Min är onekligen pÃ¥verkad av att jag i stort sett slutade att läsa översatt fantasy pÃ¥ ett ganska tidigt stadium och att jag redan i mellanstadiet hade lagt mig till med en ”högtravande” egen stil. ;)

    Tack för svaret angående översättare & deras valmöjligheter. :) Jag håller absolut med om att så långt som det är möjligt bör man nog hålla sig till författare vars stil har åtminstone något gemensamt med ens egen, om man inte är mycket skicklig på att sätta sig in i och efterhärma ett annat skrivsätt.

    Skriven 30/1 2009 klockan 16:32

  15. John-Henri skrev:

    Deprimerat PS, apropå det där sista: Fast jag ska inte sätta mig på några hästar, höga eller låga. Översättandet är en besvärlig bransch, även om jag i och för sig många gånger förvånats över klagomålen på att det skulle vara så uselt betalt – det är det inte, inte om man verkligen kan de språk man översätter från och till och om man klarar av att skriva maskin med alla fingrarna och orkar hålla på längre än en halvtimma i taget. Men frånsett det är det förvisso inte alltid man får jobb som man tycker står i paritet med vad man gjort tidigare och vill visa upp på meritlistan, och i sådana fall har jag liksom många andra tillgripit bruket av pseudonymer. Så även om jag väl står med namn som översättare till ett hyggligt antal texter har jag översatt ett annat hyggligt antal (barnböcker, framför allt faktaböcker för barn, ungdom och vuxna, reseguider och liknande) under vid det här laget ett halvt dussin pseudonymer. Det här är också vanligt förekommande.

    När det gäller att efterhärma andras skrivsätt inbillar jag mig, rätt eller fel, att den idealiska översättaren inte själv är författare. Författaren måste utveckla en egen, distinkt stil; hittar hon eller han någon utländsk kollega som känns kongenial kan det förstås leda till förnämliga översättningar (ett exempel kan vara Frans G. Bengtsson, som jag tycker översatte Eric Linklater fenomenalt väl). Men i andra fall blir det snarare mycket egna tolkningar (se Klas Östergrens förskräckliga översättning av J. D. Salingers The Catcher in the Rye) som snarast fördärvar originalet. Översättaren ska underordna sig kreatörens stil och språk, och det är om möjligt ännu svårare för författare att göra än för skribenter, vilket väl är vad översättare snarare bör kallas. Men till och med skribenter har något slags stil och språkkänsla, vilket jag menar är ett skäl till att jag personligen till exempel inte skulle vilja översätta vissa av mina egna favoritförfattare.

    Skriven 30/1 2009 klockan 17:43

  16. Johan J. skrev:

    Linda:

    Jag tycker också personligen att inte minst när det gäller fantasy så bör man kanske ha i åtanke hur genren uppfattas av många läsare. Jag skulle gissa att många läsare av fantasy som har läst på engelska uppfattar genren som mer högtidlig/formell bara för att man ofta uppfattar engelskan som sådan, och då förväntar man sig ett liknande språk på svenska. Bör en översättare till svenska (eller en författare som skriver fantasy på svenska) ha detta i åtanke?

    Personligen skulle jag nog svara ja på den frågan, men det har väldigt mycket att göra med mitt förhållande till genren. För någon annan låter detta kanske förkastligt.

    Ja, det håller jag inte alls med om. En översättning skall rimligtvis vara skriven för personer som av någon anledning inte kan eller vill läsa på originalspråket, inte för personer som brukar läsa på engelska (om det är engelska som är översättningens källspråk, som det så tragiskt ofta är). Översättningens syfte måste, tycker jag, vara att ge den svenska läsaren en upplevelse som kommer så nära den som en modersmålstalare av originalspråket upplever som möjligt – inte att försöka komma så nära den läsning svenska läsare på grund av bristande känsla för engelskans stil upplever.

    Dessutom lär de flesta svenska fantasyöversättningar säljas till personer som enbart eller nästan enbart läser på svenska, och inte till personer som växlar mellan språken – dels för att betydligt fler håller sin skönlitterära läsning till sitt modersmål än man kunde tro när man diskuterar fantasy på nätet och/eller med de mest engagerade läsarna, dels för att många av oss som läser på engelska av olika skäl helst undviker nöjesläsande av svenska översättningar från engelska. Varför skulle man lägga sig på en annan stilnivå än den författaren använder för att tilltala en minoritet som tycker att lika vardagliga saker har en mer högtidlig klang på engelska?

    Arina nämnde också det här med namn och hur saker låter på engelska när hon kommenterade den här essän:

    I fantasyn är det ganska vanligt med namn som betyder något på ett mer konkret vis än allas våra namn har en viss betydelse från början. Personligen har jag väldigt svårt för översatta namn. Det spelar ingen roll att namnet har en betydelse på originalspråket, det blir ändå fånigt när det översätts.

    Ett av mina favoritexempel på hur svenska fantasyläsare gärna uppfattar engelskans namn som mycket bättre och tuffare är när de gnäller över översättningen av Terry Goodkinds The Sword of Truth (Sanningens svärd), och namnet Darken Rahl som på svenska blivit Mörken Rahl, som tydligen är väldigt löjligt till skillnad från originalet där det fungerar så mycket bättre. Men seriöst, Darken? Det låter ju lika illa det.

    Jag tycker för övrigt att Domberget hade varit en överlägsen tolkning, om det inte hade varit för att svenskans dom i första hand känns som en motsvarighet till engelskans sentence eller verdict, och det hade väl inte alls varit lika skrämmande att ta sig till Mount Verdict som till Mount Doom. Å andra sidan är den fortfarande bättre, av den enkla anledningen att domedagen känns som ett tydligt kristet begrepp, och att kristen terminologi inte har någonting i Arda att göra. Men så är väl också namnen den punkt på vilken de flesta har kritiserat Andersson i jämförelse med Ohlmarks – som ju var mycket friare att hitta på saker som låter bättre på svenska eftersom han inte var lika noga med att det skulle vara en nära motsvarighet till engelskan.

    Står man då i valet mellan två ord där ett slår an en mer formell och ett en mer vardaglig ton än originalet tycker jag att man när det gäller fantasy (eller åtminstone viss sorts fantasy) kanske bör fundera på hur genren normalt sett uppfattas och ta med det i beräkningen när man gör sitt ordval.

    Det här pÃ¥verkas förstÃ¥s hemskt mycket av hur man som läsare personligen vill ha sin fantasy, sÃ¥ det faktum att jag gärna skulle se ett mer nedtonat sprÃ¥k som författaren faktiskt behärskade nÃ¥got bättrespelar förstÃ¥s in, men jag tycker att det blir bÃ¥de konstigt och fel när en författare som skall kläs i ny sprÃ¥kdräkt fÃ¥r den anpassad inte bara efter sitt eget sprÃ¥k, utan efter läsarnas uppfattade förväntningar pÃ¥ den genre den skriver i. Och blir det inte hemskt fördomsfullt, bÃ¥de gentemot läsarna och genren i sig? (”Varför skall en författare straffas för att den skriver fantasy?” höll jag pÃ¥ att frÃ¥ga.)

