Inget vettig människa läser enbart fantasy
Linda på Hippoi Anthanatoi reagerade också på vad jag skrev om diskbänksfantasy, om än inte så mycket på grund de huvudsakliga poängerna jag ville föra fram som på uttalandet att ”ingen vettig, litteraturintresserad människa enbart läser fantasy”.
Nu var det förvisso skrivet med glimten i ögat, ett drastiskt ordval för att det roar mig att göra sådana uttalanden, och jag har inte för vana att döma ut människor efter vilka böcker de väljer att inte läsa, men i någon mån speglar det förstås en åsikt jag har: den som enbart läser fantasy går miste om någonting ? förmodligen mer än den som inte läser fantasy men en lång rad andra litteraturtyper, eftersom man har begränsat sig mer. Det handlar inte så mycket om behovet av det mimetiska, som jag inte tycker har mycket litterärt egenvärde i sig (men å andra sidan ? hur mycket litterärt egenvärde har det fantastiska?), som i den typ av berättelser man får och vilka författare som rör sig i de olika sfärerna. Man skall inte läsa Joseph Conrads Heart of Darkness eftersom den inte är fantasy, utan för att det är Joseph Conrads Heart of Darkness och det är en förbaskat bra bok, precis som den främsta anledningen till att det är jättedumt att per definition vägra läsa fantasy är att man till exempel aldrig kommer att få vandra längs Gormenghasts korridorer genom Mervyn Peakes prosa, inte att fantasy av naturen är otroligt bra.
Sedan ger fantasy förstås författaren ett gäng verktyg som en realist inte har till sitt förfogande, men olika typer av litteratur ger lätt olika sorters berättelser. Det är ont om Mig äger ingen i fantasylitteraturen, men det är å andra sidan är det förmodligen ännu mer ont om The Lord of the Rings i den moderna, realistiska romanen också. Det är som att bara äta en sorts grönsaker, bara lyssna på en musikgenre, bara se konst från en viss tidsperiod: man begränsar sig.
Vilket man förstås får göra om man vill. Precis som jag får tycka att det är ett klart misstag.
Mer om fantasy, litteratur, böcker, kultur, läsning, realism
John-Henri skrev:
Dilemmat är väl nånstans ? om jag nu ska prata mot vad jag själv skrivit och sagt en oherrans massa gånger ? att det knappast finns några särskilt klara skiljelinjer mellan olika typer av litteratur. Vad skriver James Lee Burke när han i några av sina kriminalromaner från Louisiana plockar in spöken efter stupade i inbördeskriget? I riktigt dystra stunder misstänker jag att ältandet av teorier kring olika litterära former kommer sig av samma grundläggande tankefel som världens dummaste gudsbevis, det ontologiska, som i praktiken hävdar att eftersom människor kan hitta på tanken att det finns en fulländad varelse, så måste den finnas, eftersom existens är en del av fulländning.
Här sätts väl ändå kärran framför hästen. Liksom när vi på något sätt antar att mimetisk litteratur skulle vara ”verkligare” än fantasy. Det är sant att den föreger sig handla inte om en påhittad värld med påhittade regler, utan om en känd värld med kända regler. Men gestalterna, skeendena, händelseförloppet, kausaliteten och gestalternas reaktioner är inte desto mindre lika påhittade som om de placerats i Narnia eller på Neptunus.
Så den spännande frågan om en bok är inte, förefaller det mig, om den är föregivet realistisk, föregivet fantastisk eller föregivet spekulativ, utan om den har någonting att ge: något nytt, något tänkvärt, något sant, något som ger en estetisk eller intellektuell eller emotionell upplevelse. Personligen tycker jag förvisso att Joseph Conrad och Vladimir Nabokov och Angela Carter lyckas betydligt oftare än Robert Jordan. Å andra sidan lyckas Peter Beagle också betydligt oftare än Jordan. Å tredje sidan misslyckas väldigt många författare oberoende av vilken typ av litteratur de skriver fullständigt med att någonsin göra det, bland dem Robert Jordan. Så vad gör man?
Här håller jag med Johan. Man läser så vitt och så varierande man kan, i hopp om att finna de där fåtaliga men ovärderliga författarna som erbjuder allt det man letar efter. Men jag misstänker att det döljer sig i andra egenskaper än de som går att specificera med hjälp av genrebeteckningar eller annan formalia.
Skriven 1/2 2009 klockan 00:40 ¶
Linda Antonsson skrev:
John-Henri,
”Man läser så vitt och så varierande man kan, i hopp om att finna de där fåtaliga men ovärderliga författarna som erbjuder allt det man letar efter. Men jag misstänker att det döljer sig i andra egenskaper än de som går att specificera med hjälp av genrebeteckningar eller annan formalia.”
Jag kan hålla med om att det man letar efter egentligen är egenskaper som inte faller under genrebeteckningar. Kanske vore det därför tydligare av mig att säga att min erfarenhet är att det jag letar efter, det som engagerar mig både känslomässigt och intellektuellt, återfinner jag för det mesta i fantasy (och i något mindre grad i historiska romaner).
Finns det böcker som skulle erbjuda mig det jag söker utanför dessa genrer? Ja, det finns det nog. Men jag tror att de är relativt få (jag ska absolut inte sticka under stol med att jag har lite speciell smak) och chansen att jag ska träffa rätt är större inom fantasy. Obegränsat med tid till att läsa har ju ingen, och det känns därför naturligt för mig att leta där jag tror att jag kommer att hitta något.
Skriven 1/2 2009 klockan 12:07 ¶