Ampersand

Det finns personer som anser att fantasy och science fiction inte hör ihop över huvud taget; att sf-tidskrifter enbart borde innehålla science fiction, sf-kongresser inte skulle ha all den där förbaskade fantasyn och så vidare. Som engagerad fantasyläsare — sedan långt innan jag medvetet började läsa science fiction — kan jag inte riktigt hålla med om synen på fantasy som en sämre, tråkigare genre, och det finns (som påpekat till exempel här och antytt här) både tradition och andra anledningar till att behandla dem tillsammans, så som jag gör här på Ampersand och Vetsaga. Likväl kan även jag ibland bli trött på att man nödvändigtvis måste syssla med det ena bara för att man hanterar det andra, som när Catahya också skall hantera science fiction (och skräck), utöver fantasy, någonting jag av en rad anledningar inte tror är en god idé.

Även när jag behandlar dem tillsammans, så läser jag — om jag generaliserar en smula — science fiction och fantasy av helt olika anledningar med olika förväntningar. Skillnaderna behöver inte vara särskilt stora, förstås, men nöjet när jag läser en ”typisk” fantasyberättelse är ett annat än när jag läser en ”typisk” science fiction-berättelse. Jag förväntar mig generellt bättre stilistik i den fantasy jag läser, bättre personskildringar, en bättre känsla för stämningar och människor. Science fiction handlar om visioner och idéer: det är (men behöver förstås absolut inte vara det i varje enskilt fall) en mer intellektuell njutning med en ton av storslagenhet. Därmed absolut inte bättre, eller någonting jag föredrar mer.

Det kan kännas en smula förvirrande ibland när folk envisas med att slå ihop dem till någonting ungefärligt likvärdigt, även om majoriteten läsare förmodligen alltid varit ute efter ungefär samma sak i sina rymdäventyr som i sina äventyr med bondpojkar som slåss mot ondskan i världen.

Mer om science fiction, fantasy, litteratur, böcker, kultur