    Fangorn: jag har aldrig tyckt särskilt mycket om The Hobbit, och därför inte ägnat den vidare mycket uppmärksamhet mer än att jag har läst den någon gång på svenska och långt senare bläddrat igenom den på engelska, men som Charlotte konstaterar i essän, så gäller väl det där med att inte utsättas för någon nämnvärd kritik de flesta översättningar? (Jag har sett folk klaga över ordval som vättar och dylikt, men det spelar inte så stor roll i sammanhanget.) Jag tycker inte att man brukar se särskilt mycket nämnas om Tore Zetterholms Hompen eller En resa dit och tillbaks igen eller Erik Anderssons Hobbiten eller Bort och hem igen heller, men jag kan förstås missta mig. Men The Hobbit och The Lord of the Rings berättas ju inte alls på samma sätt: den förstnämnda har en helt annan, mycket mer barnsagomässig, ton än The Lord of the Rings har, åtminstone sedan efter de lämnat Fylke. Jag tycker att det är hemskt svårt att tala om ett och samma sagospråk i The Hobbit och The Return of the King.

    John-Henri:

    (Liksom det faktiskt händer att översättare översätter böcker av eget intresse och därefter skickar runt dem till förlag i hopp om att någon ska vilja ge ut dem; till och med på den sortens idealism finns exempel.)

    En av mina favoritkortnovellförfattare (Wolfgang Borchert) fick nu nyligen sisådär sextio år efter sin död äntligen komma ut i någorlunda samlad form på svenska (istället för enskilda texter som mest sprang omkring i litteraturundervisningen från gymnasienivå och uppåt) efter att översättaren (Bodil Zalesky) satt sig ned och börjat översätta ett gäng noveller i hopp om att hitta något förlag åt dem. Men det är väl inte direkt ett bra och säkert sätt att skaffa sig en försörjning som översättare på.

    När det gäller att efterhärma andras skrivsätt inbillar jag mig, rätt eller fel, att den idealiska översättaren inte själv är författare. Författaren måste utveckla en egen, distinkt stil; hittar hon eller han någon utländsk kollega som känns kongenial kan det förstås leda till förnämliga översättningar

    Gäller det för Erik Andersson och J.R.R. Tolkien (som åtminstone är vida överlägsen Ohlmarks)? Jag läste nyligen Den larmande hopens dal (förträfflig bok, för övrigt. Rekommenderas varmt. Kanske särskilt om man har någon form av koppling till Västergötland som gör det enklare att ta till sig humorn, dock) och har hans stil någorlunda väl i minnet, och skiljer sig ändå, tycker jag, ganska distinkt från Tolkiens.

    Skriven 31/1 2009 klockan 04:46

  17. Linda Antonsson skrev:

    John-Henri,

    Tack för tillägget. :)

    Johan J,

    Vi fÃ¥r väl till viss del konstatera olika Ã¥sikter i frÃ¥gan. :) Däremot vill jag vidhÃ¥lla att jag inte alls tycker att det ska röra sig om nÃ¥gon omskrivning eller ny sprÃ¥kdräkt. Men om man för vissa ord och uttryck (alltsÃ¥ inte hela texten) hamnar i ett val mellan det lite mer högtravande och det lite mer vardagliga, skulle jag oftast välja det första … förutsatt att det inte gÃ¥r stick i stäv med resten, att det faktiskt passar in, att det lÃ¥ter bra, osv …

    Det är långt ifrån det enda jag skulle ha i åtanke, men det var det som jag tog upp framförallt i reaktion på att essäförfattaren tyckte sig finna att även om Andersson på det stora hela följer Tolkien så lägger han sig ibland på ett lite mera vardagligt språk.

    Jag fÃ¥r dock erkänna att jag inte uttryckte mig bra när det gäller frÃ¥gan om hur läsare eventuellt uppfattar genren. Naturligtvis stämmer det att de flesta som läser översättningar inte läser pÃ¥ engelska. Men det hindrar ju inte att man kan bilda sig en uppfattning om hur vissa typer av böcker ”lÃ¥ter”, precis som man har en uppfattning om hur t.ex en saga ska ”lÃ¥ta”.

    Visst kan detta frångås, men det får ju vara författarens val, och inte översättarens, därför tycker jag trots allt att det kan vara en riktlinje (av många) att ha i åtanke.

    Slutligen, när det gäller Mount Doom är mitt problem med ”Domberget” precis det som du lägger fram, associationerna blir helt fel. Jag tycker dock att ”Domedagsberget” fungerar ganska bra — kristen terminologi är väl inte sÃ¥ otänktbart i ett verk av Tolkien? Dessutom lÃ¥ter det i Tolkiens guide till hur vissa ord skulle översättas som om det passar in bättre. Han vill fÃ¥ fram associationerna hos ordet ”doom” till katastrof och till undergÃ¥ng.

    Möjligen hade UndergÃ¥ngsberget eller nÃ¥t liknande varit mer korrekt, men Tolkien pÃ¥pekar ocksÃ¥ att ljudet var viktigt (”doom” skulle associera till ”boom”).

    Skriven 31/1 2009 klockan 09:56

  18. Johan J. skrev:

    Jag tycker egentligen inte att det är så hemskt intressant att debattera huruvida ett visst namn fungerar bättre än ett annat i översättningen, till viss del eftersom andra redan har behandlat ämnet (inklusive i hur stor utsträckning man bör rätta sig efter Tolkiens önskningar i hans namnguide om det innebär att någon betydelse eller association han tycker att det är viktigt att få fram faktiskt resulterar i att man väljer ett sämre alternativ) mycket fylligare annorstädes, men: det är inte författarens privata tro och inställning som gör kristen terminologi opassande, utan det faktum att kristendomen som sådan inte existerar i Arda (och bara för säkerhets skull, så att ingen känner att den behöver påpeka det: vilket naturligtvis inte betyder att Tolkiens tro inte spelade någon roll för hans författarskap eller att man inte kan se det i The Lord of the Rings). Att jag inte håller med om att Domedagsberget är bättre än Domberget gör inte att jag inte tycker att det är problematiskt att det faktum att Andersson gjort en förlagan trognare översättning innebär att namnen i många fall fungerar bättre hos Ohlmarks.

    Vad det gäller frågan om stilnivå och högtidlighet så handlar det väl minst lika mycket om synen på fantasygenren som om översättningsprinciper: jag håller helt enkelt inte med om att det är önskvärt att ge en fantasybok en mer högtravande språkdräkt, även om man skulle stå inför ett val där två alternativ passar lika väl in och inget av dem verkar ligga längre från författarens ordval och intentioner. Visst finns det många som ser fantasy som en genre som ofta har eller till och med bör ha en lite mer högtravande stil, men den synen innebär i mina ögon ett problem.

    Delvis därför att det innebär att många hoppfulla – och publicerade, se till exempel den här recensionen av Johan Ehrenbergs Aileme – Befrielsens tid – författare lägger sig till med ett språk de inte behärskar. Jag läser gärna Frans G. Bengtsson, men slipper gärna alla som försöker vara Frans G. Bengtsson utan att ha hälften av hans språkkänsla. Det är så lätt att misslyckas. Jag bläddrade till exempel lite i Raymond E. Feists Magician häromdagen, och problemet med en författare som försöker anamma en stilnivå han inte alls behärskar blev plågsamt tydligt. Jag tycker inte att fantasyskan är önskvärd – vilket förstås för all del är ett helt personligt ställningstagande.

    Delvis därför att jag, som jag påpekade tidigare men kanske borde utveckla, inte tycker att en författare i översättningen bör dömas utifrån vilken etikett förlaget tänker sätta på boken när de marknadsför den. Säg att en fantasybok råkar ut för samma sak som hände Jonathan Strange & Mr Norrell med Norstedts: ett förlag köper in en fantasybok utan att veta att den är fantasy och marknadsför den inte som fantasy, och den stora gruppen läsare (vilket väl inte riktigt hände här) tar till sig den som någonting annat än fantasy. Bör man i så fall, vid osäkerhet vid ordval, tillämpa något annorlunda översättningsprinciper beroende på etiketten eftersom läsarna kommer att ha andra förväntningar på boken? Jag tycker inte det.

    Vad det gäller Anderssons ibland till och med (vilket väl är ett ordval mest sett i förhållande till Ohlmarks översättning) enklare språk skulle jag väl gissa att det i så fall snarare är ett resultat av vad som faller sig mest naturligt för honom som stilist, än ett medvetet val.

    Skriven 1/2 2009 klockan 12:42

  19. Linda Antonsson skrev:

    Lite av ett sidospår, men relaterat till frågan om läsarnas förväntningar och spårkval/ordval, är följande kommentar från Madeleine Robins på DeepGenre:

    And I try to be aware of my readers’ influences as well: I don’t use the historically accurate word ”dude in the Regency because, well, dude. No one would believe it.

    Jag tyckte bara det var intressant att stöta på det under pågående diskussion.

    Skriven 1/2 2009 klockan 14:22

  20. Johan J. skrev:

    Nä, det är klart: ordet dude skulle av de flesta läsare förmodligen uppfattas som ett tydligt stilbrott, oavsett dess etymologi och historia. Men det är lite en annan sak: när vi talar om ord med något högre och något lägre stilvalörer förutsätter jag att båda alternativen är möjliga utan att läsaren kommer att snubbla över det och tycka att det står ut i sammanhanget. Annars är det förhoppningsvis självklart vilket av alternativen man borde välja (förutsatt att det skulle ske enbart i översättningen, och inte fanns någon poäng med det i originalet).

    Skriven 1/2 2009 klockan 14:36

  21. Anonymouse skrev:

    Jag skulle också vilja se ett försvar av Ohlmarks som ickeslarvig som tog hänsyn till alla felöversättningar.

    Johan: Att redigera med författarens godkännande och mot hans vilja är två helt olika saker.

    Skriven 4/2 2009 klockan 10:50

  22. Charlotte Strömbom skrev:

    ApropÃ¥ Ohlmarks eventuella slarvighet: Jag har aldrig hävdat att Ohlmarks inte slarvade med nÃ¥gonting, bara att den stil han genomgÃ¥ende odlar i sin översättning inte rimligen kan vara ett resultat av slarv – det rör ju sig om medvetna förändringar i texten. Rena felöversättningar är däremot en annan femma.

    Skriven 4/2 2009 klockan 12:01

  23. Johan J. skrev:

    Johan: Att redigera med författarens godkännande och mot hans vilja är två helt olika saker.

    FörstÃ¥s. Vad jag försökte pÃ¥peka var att författarens vision utan ändringar sällan nÃ¥r läsaren ändÃ¥ – och att man när den gör det (till exempel genom egenpublicerade noveller eller romaner, oavsett om det är pÃ¥ papper eller nätet) ofta, om än inte alltid, hellre hade sluppit. Det betyder inte att man inte kan, eller bör, argumentera för att översättaren skall hÃ¥lla sig till författarens vision. Men jag tycker inte att ”författarens ord är heligt pÃ¥ grund av den konstnärliga visionen” är ett hÃ¥llbart argument.

    Skriven 4/2 2009 klockan 15:10

  24. Anonymouse skrev:

    Johan: Vad är ett hållbart argument?

    Skriven 5/2 2009 klockan 12:48

  25. Aberdoch skrev:

    Vi vet inte så mycket om Tolkiens vilja. Kanske borde han helst hållas utanför diskussionen.

    Vi vet att han blev förbannad därför att dumma holländska och svenska översättare ändrat hans ord ”hobbit” utan att höra med honom först. Kanske var det just detta med att inte ha konsulterat Auktorn som var det centrala, för vi vet ocksÃ¥ att han gott kunde tänka sig en ändrad form för spanskans räkning.

    Det ligger ju väldigt mycket i det som sägs ovan om hur synen pÃ¥ vad som är en bra översättning ändras med tiden. Ta just ”hobbit” som exempel. Shippey gör en stor sak av hur osökt det ordet har lÃ¥tit sig införlivas med det engelska ordförrÃ¥det, hur genuint det lÃ¥ter, alldeles som ”rabbit”. (Formen ”hobbit” är ju ocksÃ¥ äldre än Tolkien, även om betydelsen skiljer.) Men pÃ¥ svenska kan en ”hobbit” inte gärna lÃ¥ta annat än som ett lÃ¥nord. LÃ¥nord eller arvord? Det kan göra viss skillnad för mottagandet av en text. FÃ¥r mÃ¥lsprÃ¥ksläsaren samma läsupplevelse som källsprÃ¥ksläsaren? FÃ¥r nutida svenska läsare samma upplevelse som femtiotalets? Jag tror att ordet ”hobbit” framstod ännu mer som en främmande fÃ¥gel i svenskan dÃ¥ än vad det gör nu. SprÃ¥kkänslan förändras, och inflytandet frÃ¥n engelskan (och dÃ¥liga direktöversättningar) pÃ¥verkar förstÃ¥s. Jag tror ocksÃ¥ att Tolkien, hur mycket han än kunde stava sig fram pÃ¥ svenska med hjälp av en ordbok, hade mycket dÃ¥lig koll pÃ¥ hur ett ord som ”hobbit” klingar för en infödd; och att detta var uppenbart för Ohlmarks. Om jag varit han skulle jag ocksÃ¥ ha vägrat att ändra det utmärkta ”hob” – med den briljanta Ã¥lderdomliga nominativformen hober-, av mÃ¥nga nutida gymnasister missuppfattad som pluralform, i sammansättningar som ”hoberhÃ¥la” – i det läget. NÃ¥gon jäkla yrkesstolthet fÃ¥r man väl ha. Och är ”Vattnadal” en sÃ¥ dÃ¥lig Ã¥tergivning av Rivendell trots att riven- inte är en form av river? Jag tror att Ohlmarks mycket väl visste hur verbet rive böjs, och att Tolkien förstod det, men inte kunde motstÃ¥ den elaka gliringen om ”river” i Nomenclature. En gliring som mÃ¥nga gymnasister naturligtvis har tagit som intäkt för att Ohlmarks inte begrep engelska.

    Det här med att redigera mot Auktorns vilja kanske inte var en så himlastor synd som det ibland framställs som?

    Skriven 5/2 2009 klockan 19:24

  26. Malin H. skrev:

    Jag har ingen energi eller riktigt bakgrundskunskap för att lägga mig i diskussionen. Jag ville mest tala om att jag uppskattade artikeln och diskussionen runt. Välskrivet!

    Skriven 8/2 2009 klockan 14:59

  27. Johan J. skrev:

    Johan: Vad är ett hållbart argument?

    För eller emot? Ett i mina ögon hållbart argument för principen att hålla sig författarens språk och stil i möjligaste mån (som fungerar på målspråket) som inte utgår från att det finns en helig konstnärlig vision är att det trots allt är författaren som fått boken publicerad från första början: i valet mellan författarens och översättarens preferenser är det en gång författaren som skrivit en bok på något sätt tillräckligt lyckad inte bara för att få någon att lägga sina pengar på att ge ut den, utan även för att ytterligare någon skall betala för att ge ut den på ett nytt språk. Sedan är det förstås författarens verk, mer att ta hänsyn till upphovsmannen för hänsynens skull (förutsatt att det inte menligt påverkar textens kvalitet) än på grund av någon romantisk idé om konstnärliga visioner et cetera.

    Malin: det får man hemskt gärna tala om. En fullständigt överväldigande majoritet som läser vad som skrivs på Vetsaga säger förstås ingenting om det, andra kommenterar annorstädes (så att man i bästa fall får syn på det om man tittar djupare i besökstatistiken än man borde), några vänder sig till mig som redaktör (så att skribenten inte får ta del av det) och så vidare, men det är alltid roligt med reaktioner. Även om de bara är en mening eller två.

    Skriven 8/2 2009 klockan 23:38

  28. Svensson skrev:

    Ohlmarks var en oslipad diamant: slarvig, överdriven, felöversättande och bindgalen och – och alldeles underbar…

    Anderssons översättning ligger i tiden, kudos till honom. Men mitt hjärta är och förblir hos Ohlmarks.

    Skriven 10/2 2009 klockan 09:56

  29. Svensson skrev:

    Jag fortsätter på samma tema: leve Andersson men mitt hjärta är hos Ohlmarks.

    Så jag vill tacka artikelförfattaren för att hon, som den första på länge, lyft fram de kvaliteter som Ohlmarks ändå hade. Som att hon citerar Stolpes gamla recension:

    ”Han /Ohlmarks/ har gjort en försvenskning – han har funnit underliga, magnifika, sammansatta svenska ord, han har översatt dikt pÃ¥ dikt i stor inspiration, det finns inte en sida i hans magnum opus, som icke verkar svenskt originalarbete av en genialisk diktare.”

    Jaminsann; själv läste jag trilogin kring 1980 och hade mycket roligt Ã¥t den, Ã¥t de saftiga ord som Ohlmarks letat fram. Ã…terigen kan betonas att sÃ¥ här bör man inte göra, man bör tolka troget, men men…

    Jag känner ocksÃ¥ precis som den moderne recensenten Andreas Brunner som förf. har godheten att citera; nyöversättningen är bra men den…

    ”… tränger inte ut min skabbiga Ohlmarks frÃ¥n bokhyllan”.

    Ohlmarks var nÃ¥got av en diktare själv, men samtidigt är hans egna romaner (”Konungarikets SkÃ¥nes undergÃ¥ng” t ex) inte sÃ¥ medryckande som Ringtrilogin. Kanske svÃ¥rt att jämföra, men ska man utnämna nÃ¥got verk till Ohlmarks storverk sÃ¥ fÃ¥r det nog bli Ringtrilogin. Trots allt.

    Detta är min känslomässiga stÃ¥ndpunkt, ifrÃ¥gasätt den om ni vill. Men jag har ju även brutit en lans för Andersson sÃ¥ why bother …

    Skriven 19/2 2009 klockan 15:15

  30. Janosz skrev:

    Bra artikel. Själv ryser jag vid tanken på att läsa den nya översättningen, hur bra eller trogen originalet den än må vara. Ohlmarks översättning är ju Sagan Om Ringen för mig, och när jag läste den första gången funderade jag nog inte ens på att den var översatt. Det var bara ett äventyr att kasta sig in i, vilket räckte gott och väl för en bokslukande ungdom som mig.

    Skriven 24/2 2009 klockan 18:05

  31. Skarsnik skrev:

    Tack för en underbar och intressant artikel, fick mig att tänka tillbaka..

    När jag var en ung grabb i skogarna norr så lånade jag på ortens bibliotek Tolkiens Sagan om Ringen översatt till svenska av Ohlmarks. Jag älskade den och tvingade till och med min stackars moder att läsa boken för att jag tyckte den var så bra. Senare gick jag givetvis över på engelska men tänkte inte mer på det än att det var vissa skillnader. Men i ärlighetens namn, när jag för några år sedan skulle läsa Anderssons bok gav jag upp efter halva Härskarringen då jag inte stod ut med Secker och andra namn som påminde om Sekret.. Nu vill jag inte påstå att jag är en expert på varken språk eller översättningens ädla konst men är det inte ändå känslan som är det viktiga för majoriteten av läsarna, inte hurvida ett ord stavas bi eller bä?

    Måste säga att mitt hjärta fortfarande stannar hos Ohlmarks.

    Skriven 3/3 2009 klockan 10:00

  32. Martin A skrev:

    Jag beklagar, men en översättare som kan vränga ur sig ”TvÃ¥ snabba hästar red förbi” för ”Two hours swiftly passed” och ”tre” för ”seven”, och ”rycker av ett friskt löv” för ”turn over a new leaf” är usel pÃ¥ sitt jobb — sedan kvittar det hur han uttrycker sig och vilken känsla han inger. Om han inte fattar att det han just har satt pÃ¥ pränt är ren rappakalja bör han överväga att byta yrke. Vilket Ohlmarks uppenbarligen aldrig gjorde.

    Skriven 4/3 2009 klockan 14:21

  33. Aberdoch skrev:

    I sin bok ”Att översätta böcker” skriver Carl G Liungman om det han kallar normalfel, och ger exemplet ”Han stirrade ner i koppen” för ”He stirred his cup”. Han menar, vad jag förstÃ¥r, att ett normalfel per tio sidor inte är nÃ¥got att harmas över. Shit happens. Att räkna upp sÃ¥nt är hur som helst inte meningsfull översättningskritik.

    En översättning kommer till i ett ekonomiskt och kulturellt sammanhang, och det var nog få som hade Tolkien som husgud i Sverige på femtiotalet. Hans bok översattes antagligen inte mer pietetsfullt än många andras utanför den finkulturella sfären. (Men däremot med större glöd, skulle jag tro.)

    Grodjakt kan säkert roa en och annan, men när det gäller översättningskritik finns det betydligt intressantare tankegångar på den här sidan.

    Skriven 6/3 2009 klockan 01:05

  34. Svensson skrev:

    Just det Martin A – du som översatt Lovecrafts novelltitel ”The Festival” till ”Festivalen”, när ”Högtiden” är det korrekta :)

    Skriven 6/3 2009 klockan 09:44

  35. Svensson skrev:

    (OT: Nu ser jag att det är Charlotte Hjukström som översatt den där HPL-antologin där ”Festvalen” ingÃ¥r. Men hade inte du granskat den Martin A?)

    Skriven 7/3 2009 klockan 09:52

  36. Aberdoch skrev:

    :) Min åsikt är att Tolkien faktiskt når fram genom Ohlmarks, oavsett sagan om felen. Genom Andersson framstår Tolkien snarare som torr och träig. Samtidigt följer Andersson originalet närmre. Men slutsatsen kan knappast bli att boken är torrt och träigt skriven i original (som någon recensent var inne på), utan snarare att meningsbyggnad och satsmelodi i engelsk litterär stil direktöverförd till svenska låter just träig.

    Ett konkret exempel. ”Out of the gate in the trees that they had just left rode a Black Rider”, skriver Tolkien. Vad har Andersson? ”Ut ur porten mellan träden som de just lämnat kom en svart ryttare”. Ordagrant. Är det därmed bra Ã¥tergivet?

    Det tycker inte jag. Den syntaktiska omkastningen är mycket starkare markerad på engelska än i Anderssons svenska. Vi kan stoppa in lite vad som helst i fundamentet, även ett tungt adverbial. Effekten blir en annan på engelska. Meningsbyggnaden blir alltså mer utslätad när den överförs rakt av; och att kasta om den skulle trassla till textbindningen i stycket. I det läget bör man som översättare fundera på kompensationsstrategier.

    En svensk skribent fÃ¥r lära sig att utnyttja kraften i verbet. ”Kom” ryttaren verkligen bara ut ur porten? Det lÃ¥ter lamt. Där kom han! Tjena! En svensk författare skulle nog ha skrivit att ryttaren ”sprängde” fram, eller liknande. Verbet kompenserar nÃ¥got för den förlorade kraften i meningsbyggnaden här.

    Ohlmarks har ”Ut ur den skogsgata de just lämnat sprängde en av de svarta ryttarna”. ”Skogsgata” dÃ¥, invänder den bokstavstroende. Det mÃ¥ste väl ändÃ¥ vara fel? Tja, det är förstÃ¥s lika fel som ”stirrade” för ”stirred” (se ovan). Men det är ocksÃ¥ minst lika mycket of no consequence, för att tala med Liungman, för en öppning mellan träden där en stig mynnar förutsätter en ”skogsgata”.

    I isolerade exempel finner man gång efter annan att Ohlmarks har förskjutit tyngdpunkten än hit än dit, men det är sådant som ÄR översättning och det intressanta är den sammantagna effekten. Detta måste man skilja från felen och tilläggen ur egen fatabur. Ohlmarks gjorde inte ett bra jobb i alla enskildheter, men på det hela taget gjorde han ett strålande jobb. Dock verkar det råda delade meningar om vilket jobbet var. :)

    Skriven 7/3 2009 klockan 17:39

  37. Svensson skrev:

    Härligt att läsa Aberdochs utläggningar.

    Att tolka är en svÃ¥r konst, det finns spelrum för bÃ¥de det ena och det andra – om man alltsÃ¥ har vett att skilja ”korrekt men fantasilöst” frÃ¥n ”inte helt ordagrant men essentiellt rätt”. Ohlmarks stod alltsÃ¥ för den senare skolan.

    Jag får mer och mer lust att skaffa Ohlmarksöversättningen och frossa i rik och krämig svenska; ett språk som i Heidenstams Folkungaromaner, det är vad det kan jämföras vid!

    Skriven 8/3 2009 klockan 08:50

  38. Karin Stensdotter skrev:

    Fantastiskt jobb! Verkligen jätteintressant.

    FrÃ¥gorna blir väl fler än svaren i sÃ¥na här sammanhang, men mig slÃ¥r det hur TIDSTYPISKA dessa bÃ¥da översättningar verkar, var och en frÃ¥n sin tid. Det slÃ¥r mig ocksÃ¥ hur lite medvetna om detta kritikerna av Anderssons (och indirekt Ohlmarkst – pÃ¥ nytt) översättning verkar. Som artikelförfattaren skriver: Varför kan ingen kritiker som verkligen gillar Ohlmarks översättning stÃ¥ upp för det pÃ¥ ett konsekvent sätt?
    Kanske för att det krävs en grundlig genomgång av båda översättningarna (som nu gjorts här) och en sorts självrannsakan som det inte riktigt finns plats för då man recenserar en bok i dagspressen.

    Och kanske, för att det råder ett konsensus som väger tungt om hur man översätter idag. Gör man på något annat sätt så får man räkna med ett jäkla liv och risken att inte få fler uppdrag.

    Översättning och hur man översätter korrekt är också kulturellt betingat. Idag tycks en nära-originalet, liksom lågmäld vara det som gäller. En sorts slimmad variant där närheten till originalet är viktigare än hur det låter på det översatta språket.
    Det kan i och för sig vara intressant, ett originalsprÃ¥k som nästan ”slÃ¥r igenom”. Men som översättare antar jag att man ocksÃ¥ mÃ¥ste frÃ¥ga sig vilken läsupplevelsen blir för den egna läsaren.

    Själv har jag roat mig med att läsa Aprilhäxan i fransk översättning, det räckte med bara nÃ¥gra sidor för att jag skulle se vilka (med svenska slimmade ikea-ögon) ENORMA ”friheter” den franske översättaren tog sig. Axelssons lapidariska, kortfattade och närmast beska stil blev utförligare med längre meningar och mÃ¥nga semikolon och färgerna tunnades ut och dämpades, en ”blygrÃ¥” himmel blev ”pärlgrÃ¥” och sÃ¥ vidare.
    Originaltexten följdes alltså INTE särskilt nära. Ett franskt, ganska starkt filter las över texten.
    Bra eller dåligt?
    Med tanke på den franska kulturen och bokens framtid i densamma skulle jag tro att det var bra.

    Men översättning som fenomen dels i tiden och dels i ett kulturellt sammanhang är parametrar som, tror jag, skulle kunna berika frågeställningarna och ge fler infallsvinklar.

    Svensk översättningskultur, som den låter här, förefaller idag extremt tråkig och grå. Pliktaktig, närmast.
    Jag är inte alls så säker på att det är det bästa för litteraturen alla gånger.
    Eller så här, en översättning är väl något i väntan på att man kan originalspråket? En översättning funkar som introduktion. Vill man, som läsare, få ut mer måste man lära sig språket, och inte bara språket utan också allt det underförstådda i spårket. Kulturen.

    Skriven 10/3 2009 klockan 10:10

  39. Karin Stensdotter skrev:

    Bara ett par saker till.
    För det första ser jag Ohlmarks översättning som en sorts stilmöbel (typ Haupt-byrå) och Anderssons som en ikea-sekretär för min inre blick.
    Och den förändringen inom loppet av knappt femtio år? Det är snabbt!

    För det andra mÃ¥ste man väl ocksÃ¥ kunna ifrÃ¥gasätta denna ”trohet mot originalet” starkare? Vem översätter man för? Knappast för författaren utan för en tänkt läsekrets med ett annat modersmÃ¥l. DEN mÃ¥ste ju rimligen komma i första rummet! Författaren har egentligen bara att LITA PÃ… översättaren, vilket säkert kan vara svÃ¥rt, eller att inte lÃ¥ta sig översättas.

    Och om vi då övergår till detta svenska språk så menar jag att man inom det definitivt kan tillåta sig en sagoton, hur den nu ska gestaltas, i en berättelse som den här. Oberoende av hur denna sagoton framställdes på originalspråket.
    Jag lutar mer och mer åt Ohlmarks översättning, och jag menar helt klart att hans förhållningssätt är bättre.
    Om än antagligen omöjligt för en svensk översättare idag att utåt göra gällande.

    För hur man än vänder och vrider pÃ¥ det, jag kan alltsÃ¥ som svensk konstatera att en fransk översättare av svensk litteratur ”tar sig friheter”. Han/hon gör alltsÃ¥ inte som en svensk skulle ha gjort.
    MEN det den svenske översättaren gör är ju faktiskt att ta sig lika stora friheter, men på ett annat sätt.
    Ett lika starkt kulturellt filter läggs över en slimmad och nedtonad och nära-originalet text som en medvetet anpassad och därmed ändrad (fransk) – men pÃ¥ ett annat sätt.

    Den problematiken tror jag att man kan fundera mer kring i mottagandet av översättningar.

    Skriven 10/3 2009 klockan 10:41

  40. Johan J. skrev:

    Jag vet inte om jag tycker att svensk översättningskultur i jämförelse blir pliktaktig och trÃ¥kig. Snarare blir jag glad om jag slipper fÃ¥ ett filter lagt över allt jag läser översatt frÃ¥n sprÃ¥k jag inte behärskar. Jag vill gärna ta del av den franska litteraturen, den ryska, den kinesiska, den arabiska och sÃ¥ vidare med alla diverse sprÃ¥k jag inte själv behärskar och kan läsa pÃ¥, och en av poängerna är att omväxling förnöjer, att en annan litterär kultur ger vidgade litterära horisonter, att det är uppfriskande med sÃ¥dant man inte har läst tidigare och sÃ¥ vidare. Jag vet inte om jag hÃ¥ller med om att ett lika starkt kulturellt filter läggs över en bok där översättaren försökt hÃ¥lla sig till originalet sÃ¥ troget som möjligt som där man tagit sig större friheter; översättningen blir inte per definition ”nedtonad” bara för att den inte är utbroderad (eller för att man kan argumentera för att Anderssons översättning blir det). Men jag är inte riktigt säker pÃ¥ att jag förstÃ¥r exakt vad du menar, Karin, sÃ¥ du skulle gärna kunna fÃ¥ utveckla det.

    Visst kan en översättning inte vara originalet. Men de flesta kommer aldrig att lära sig fler än säg tre språk, och även vi som läser på fler än så kommer alltid att ha luckor. Jag har svårt att betrakta en översättning som enbart en introduktion.

    Skriven 10/3 2009 klockan 18:39

  41. Johan J. skrev:

    För övrigt läste jag nyligen ett blogginlägg skrivet av en amerikansk översättare som beklagade sig över inställningen till på andra språk publicerade böcker när han skulle översätta dem:
    http://reg-stieglarssonsenglishtranslator.blogspot.com/2009/02/why-i-use-pseudonyms.html

    Maria Nygård påpekade nyligen att det inte gäller för alla böcker publicerade på svenska också:
    http://www.vildvittra.se/bokblogg/2009/oversattning-och-anpassning/

    Skriven 10/3 2009 klockan 18:44

  42. Karin skrev:

    Jag menar precis vad jag säger.

    Jag anar en övertro på just översättningar som ligger så nära originalet som möjligt, som om det skulle vara en mindre filtrerad variant.
    Jag anar ocksÃ¥ en övertro pÃ¥ förenklingar och nedtoning – för mig framstÃ¥r just det – det diskreta och lätt förenklade – som det svenska filtret i sin prydno.

    Sagan om ringen blir istället för en engelsk saga i översättning en svensk saga rakt av. (obs, medveten överdrift men kanske med ett korn av sanning i.)

    Nu är det här resonemanget också snarare ett försök att komma åt kännetecken för det svenska filtret än ett tillämpbart förhållningssätt i alla lägen för en översättare.
    Och ett filter är ju vid översättning oundvikligt. Möjligen kan man göra bättre översättningar om man är medveten om vad det är som styr en – som översättare.

    I övrigt håller jag förstås egentligen med om att det är viktigt med översatt litteratur och att det naturligtvis är omöjligt att alla lär sig alla språk.
    Antagligen, men det är en annan fråga, vore det bra om fler lär sig mer än engelska.

    Skriven 10/3 2009 klockan 19:08

  43. Johan J. skrev:

    Jo, jag misstänkte nog att du menade vad du sade snarare än någonting annat – vad jag önskade var ett förtydligande för att jag inte skulle missförstå det. Alltså: din poäng är att det typiska för svenska översättningar är förenklingar och nedtoningar i förment originalnära översättningar, ett slags undermedvetet filter man som översättare inte alltid tänker på och där man (kanske inte bara som översättare, utan även som redaktör, kritiker, läsare et cetera?) inbillar sig ligger så nära originalet man skulle kunna komma? I så fall håller jag med, om så hade varit fallet. Men är det verkligen en generell svensk vana? Skall man tro essän hänfaller Andersson lätt åt det, men jag antar att det inte är en uppfattning du bygger på texten, utan att den helt enkelt stöder en åsikt du har bildat av tidigare läsning? Anledningen till att jag protesterar är att jag inte är fullt övertygad om att jag håller med.

    Annars är en nedtonad översättning förstås även den filtrerad, på sitt sätt. Och rimligtvis blir det svårt att kalla den så originalnära som man kan komma. Men det skulle jag betrakta som att man i så fall snarare lurar sig själv att tro att man kommer närmare originalet än ett problem med originalnära översättningar.

    Skriven 10/3 2009 klockan 19:20

  44. Karin skrev:

    Nej, jag kan naturligtvis inte svära pÃ¥ att det är en generell svensk vana. Den känns mycket tidstypisk, men det är sÃ¥ lÃ¥ngt jag kan sträcka mig. Med största sannolikhet finns undantag, dock tvivlar jag pÃ¥ undantag av Ohlmarks kaliber – men dock.

    Och i övrigt tror jag att vi är så pass överens som vi kan bli.
    Det enda jag inte riktigt fattar i ditt resonemang är den sista meningen. Kan du förtydliga?

    Skriven 10/3 2009 klockan 22:53

  45. Johan J. skrev:

    Nej, det blir onekligen mycket ”jag tror det här” och ”jag tror det här” över diskussionen och utan att sätta sig ned och systematiskt undersöka en stor mängd svenska nutida översättningar sÃ¥ lär det vara svÃ¥rt att komma närmare än sÃ¥ om vÃ¥r magkänsla som läsande personer inte säger samma sak. Men sÃ¥dana diskussioner är ocksÃ¥ roliga, sÃ¥ länge man inser deras begränsning i tid!

    Jag menade helt enkelt att jag tycker att det är konstigt att kalla dem för originalnära översättningar om de inte är originalnära: om man ständigt tonar ned och förenklar så rör det sig ju om att man avviker från originalet åt andra hållet istället (jämfört med Ohlmarks, eller den franska översättning du tog upp). Det kan inte gärna försvaras med trohet gentemot originalspråksupplevelsen. Om så generellt är fallet bör man förstås betrakta och diskutera det som ett problem, men i så fall handlar det inte om att man för slaviskt följer förlagan, utan att man gör en förment nära översättning när man egentligen gör någonting annat, och är inte riktigt samma diskussion som frihet jämfört med närhet.

    Skriven 11/3 2009 klockan 00:05

  46. Charlotte Hjukström skrev:

    Det är alltid lika roligt att se människor engagera sig så starkt och initierat i översättningsfrågor! Jag vill bara kommentera inlägget som berör min egen översättarinsats:

    ”… som översatt Lovecrafts novelltitel ‘The Festival’ till ‘Festivalen, när ‘Högtiden’ är det korrekta.”

    Jag grunnade länge pÃ¥ den titeln och ville egentligen hellre välja just ”Högtiden”, men eftersom novellen tidigare hade getts ut pÃ¥ svenska med titeln ”Festivalen” ville jag a) inte göra svenska läsare och bibliotekarier m fl alltför förvirrade och b) inte göra Lovecraftianerna alltför uppretade över att man petar för mycket i de heliga texterna. (Precis som när det gäller Tolkien misstänker jag att mÃ¥nga av Lovecrafts läsare har fäst sig vid de första svenska versionerna.)

    Det finns – precis som den här lÃ¥nga och intressanta diskussionen visar – mÃ¥nga saker att ta hänsyn till vid översättning och det är inte alltid man kan unna sig lyxen att välja ett ords lexikala betydelse. När det gäller titlar lÃ¥ter jag alltid förlaget fÃ¥ sista ordet. Om förlaget och granskaren förde nÃ¥gon diskussion om just den här titeln vet jag inte.

    Skriven 18/3 2009 klockan 09:29

  47. Svensson skrev:

    PÃ¥ sätt och visst ödmjukt av dig att ta hänsyn till föregÃ¥ende ”nästan fel”-översättning, Hjukström.

    Jag kan leva med ”Festivalen”; jag trodde bara det var Martin Andersson som översatt och dÃ¥ ville jag plocka poäng pÃ¥ honom, se ovan…

    Tänk dock om Erik A. för sin del tagit hänsyn till Ohlmarks insats, nb inte hans fel men hans namn typ Vattnadal etc… Nu har EA ignorerat honom fullständigt – med pÃ¥följd att Ohlmarks pÃ¥ sÃ¥ sätt erkänns som unik paradoxalt nog.

    Jag anar en gryende Ohlmarksrenässans…

    Skriven 19/3 2009 klockan 08:36

  48. Johan J. skrev:

    Det handlar väl mest om att folk som gillat Ohlmarks inte haft nÃ¥gonting pÃ¥ en motsvarande nivÃ¥ att jämföra med tidigare. Tolkienläsare som inte gjorde det kunde ställa upp Tolkiens text mot Ohlmarks och sedan gnälla pÃ¥ alla misstag, men det är tar emot lite mer, antar jag, att sätta Ohlmarks mot Tolkien och gnälla pÃ¥ hur mycket trÃ¥kigare Tolkien är. SÃ¥ det har väl mest lÃ¥tit ”meh, jag tyckte om det jag läste” som svar pÃ¥ ”Ohlmarks var en usel översättare!”.

    Nu finns plötsligt ett lovligt villebrÃ¥d i form av Anderssons översättning: de som uppskattar Ohlmarks kan sätta hans översättning mot Anderssons; istället för ett diffust tyckande kring Ohlmarks översättargärning kan man nu konstatera att man tycker bättre om den än nÃ¥gonting annat (vilket är enklare: att peka pÃ¥ nÃ¥got och säga vilket man föredrar kan de flesta göra) och peka pÃ¥ levande stil, pÃ¥ namnen eller nÃ¥gonting annat. Och om man inte hade nÃ¥gon egentlig Ã¥sikt om översättningen förr kan man alltid skaffa sig en nu, om sÃ¥ bara för att man tyckt att Vattnadal var ett bra namn och plötsligt har nÃ¥gon klÃ¥pare kommit och bytt ut det …

    Skriven 19/3 2009 klockan 08:50

  49. Svensson skrev:

    Jag är själv nöjd med att ha läst denna Vetsagaartikel, den har satt fingret på sånt jag funderat under all hype med den nya översättningen.

    NÃ¥gon stor grej ska väl detta inte bli, mÃ¥nga yngre har nu läst den nya översättningen och präglats av den. Det är i sin ordning – för oavsett översättningens briljans sÃ¥ är man ju som läsare själv med och skapar, man hamnar i sedvanlig ”läsandets trans” under plöjandet av trilogin, vare sig man nu läser ”god Ã¥kermark” eller ”fet och fruktbar mylla” osv…

    Skriven 20/3 2009 klockan 09:58

  50. Aberdoch skrev:

    Svensson, jag håller med dig om att den här Vetsagaartikeln sätter fingret på något tänkvärt och intressant! Det går ju mode i översättning som i så mycket annat.

    Men det är nÃ¥got som luktar med Johans analys ovan. Före Anderssons översättargärning ägnade sig de som uppskattade Ohlmarks Ã¥t diffust tyckande? Nu kan de säga att de föredrar O framför A, en naiv form av tyckande: att peka kan de flesta göra? Om de ens har en egentlig Ã¥sikt … Och Andersson är för ”dem” ett lovligt villebrÃ¥d, en klÃ¥pare. Det var mig en trist bild som manas fram. Förhoppningsvis behöver det inte vara fullt sÃ¥ illa ställt i alla läger.

    Förresten, visst är Tolkiens böcker förvånansvärt populära för att vara så tråkigt skrivna? :)

    Skriven 25/3 2009 klockan 01:07

  51. Johan J. skrev:

    Aberdoch, du övertolkar mig. Naturligtvis har det funnits personer som bestämt har uppskattat Ohlmarks översättargärning tidigare och har kunnat argumentera för den saken. Vad jag menar är att det har blivit enklare för fler att ha en åsikt om Ohlmarks översättning, och komma fram till att man föredrar den, när man plötsligt har någonting att jämföra med, och att personer som tidigare inte riktigt brytt sig kan bli engagerade när det inte ser ut som de vill att det skall göra. Det är alltid enklare att reagera när det finns någonting att reagera mot.

    Skriven 25/3 2009 klockan 10:53

  52. Aberdoch skrev:

    :)

    Skriven 26/3 2009 klockan 20:11

  53. Johan J. skrev:

    Men i andra fall blir det snarare mycket egna tolkningar (se Klas Östergrens förskräckliga översättning av J. D. Salingers The Catcher in the Rye) som snarast fördärvar originalet.

    Det hade inte slagit mig tidigare, men jag insÃ¥g precis att det var ett väldigt roligt exempel, med tanke pÃ¥ att om man gÃ¥r in och läser snutten om Charlotte bland presentationerna av Vetsagas skribenter, sÃ¥ stÃ¥r det bland annat att hon ”[h]ar närt en stor fascination för översättning och översättarens roll ända sedan hon läste en märklig version av Salingers The Catcher in the Rye”.

    Skriven 30/3 2009 klockan 01:01

  54. Martin A skrev:

    Om förlaget och granskaren förde någon diskussion om just den här titeln vet jag inte.

    Nope, någon sådan diskussion hade vi inte. Jag föredrog att lägga krutet på de viktiga detaljerna, som att rätta de (odiskutabla) fel som smugit sig in på grund av dålig källtext. Stilistiska detaljer försökte jag tycka så lite som möjligt om. :-)

    Skriven 5/4 2009 klockan 21:23

  55. Martin A skrev:

    #33: ”Han menar, vad jag förstÃ¥r, att ett normalfel per tio sidor inte är nÃ¥got att harmas över.”

    ”Ett per tio sidor” är knappast fallet här.

    Skriven 5/4 2009 klockan 21:29

  56. Aberdoch skrev:

    Låt oss inte föra in diskussionen på felfinneri när det finns så mycket vettigt att ta del av här ovan!

    Skriven 3/5 2009 klockan 20:44

  57. Guttaperka skrev:

    En mycket intressant artikel, särskilt då jag precis införskaffat mig 50-årsutgåvan av The Lord of the Rings.

    Jag måste säga att jag känner en viss förkärlek för Ohlmarks språkbruk i sin tolkning av verket; Andersson avskalade språk känns mest löjligt och ger inte samma känsla som originalet. De nya namnen är rent förkastliga.

    I övrigt njöt jag stort av Aberdochs trevligt utformade kommentarer.

    P.S. Någon som vet om den underliga The Catcher in the Rye-översättningen står att finna någonstans? (Finns någon artikel därom på denna sida?)

    Skriven 14/2 2010 klockan 12:58

  58. Johan J. skrev:

    (Finns någon artikel därom på denna sida?)

    Nä, det kan vi nog inte erbjuda.

    Skriven 15/2 2010 klockan 23:48

  59. Charlotte Strömbom skrev:

    Hej Guttaperka! BÃ¥de Birgitta Hammars femtiotalsöversättning av ”The Catcher in the Rye” och Klas Östergrens Ã¥ttiotalsversion brukar gÃ¥ att hitta pÃ¥ biblioteket.

    Skriven 18/2 2010 klockan 16:46

  60. Heliokles skrev:

    Mycket intressant artikel!

    Men jag skulle ändÃ¥ vilja invända att din analys av översättarens roll utgÃ¥r frÃ¥n en ganska ”stillastÃ¥ende” text, som i mycket av den klassiskt ”fina” litteraturen. Tolkiens bok – även om den är ett mästerverk – är tidvis en actionspäckad äventyrsbok. I mÃ¥nga avsnitt förmedlas komplicerade händelseförlopp och förflyttningar.

    Här mÃ¥ste ”översättarens stil” underordnas att handlingen formuleras pÃ¥ ett begripligt sätt. Och här finns tvÃ¥ typer av kritik av Ohlmarks, bÃ¥da framhÃ¥llna flera gÃ¥nger i ”Sagan om Felen”.
    a) Ohlmarks sjabblar bort händelser – mest tydligt kanske när Sam hugger mot det spjut som i Ohlmarks narration redan naglat fast Frodo. Du gÃ¥r inte in mycket pÃ¥ den typen av sjabbel i din analys, men uppenbart är det sÃ¥ att om Ohlmarks använder en fin berättarkonst men berättar FEL saker, sÃ¥ har han inte läst originalet särskilt noggrant. Han är alltsÃ¥ slarvig – och har dessutom svag förstÃ¥else för modern engelska, ett väl dokumenterat och helt irreparabelt fel.

    b) Den andra invändningen är att Ohlmarks, även när han inte gör direkta fel, ändå genom sina utbroderingar helt förskjuter proportionerna mellan handling/förflyttning och poetisk beskrivning. Läs t.ex. de första sidorna i bok 4, där Frodo och Sam med stort besvär tar sig över en serie åsar, eller i bok 6, där Sam förflyttar sig i ett synnerligen komplicerat byggt torn i Mordor. I Ohlmarks översättning är de passagerna vaga och otydliga, bland annat därför att de deskriptiva passagerna är dolda i en massa adjektiv.

    SÃ¥ actionscener och komplicerade förflyttningar – det som rollspelarna tagit fasta pÃ¥ i Tolkien – passar dÃ¥ligt att brodera ut, som Ohlmarks gjort. Men eftersom action inte är finkultur, är detta nÃ¥got som mÃ¥nga litteraturkritiker missar.

    Skriven 28/2 2010 klockan 21:24

  61. Keramo skrev:

    jag tyckte att det var väldigt intressant men tyvärr hade jag inte tiden till att läsa allt men senare så kommer jag hinna med det. Men det jag har läst änn så länge var väldigt intressant och även väldigt bra XD.

    Skriven 17/3 2010 klockan 09:50

  62. Kristian Johansson skrev:

    Mycket intressant läsning. Vidhåller dock att gamle Åkes översättning är den enda. Den växte jag upp med och när jag fick veta att nyöversättningen valt Ringens brödraskap före Sagan om ringen och(än värre) Secket före Bagger så valde jag att aldrig ta i böckerna med tång ens. Secker må vara närmre originalets Baggins men Bilbo och Frodo har alltid hetat Bagger och det kommer de alltid att heta. Tack för mig.

    Skriven 23/10 2013 klockan 18:28

  63. Stegrande Kamelen skrev:

    Trots att det har gÃ¥tt över sex Ã¥r sedan den lades upp sÃ¥ är Charlotte Strömboms förträffliga text fortfarande nÃ¥got av en referenspunkt när det gäller de svenska Tolkien-översättningarna. Varhelst ämnet diskuteras pÃ¥ nätet sÃ¥ dröjer det inte länge innan nÃ¥gon hänvisar till och lyfter fram exempel ur den här uppsatsen. Jag tar mig därför friheten att här pÃ¥ ”ground zero” göra lite reklam för min egen lilla analys av Anderssons översättning, som borde kunna intressera samma personer som finner Strömboms text intressant.

    Andersson tenderar nämligen, tycker jag, att komma lite för billigt undan i de flesta såna här diskussioner, då det helt enkelt är mycket roligare att diskutera det goda och onda i Ohlmarks alla utsvävningar. Men även Andersson har, vill jag påstå, presterat en översättning som inte håller måttet, trots att han i övrigt framstår närmast som Ohlmarks raka motsats på alla områden. Närmare bestämt säger jag i min text att:

    Det sammanlagda resultatet av allt detta är att Anderssons nyöversättning nästan framstÃ¥r som ett avsiktligt försök att bringa Tolkien i vanrykte hos svenska läsare: det ser ut som Tolkiens original, avvikelserna är för smÃ¥ för att uppfattas av den genomsnittlige läsaren, men ändÃ¥ är hela sagoskimret borta, han har ”grÃ¥nat ner” texten sÃ¥ att Tolkien för en intet ont anande svensk förstagÃ¥ngsläsare helt enkelt framstÃ¥r som … ja, trÃ¥kig.
    Om Erik Anderssons Tolkien-översättning

    Skriven 26/4 2015 klockan 02:42

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.


«
»